SkrivPuff 2010:15 - Om att hjälpa

    - Jag försökte verkligen!

    Alla runt bordet på Nisses minnesstund höll med. Nisse var verkligen bortom all hjälp. För att kunna hjälpa måste den som ta emot hjälpen vilja. Hjälp till självhjälp. Om den senare biten inte finns så går det helt enkelt inte, men det är ingen ursäkt att låta bli.

    - Jag försökte också!

    Det hade kommit in en kvinna i salen där vi satt och hon hade lyssnat på det jag sa. Vi vände oss alla om och såg på henne. Nisses ex Nilla var den som först tog till orda.

    - Vem är du?

    Kvinnan kom närmare, gick sakta och väldigt utstuderat. Hon hängde av sig sin kappa på en stol och stog framför oss i en kort svart kjol och en tunn svart sidenblus. Ljushårig var hon, lätt sminkad och outhärdligt vacker.

    - Jag var en vän till Nisse. Det räcker så.

    Nu blev det återigen alldeles tyst. Det enda som hördes var Nillas och Nisses grabb som stultade fram och åter mellan väggarna i församlingssalen där vi satt. Jag tittade på de som satt där; Nilla som besvärat tittade ner i tallriken, Monkan som med ett leende och öppna ögon såg på den nyinkomna, Min fru Mona som mest tittade på mig, Våra två grannpar som inte visste på vilket stolsben de skulle sitta på.

    - Gör något! Mona viskade till mig. Få ut henne!

    Kvinnan tittade på Mona och log, vände ryggen till och hämtade en kopp kaffe från bordet som stod bredvid. Det enda som hördes var hennes klackars smattrande mot den hårda ekparketten.

    - Vem har vi här då?

    Hon satte sig på huk framför den lilla grabben, gav honom en kaka.

    - En sådan sötnos. Är det Nisses och din?

    Nu tog det hus i helvete hos Nilla. Hon störtade fram och drog åt sig grabben.

    - Han får inte äta sötsaker mitt i veckan.

    Den unga kvinnan reste sig upp med ett skratt, såg sig åter omkring och tittade på Monkan.

    - Du måste vara Monkan förstår jag?

    Nu ansåg jag att det räckte och det var dags att sätta ner foten, men innan jag hade hunnit säga något pekade kvinnan på mig.

    - Du sitter still och håller tyst. Jag är i min fulla rätt att vara här.

    Tystnaden, den pinsamma, lägrade sig åter över sällskapet och inte ens ett litet sörplande hördes. Kvinann ställde sig framför oss, vid kortänden. Satte ifrån sig koppen, tittade upp och tog till orda.

    - Jag försökte också, sa hon. Många gånger och jag hade bestämt mig för att aldrig ge upp. Alltifrån den gången vi träffades för första gången och fram till förra månaden. Ohh, vad jag har försökt. Bönat, vädjat, hotat, men ingenting har hjälpt. Fram till förra månaden försökte jag, men då blev det tyst, så jag förstod att något hade hänt. Nisse var inte tyst, han var inte den människan och det fanns bara en sak som kunde få honom tyst. Jag visste då. Att det var försent.

    Hon fortsatte.

    - Nisse och jag träffades för flera år sedan. Långt innan han träffade dig Nilla. Du behöver inte vara orolig, vi var barn när vi träffades eller nästan i alla fall. Vi var i det stadiet av livet då man kan karaktärisera oss som de nästan vuxna. Trots det gjorde vi saker som vuxna gör och resultatet blev också vuxet. Jag insåg att vuxenansvaret måste vi ta trots att vi nästan bara var barn, men där svek Nisse. Ansvar kunde han inte ta. Den fan! Vad jag älskar honom.

     Här brast kvinann i gråt, hon satte sig ner och allt blev tyst. Dörren in till salen öppnades åter och in kom en ung man i tjugofemårsåldern. När vi såg honom, var det som om vi hade sett ett spöke, alla drog efter andan förutom Monkan som skrek, så lik var han Nisse. Han som låg i det sex fot djupa avlånga hålet på kyrkogården.

    - Kom, sa kvinnan. Kom och sätt dig här och presentera dig.

    - Vi tror vi förstår, sa jag. Du behöver inte vara orolig, du är bland vänner. Eller hur Nilla?

    Nilla nickade och fyllde i.

    - Vi har alla som sitter runt det här bordet försökt hjälpa Nisse under alla år, men ingenting har hjälpt. Ingenting, för den fan ville inte bli hjälpt. Alla runt det här bordet älskade Nisse för den människa han var och på något underligt sätt älskade Nisse oss alla lika mycket. Inget undantag. Det var sådan han var. Fan vad jag älskar honom. Den skiten.

    - Jag vet att Nisse är min pappa, började den unga mannen. Jag heter Nils. Inte Nisse. Nisse var min pappa. Jag har haft kontakt med honom under hela min uppväxt. På något sätt. Inte ens jag kunde hjälpa honom, trots att jag har bönat och bett, hotat och slagit, skrikigt och gapat. Inget bet. Jag saknar min pappa.

    Vi satt tysta och tittade på varandra efter det. Hjälpte varandra genom vår gemenskap och vår gemensamma historia. Jag tog Monas hand, lutade mig fram och viskade i hennes öra "Jag älskar dig!".

    Så mycket människa, både på gott och ont, tror jag inte att jag har varit någon gång under hela mitt liv. Jag funderade en stund och kom till den slutsatsen, att den känslan jag till slut har lärt mig känna, har jag endast Nisse och hans hjälplöshet att tacka för.