SkrivPuff 2010.14 - Om att grubbla

    Nisse satt och såg rakt fram i fåtöljen när jag kom. Bligstirrade liksom, ingen hemma, ögonen öppna men inget mer.

    - Du måste prata med honom, sa Nilla. Jag når inte fram.

    Jag gick fram och ställde mig framför honom. Tittade på honom, såg honom i ögonen. Vinkade lite, men ingenting hände.

    - Vad fan håller du på med, frågade jag.

    Inget svar. Nilla kom in.

    - Så här har han varit sen i morse, sa hon. Han satte sig i fåtöljen efter morgonkaffet och efter det har han inte rört sig och inte sagt ett ord. Jag vet inte om han ens hör mig.

    Vi stod i vardagsrummet och visste inte vad vi skulle göra. Han levde i all fall då bröstkorgen hävde sig i lugn och jämn takt.

    - Ska vi ringa efter en ambulans?

    Nilla såg mer och mer orolig ut och Nisse rörde inte en min.

    - Ska vi ringa en ambulans?

    Jag frågade Nisse, men det blev samma reaktion som förut.

    - Var är telefon? Vi ringer efter en ambulans.

    Nilla hämtade den lilla bärbara.

    - Ring 112, sa jag. Det är bättre du gör det. Du är ju hans fru.

    Nu utspelade sig ett mycket märkligt samtal. Jag kunde ju bara höra hälften av vad som sas, men Nillas ansiktsuttryck sa det mesta.

    - Vi skulle ringa sjukvårdsupplysningen först, sa hon. De skickade ingen bil till vår adress, då det har varit alldeles för många ambulanser hit förut.

    Vad gör man? Det fanns ingen tid att spilla. Nisse satt där han satt och rörde inte en min. Status quo alltså. Efter en snabb koll med sjukvårdsupplysningen där vi fick rådet att ta en Alvedon och avvakta var läget lätt förtvivlat. Nilla grät och jag stod där som en stenstod och ingen av oss visste varken ut eller in.

    "Pling, plong, pling" "Ding, dong, ding"

    Nilla rusade ut och öppnade.

    - Nä, men hej. Kom in. Bra att du kom.

    Nu blev även jag nyfiken och stack ut huvudet genom dörren.

    - Tjenare Monkan! Det var inte igår.

    Vi kramades som de två gamla kompisar vi var.

    - Hur är det med Nisse, frågade Monkan. Han ringde igår och bad mig titta in vid den här tidpunkten.

    Nilla och jag tittade på varandra. Hon skakade på huvudet, visste ingenting och till mig hade han inte sagt något.

    - Välkommen, hördes plötsligt Nisse ropa från fåtöljen. Kom in vet ja. Lösningen är nära. Jag behöver bara grubbla ett par timmar till.