SkrivPuff 2010:334 - Om det förgångna

   - Det var här det började och det är nu det slutar.
   Nisse och jag tittade på den förfallna stugan. Det röda hade flagat och de vita knutarna syntes knappt. Nisse kikade in i ett av de utslagna fönstren.
   - Vem gör något så här? Jag förstår inte.
   Hela inredningen var sönderslagen. Bord, stolar och mattor låg i en enda hög tillsammans med de skärvor som var kvar av porslinet. Det enda som var någorlunda helt var vedspisen och den stora murstocken. Jag tittade på Nisse;
   - Är det här du är född, frågade jag. I den här stugan.
   - Nej, men morsan är uppvuxen här. Jag är född i stan. Det är mormors torp. Kom.
   Nisse vinkade med handen och ville att vi skulle gå runt och ned bakom. Vi slog oss fram lite försiktigt i den täta slyn som hade vuxit upp när ingen skötte den. Granskogen tätnade mer ju längre bort från stugan vi kom.
   - Vart ska vi, frågade jag. Jag är inte klädd för det här.
   Nisse svarade inte utan ökade istället takten och slog vildsint omkring sig när grenarna ville fånga honom och hålla honom kvar.
   - Äntligen, skrek Nisse. Här är det, men akta dig för taggtråden.
   Vi hade kommit ut i en slänta i söderriktning. Gräset stod högt, en aromatisk doft stod som en sky i den tidiga sommarvärmen.
   - Här hade mormor sina får, sa Nisse, men det är inte det jag vill visa dig.
   Jag tog som vanligt rygg på denna man som hade lett mig genom livet. Hans sätt att vara, var för mig främmande på så sätt att jag inte kunde tänka mig att bete mig så. Jag förstod inte, men jag var lojal mot honom. Trots alla försök att ändra hans riktning var det något hos honom som drog åt motsatt håll än vad jag ville.
   - Jag kan inte, sa han gång på gång. Jag förstår inte och jag förstår inte heller varför.
   Nilla hade sett det komma sa hon till Mona. Det var därför vi var här. För att förstå och begripa. Finna roten till det onda.
   Bakom den stora stenen på andra sidan ängen stannade Nisse.
   - Det var här, sa han. Det var här farsan spöade upp mig ett par gånger i veckan. Långt bort så att mormor inte skulle höra.
   Han pekade på en liten stenhög som låg bredvid.
   - Där ligger min första hund, sa han. Farsan sköt den när mormor och jag var i stan och handlade. Farsan gillade inte hundar och barn.
   Han sa inget mer utan fortsatte bort. Vinkade åt mig. Bakom ytterligare en sten la han sig på knä och började gräva med händerna. Efter ett tag log han och visade sitt fynd.
   - Här gömde alltid farsan sitt dricka. För att han inte skulle dricka allt för mycket smög jag mig ut varje natt och drack ett par stora klunkar.
   Nisse skruvade av korken, luktade på innehållet, log och satte den till munnen och drack girigt.

SkrivPuff 2010:333 - Om att fråga

   - Tjenixen bruden, sa jag och ville traska vidare in i allmänbildningens blålila dimma. Vi syns någon gång i framtiden om gudarna står oss bi.
   Konterfejet såg så där lite lagom bedagad ut där hon vilade armbågen på kudden och försökte likna värsta venusen. Det allt för blåtonade håret, det utsmetade sminket och de skitiga lakanen förtog dock bilden av en verklig skönhet. Åldern spelade också in i viss mån.
   - Tjenixen gubben, svarade hon och slog ut med armen. Bättre älskare har jag haft, mer uthålliga och tekniskt drivna, men du är lite söt på något sätt i alla fall. Bara du hade haft något annat än magen som putade ut.
   Hennes hejdlösa vrålgarv följde mig ut genom dörren.
   - Sicken bitch, tänkte jag.
   Ute sken solen, det var tjugo grader och det var vår. Jag befann mig i ett av den stora stadens utvecklingsområden som det kallas på nysvenska. Putsen hängde från de grå väggarna och varningsskyltar hängde på de få balkonger som fortfarande desperat klängde sig fast på väggarna. Jag tittade mig runt och försökte lokalisera närmsta vägen till T-banan. Nattens vilda övningar hade berövat mig den skönhetssömn jag så väl behövde och den uteblivna frukosten och morgonsupen hade fått mig på dåligt humör. Jag la av en stor rap, så att människorna runt om mig drog sig undan när jag trängde mig igenom klungan.
   - Jävla Svenne. Akta dig för fan om du vill komma hem levande.
   Att bli tilltalad på mitt lands tungomål i detta vilda landskap fick mig att stanna och vända mig om.
   - Jävla blatte, sa jag och gick fram mot mannen. Passa dig jävligt noga, annars ska jag skicka hem dig till din mor i en kista.
   Klungan av män drog sig sakta upp bakom mig. Jag hörde ett "klick" när knivbladet åkte ut och började kittla mig i nacken. "Blatten" sken dock upp som en sol och det gjorde jag med. Näven åkte upp i en high-five och sen omfamnade jag fanskapet.
   - Vad fan gör du här ute i slummen, frågade han. Detta är inte dina vanliga jaktmarker.
   Nu är det så att det man inte vill, oftast är det man bör eller får. Mamdouh var dock lika med allt som jag står för och jag tror att han tyckte lika vara.
   - Kom, sa jag. Vi behöver ett glas eller två. Jag behöver få lugn och ro och så behöver min nederdel också.
   Mannen i dörren var svartklädd med fluga.
   - Pip, pip, sa jag. Dags för dagens första och visade upp ett långfinger.
   Mamdouh dansade runt honom som en yster sparv i parningstider. Det enda vi möttes av var en nedfälld järnvägsbom som effektivt spärrade våra strupar, en rak höger av ofantlig storlek träffade min vän rakt över kindbenet.
   - Uff, väste han och stöp.
   Innan jag ens hann öppna mina välsmorda gångjärn och säga något putslustigt käkade jag damm som en dammsugare i en mindre välstädad ungkarlslya.
   - Man måste be vackert, sa den svartvita flugsnapparen. Fråga snällt först. Annars är det bara att gå hem.

SkrivPuff 2010:331 - Om att ha tid

    Man har all den tid som är uppmätt åt en. Vad man sen gör med den är en annan fråga. "Man har all tid i världen", är ett uttryck som brukar användas i början. Ha, vad man bedrar sig. Man har bara den tid som är uppmätt åt en.
    Min kompis kompis kompis. Han som trodde att han hade all tid i världen. Hans tid tog slut förra veckan. "Vintervädret", sa någon. "Hans tjatiga fru", sa någon annan. Själv tror jag att det berodde på, just det, brist på tid. Hade hans skeppa varit något större och hade han inte bränt sina ljus i båda ändar hade utsträckningen räckt lite längre. Det är som en annan kompis sa;
   "Om du integrerar livet som en funktion på det sätt du lever ditt liv. Den enda variabeln är livsstilen. Integrera sen från noll fram till du dör, så kommer det visa sig att ytan blir konstant."
   Ett annat sätt att säga det är; "Lev hårt - dö ung - bli ett vackert lik."
   "Fan trot", sa den kommunala tjänstemannen som just hade blivit av med tjugofemprocent av budgeten för vintervägunderhållet.
   "Kan man spara tid?" Alla tror sig veta vad man menar med det uttrycket, men är det sant? Klart ni inte kan spara tid. Det är rent och skärt nonsens. Som om man kunde ta ett par timmar här och ett par timmar där och lägga det i en hink för att spara till sommarens ljusa och glada dagar. En förbrukad timme är en förbrukad timme, hur mycket vi än vill tro motsatsen. Det enda viktiga är vad vi gör med den timme vi har till vårt förfogande.
   Prirotering. har ni hört det ordet förr. Det är vad livet handlar om. I alla bemärkelser prioriterar vi. Den som inte har tid till någonting, prioriterar dåligt. "Säg NEJ" för fanken. Prioritera, planera och gör sen vad ni vill. Det är tricket. Tid har vi alla, det är bara frågan vad vi gör med den.
   Repetera efter mig; "Jag har all tid som finns, det är bara frågan vad jag gör med den."

Tid vare med Er.

SkrivPuff 2010:325 - Om en önskelista

   "Ole, dole, doff ..."
   Den lille satt på golvet och tittade på de bilder han hade lagt ut framför sig. Lite i oordning var de allt, taggiga i kanten var de med, för han hade själv rivit ut dem ur reklambroshyrerna som hade kommit senaste veckan.
   "Ole, dole, doff ..."
   Ytterligare en bild försvann. En stor bild på en röd cykel. I bakgrunden en grön sommaräng och en man som höll i pakethållaren. Den lilla pojken på cykeln log. Papperet knycklades ihop och Georg kastade den med slutna ögon över axeln, så att den försvann bland all annan bråte som låg där.
   "Ole, dole, ..."
   Där stannade Georg till när han såg vilken bild hans finger skulle peka på nästa gång. "Är man inte klar, så gills det inte", tänkte han och rörde om bland bilderna och började om igen.
   "Ole, dole, doff ..."
   Georg kastade bilden leende över axeln. "Den ville nog inte mamma ha i alla fall", tänkte han. Han tog ett djupt andetag, tittade på bilderna och räknade. Fem kvar och hitintills bara en grej borta som han verkligen ville ha. "Syrran nu", tänkte han.
   "Ole, dole, doff ..."
   Fingret stannade på en bild på en tvål. Georg tog bilden och la den fint på sidan om sig. Rörde om de som var kvar och började proceduren på nytt.
   "Ett, två, tre, på det fjärde ska det ske, ..."
   Fingret pekade stolt på en stor vit skål.
   "Den ska mamma få."
   Det var nu det riktigt viktiga började. Nu var det hans tur, då alla andra var avklarade. Det var som mamma sa; "Pappa skiter vi för han är ändå aldrig här, och förresten är han inte välkommen om han skulle dyka upp." Han saknade pappa. Det hade han alltid gjort, vad än mamma sa eller gjorde.
   Han tänkte tillbaka på sommaren då han hade fått vara med pappa på landet. I två hela veckor fick han vara där och de lekte tillsammans hela tiden. Pappa hade kommit och hämtat honom på järnvägsstationen. Det var första gången han hade fått vara med pappa alldeles själv. Farmor var där också, men sen hade hon varit tvungen att åka hem.
   De sista jularna hade inte varit så roliga som de borde. Visst, det erkände han gärna, mormor och morfar var kuliga och syrran var ju alltid som hon va. Men ändå. Jularna var alltid likadana. Mamma skällde på pappa trots att han inte var där, syrran blev förbaskad på det hon fick i julklapp och själv var han liksom inte nöjd. Framåt kvällen började alltid mamma skälla på pappa. Varför förstod han inte. Pappa hade inte bott hos dem så länge han kom ihåg, så hur skulle han kunna ha gjort något.
   "Du är för liten för att förstå", sa alltid mamma när han frågade och längre kom han inte.
   Georg tittade på klockan. Nu skulle mamma och syrran snart komma hem från affären så det var bäst han skyndade sig på och bli färdig innan de såg vad han höll på med. Han blandade runt bilderna och började igen.
   "Tio, nio, åtta, ..."
   När fingret stannade var det som om hela världen stannade. Han visste att tomten inte fanns. Det lärde han sig förra julen när tomten tappade skägget när han delade ut julklapparna och det visade sig vara morfar. Han kände hur det stockade sig lite i halsen. Var det någon gång han verkligen önskade att tomten fanns, så var det nu. Han tog upp och tittade på en bild föreställande en man och en liten pojke en sommardag. Mannen hade på sig ett påmålat tomteskägg och framför dem båda låg ett antal målade inslagna paket. På bilden stod det; "Vi ses i jul. Hälsningar Pappa."

SkrivPuff 2010:323 - Om något gripande

   - Titta!

   Han såg förvånat upp när rösten nådde honom. En tunn vit strimma förföljde det framrusande flygplanet.

   - Vad tror du? Vart är det på väg?

   Den unga rösten studsade fram, otåligheten och nyfikenheten hängde obesvarat kvar. Själv. Han ville och han kunde, men varför? Egentligen. Det var ju så att där han idag befann sig hade alla befunnit sig. Obevekligen hamnade alla där. Förr eller senare. Livets tredje axiom.

   Det första var födseln, det andra döden, och det här var det tredje. Ifrågasättandet av sig själv och sitt liv. Tomheten i bröstet satt som en ballong som var på väg att sakta tömmas på sitt innehåll. Kroppens celler fick inte tillgång det syremättade blodet som det så väl behövde. "November", tänkte han. "Fy fan."

   - Kolla, det kommer en till. Vart tror du dom ska åka?

   Varför ska man bry sig? "Jag skiter i allt och det skiter jag i" sjunger Magnus Uggla. "Ligger mycket i det", tänkte han. "Det är så det är."

   Den morgonsura lärarinnan tittade ut genom fönstret när de kom gående mot skolan. Den strimma av ljus som det öppna fönstret gav tävlade med gryningsljuset. Här nere är det skit, därborta är det annorlunda. När hon såg att de båda kom gående drog hon snabbt ett sista bloss, ett rött spår i luften och fönstret drogs igen med en smäll och det enda som var kvar var det mörkljusa gryningsljuset.

   - Gå in nu, så kommer mamma och hämtar dig i eftermiddag. Pappa måste jobba över.

   Gardinen i fönstret drogs åter upp, fönstret öppnades försiktigt. En röst.

   - Jag måste prata med dig om din Nils. Har du tid?

   Mannens kroppshållning fick en annan spänst. Grabben hade han fått som en julgåva för tolv år sedan. Han kom fortfarande ihåg varje ord, varje rörelse, varje andetag som han hade tagit när Lillian hade berättat att hon var gravid. Som de hade hoppats genom åren, men han kom till slut, efterlängtad, älskad och mer än välkommen.
   - Nå, vad vill du? Jag har ett möte klockan nio, så jag har inte hur mycket tid som helst.
   Han kunde se hur Nils huvudlärarinna ryckte till. Han menade naturligtvis inget illa, men arbetet låg på och lärare skulle inte tro att de bara kunde komma sådär. "Planering, sa Bill", tänkte han. "Plantering var ordet, sa Bull." Grabben var i sin första Gösta Knutsson period och han var själv i sin tredje.  Läsa-för-grabben perioden. Den bästa av alla perioder. Värmen, närheten, koncentrationen. Hela han ryste och sprack upp i ett oändligt leende.

SkrivPuff 2010:307 - Om ett oväder

   - Det är så lugnt, sa jag. Som om det aldrig har funnits.
   Hon tittade på mig med ett öga som aldrig ville slutas samtidigt som hon log ett brett leende. Den tredje tanden från vänster satt snett och vriden på något sätt. Det var första gången jag såg den lilla defekten.
   - Kan vi inte låta bli?
    Min vädjan kom aningen för sent. Ögat snurrade till och stannade mitt i. Bligstirrade.
   - Nej.
   Hennes ansikte hade fått ett spänt uttryck. Kroppen formade sig till en båge, handen for upp och slog rakt ut. Som om en hakspets skulle träffas. Hårt och bestämt. Knockout.
   - Men du ... vi kan väl ... som om det var vi. Jag vill och måste. Det förstår du väl?
   - Aldrig.
   Vi satte oss båda ner och tittade parallellt rakt fram. Inget nytt där inte. Det snurrade till för ett ögonblickoch jag lutade mig framåt i våldsamma konvulsioner och hela mitt inre vändes ut och in.
   - Lugn. Det är inte så farligt, det är ju bara lilla jag som skojar lite med dig.
   Hennes röst lät annorlunda och till och med jag tyckte att rösten var intressant. För mig i alla fall. Vari består lockelsen och varför låter man sig lockas? Jag kände att kroppen reagerade, jag är ju man och män ska ju låta sig lockas. Annars är man ingen man, utan en mes och en skam för det manliga släktet.
   - Kanske, kanske inte... Kanske, kanske inte...
   Fnittret ville aldrig dö ut, men ögat utan liv stirrade fortfarande rakt fram. Det enda som rörde sig var ett hårstrå som stod rakt ut strax bredvid det vänstra ögat, det som levde.
   - Är du med mig, förstår du, sa hon, så kommer det att hända saker. Jag vill att det ska yra om livet och i mitt inre. Kan du få mig att känna vinddraget i min kropp, kan du få mig att skaka av vällust, kan du få mig att bara vilja mer och mer och att det aldrig ska ta slut. Då är du min för så är min kärlek till dig. Om det blir du och jag. Som en orkan mitt i storstaden där allt bara yr. Det är kärlek. Som tak som rämnar och fönster som trycks in och människor huller om buller i en stor hög. I all oändlighet. Kan du ge mig det? För det är det du får av mig.
   - Jag vill försöka, sa jag. Jag vill verkligen försöka.

SkrivPuff 2010:306 - Om något lärorikt

Jag går genom staden. Den stad som jag är född i och den stad jag kallar min. Jag har sett den växa och gro, förändras och förändras och förändras igen. Det är en levande stad jag bor i, där människor rör sig och där människor trivs och där de ena dagen förälskar sig i varandra för att i nästa skilja sig. Staden kallar och staden lockar. Människorna lever och människorna dör. Livet och dess myrstack.

Småhusområdet i norr känns bittert kallt. Kalla sterila små fyrkantiga stereotypa lådor byggdes upp i rad efter rad. Vackra var de inte då och ännu värre ser de ut idag. Förfallna, flagade ytterväggar med övervuxna trädgårdar. Äppelträd som inte ger någon frukt, maskrosor och kärleksört om vartannat i en gemensam förvirring som speglar de som ännu bor här. Det var här jag växte upp.

Jag tänker ibland på hur det vore att ha växt upp någon annanstans. Är vi en produkt av miljön eller är vi endast en genetisk produkt? Ibland tror jag det ena och ibland det andra. Vad ska jag dra för slutsatser egentligen? Alla mina kvarvarande vänner kommer från någon annanstans än där jag kommer ifrån. Lika barn leka bäst. Så då spelar det väl ingen roll då?

Min bäste vän, han som dog för ett år sedan, kom från den södra delen. Höga hus och mycket av allt, både ont och gott, både rikt och fattigt. En blandning av allt, men mest av det ena. "Det var nog inte så dåligt, som man kan tro", sa han, "eller också är det bara något jag har fått för mig." Idag har området blivit gammalt och inbott och allt det andra finns inte kvar längre. Hyreshusen har blivit bostadsrätter och det ena och det andra, blandningen har utjämnats. Idag trängs nya Porsche, BMW, AUDI och Volvo med varandra och inte en uteliggare så långt ögat når.

"Idag skulle jag inte vilja bo där", sa han strax innan hans BMW for fram med honom i en på tok för hög fart i förhållande till väglaget. Den enda som fick någon nytta av kraschen var skogsägaren som fick gott om ved till vinterbrasan.