SkrivPuff 2011:136 - Om något svårfunnet

   Elias försvinner bortåt vägen och jag står själv kvar. Det börjar ljusna och morgonen är ljum. Ljuset på himlen övergår i en skir ljus blå ton blandat med några mörka skuggor som bitit sig kvar. Runt om mig står husen som på rad med ögonlocken fortfarande för. En mild bris drar förbi och i bakgrunden hörs ett nyvaket dovt brölande från vägen som går ditåt. Färgerna är gröna, gula och svarta om vartannat. Det här är mina gamla hemtrakter.
   Jag funderar en extra gång på vad Elias menade innan han försvann så hastigt.
   "Innan du kan gå vidare", sa han, "så måste du finna svaret på den fråga du hela tiden ställer dig själv."
   Han andades stötvis och bröstkorgen hävde sig grunt. Hela han darrade och munnen stramades åt i ett vad som kunde tas för en outhärdlig smärta. Till slut skakade han på kroppen och tittade åt mitt håll. Ett litet leende syntes i mungipan och borta var han.
   Maria vet inte var jag är och jag vet inte var hon är heller för den delen. En buss passerar på vägen och stannar hundra meter bort. Jag lyfter handen och börjar springa. I busskuren står det redan människor på rad och tittar åt alla håll utom åt mitt. Eller någon annans håll heller, för den delen. Jag ser den sista gå in i bussen och dörren går omedelbart igen och chauffören lägger ut vänsterblinkersen och svänger direkt ut på den ännu så länge tomma vägen.
   Flämtade stannar jag och börjar svära lite för mig själv tills jag tystnar och lyssnar i morgonluften. Ett lågt men ljudligt klingande barnskratt leker tafatt i brisen och når till slut fram till mina öron och stannar där. Jag ser upp, och ser ut till höger och på den gräsplätt som finns alldeles bredvid. Som väntat sitter Minna där, med det långa bruna håret, de nötbruna ögonen och de klarröda läpparna. Bredvid springer det lilla barnet runt och skrattar belåtet med. När han får syn på mig stannar han upp.
   "Kom då, José", säger jag och sträcker fram mina händer, "kom då."

SkrivPuff 2011:127 - Om något oumbärligt

   Jag står och se på den. Att bara stå där gör mig inget, utan att det är det den är, som får mig att undra. Ifrågasätta kanske. Vem vet?
   Då kom hon hem från sin resa. Så länge hade hon varit borta och så långt bort hade hon rest, men desto kärare var återseendet. Tänk vad bra man mår när man håller om någon som vill och svarar. Den värme som känns ända in i märgen och det pirr som börjar i fotknölarna och sprider sig i kroppen upp till det breda leendet. Hos båda. Det var så vi kände för varandra. Då.
   Idag är hon borta. Någonstans finns hon. Det är jag säker på, då hon lämnade ett spår efter sig.
   Jag skriker rakt ut i natten, utan att hon svarar mig.
   Jag stirrar åter på den. Den lilla sak som ligger där framför mig. Retfull och liten och grön till färgen. Hennes sak. Hennes sak som hon lämnade efter sig. En gåva till mig. En avskedsgåva? Hela kroppen blir yr och maginnehållet vill upp, fast jag inte vill.
   - Jag går nu, var det sista hon sa.
   Mitt innersta hörde, men inte mer. Vägrade att förstå. Kunde, men ville inte.
   Då var då och nu är nu. Trots allt. Jag tog mig hit, men sen tog det stopp. Vart mitt skepp är på väg har jag ingen aning om, men hon vet. Trots allt. Varför? Inte vet jag är mitt svar till mig själv. Till dig så skulle jag le och säga; "Vafalls? Jag klarar mig, jag är stark. Bry dig inte." Visst, jag är stark, men inte så förbannat stark. Inte nu i alla fall.
   Jag har vädrat ut hennes doft, så idag finns inget kvar. Inget man kan se, höra, smaka eller lukta på. Allt är borta. Kastat, bortstädat och söndersmulat.
   Trots det, så finns hon i hela mig.

SkrivPuff 2011:125 - Om värk

   "Skål", säger hon och höjer glaset.
   När någon säger skål till mig, dricker jag, det är så jag är lärd och det är så jag beter mig. På journalisthögskolan drack vi ständigt och jämnt och så har det fortsatt. Jag dricker inte för mig själv, nej, nej. Jag måste ha någon att dricka med, annars blir det inget.
   "Vad heter du", frågar jag.
   Hon tittar roat på mig. Skrattar lite försiktigt.
   "Vill du verkligen veta?"
   Jag nickar med huvudet, lägger det lite på sned och ser på henne. Hon har ett välformat ansikte med grågröna melerade ögon, en liten näsa och en röd mun som lovar mycket. Hon är söt, och vackrare kommer hon att bli, ju längre natten framskrider.
   "Nilla", svarar hon. "Fast egentligen är det Gunilla."
   Det är ett hejdundrande kalas hon ställer till med. Drickat flödar och vi mumsar på det som finns i de små skålarna. Ju mer vi dricker, desto fnittrigare blir vi och mina tankar på hemmets trygga härd befinner sig långt, mycket långt härifrån.
   Jag är en tålig man och tål att dricka, men här verkar jag möta en mästare. Rummet bågnar av färger och golvet blir såphalt och jag har svårt att stå rakt upp. Nilla står där stadigt och ler med sina munnar och glittrar så förbannat putslustigt och skrattar så att trumhinnorna bågnar. Skrattar åt mig.
   När jag vaknar upp sitter jag i soffan. Bredvid mig sitter Elias och har tre av de damer som gav order om att jag skulle tas till detta rum i famnen på honom. Elias skjuter undan en dem och lutar sig framåt och drar i sig något vitt pulver som ligger som en sträng på bordet framför honom.
   När jag ser på honom vänder han upp ansiktet mot mig och jag bländas av det sken som strålar ut från den strålkastare som är monterad framför oss och belyser den plats vi siter på. Hans knotiga händer skakar våldsamt när han rotar i fickorna och till slut finner det han söker. En av damerna skrattar hejdlöst åt någonting som ingen förstår. Elias skriker åt henne att hålla tyst och han finner det han söker. Ett kast med handen och två vita piller försvinner in i munnen på honom och han lutar sig bakåt. I strålkastarens sken.

SkrivPuff 2011:89 - Om att sabotera

   - Tänk så här, sa han och stirrade tomt framför sig. Ingen hemma liksom.
   Nu blev det ju aldrig som han ville då han inte kunde. Liksom. Vad som fattades var en obetydlig liten detalj, men ack så viktig.
   - Var har jag nu lagt den?
   Han for runt i rummet som en skållad råtta och lyfte på alla de saker som låg som ett berg på de många borden i det trånga kontorsrummet. Han hade inte kommit hit om han var helt oduglig. Så mycket begrep han i alla fall. Idag var situationen en annan än den han var van vid från förr. Det var det som var så konstigt. Hur saker och ting kan förändra sig med åren. Små, små steg som inte märks men efter en stund så har man nästan gått varvet runt. Förändringar, obetydliga som han själv ...
   Nu var det dags igen. Det skulle komma en ny professor till institutionen. De rykten som var i svang om vem det var som skulle få positionen gjorde inte han själv och kollegerna lyckliga. Det var som en sa vid kaffebordet.
   - Om det blir han som får jobbet, så är det kört för oss alla. Bara att dra, då hela institutionen snart kommer att vara överbefolkad med hans egna lärjungar.
   Nåväl, det var ju inte första gången något sådant hände. Nu var det ju professorns rätt att forma institutionen efter sitt huvud och den inriktning han har. Så har det alltid varit och så kommer alltid att bli. Vissa får byta den akademiska banan mot en annan väg, medan andra tar sig uppåt och framåt. Han mindes när den nuvarande professorn kom. Vilket liv och vilket kiv det blev. Själv hade han haft ett förtroligt samtal med honom nästan med detsamma.
   - Jag vill att du blir kvar, hade han sagt. Vi har mycket att göra tillsammans och i dig ser jag en av de som ska ta oss till nästa nivå. Jag är imponerad av ditt arbete och tillsammans kan vi förändra bilden av vårt vetande.
   Då var då, och nu var nu. Kollegan stack in huvudet genom dörren.
   - Det är officiellt nu, sa han. Det blev den som vi alla trodde.
   Hans forskning som hade nått en nivå och ett djup han inte trodde var möjligt, var för denna professor som ett rött skynke. Under åren hade han och denna man utkämpat hårda duster på akademiens bastiljon och fler än en gång hade han fått höra att han kunde jämställas med en charlatan. Han satte sig ned i sin fåtölj och log det lilla sneda leende som han hade övat in. Tacktalet var redan skrivet och flyttkartongerna beställda. En liten knuff kan försätta de största berg i en riktning som man inte har en aning om vart den tar en, men i det här fallet var allt redan ordnat. Papperet som han letat efter fanns där han faktiskt hade lagt den och telefonnumret lyste upp tillvaron.
   - Jag kan börja hos er redan på måndag, sa han med en glad ton i rösten till hans kollega från förr. Det är över för mig här.

SkrivPuff 2011:85 - Om att vara bäst

   Jag gick gatan ner denna tidiga majmorgon. Det var en ren och fin och bred gata. Hade man varit på det humöret kunde man nästan ha kallat den för en boulevard. Affärerna som låg uppradade en efter en med sina välputsade fönster och färggranna inredningar skrek ut sitt budskap "Kom och köp, kom och köp." , men inte till vem som helst.
   I det största av skyltfönster stod en docka lite på sned. Dockan var inte klädd, inget hår hade den och en arm fattades. Innanför höll en ung kvinna på och packade upp en kartong med kläder. Jag stannade och ställde mig framför fönstret och studerade vad hon gjorde. Efter ett tag tittade hon upp ur sin koncentration och såg mig. När våra blickar möttes kunde jag se rakt in i ett par ögon som gav ett häpet uttryck. Hon skakade sitt blonda hår och pekade samtidigt på dörren.
   Dörren var öppen så jag tog tillfället i akt och klev in. Den unga kvinnan hade berört mig med sin blick på ett sätt som jag inte trodde var möjligt.
   - Hej, sa hon och sträckte fram en näpen liten hand. Kan du ställa upp kartongen åt mig på hyllan bakom? Jag når inte dit.
   Affären var större än jag trodde och vad man kunde se från utsidan. Butiksytan uppskattade jag till minst etthundrafemtio kvadratmeter och sen fanns det en dörr ut mot baksidan. Rummet dignade av kläder. På väggarna satt hyllor fastskruvade från golv till tak och på golvet stod hängare där det inte fick plats en skjorta till. I taket snurrade en fläkt sakta, sakta och rörde knappt upp det lilla damm som fanns.
   - Behöver du hjälp med något mer, frågade jag. Jag har hela dagen på mig.
   Hela hon lyste upp. Det var som om solen letade sig in i den trots allt lite brunmurriga lokalen och fyllde varje vrå med lite liv. Hennes melerade ögon såg rakt in i mig och jag fick återigen samma känsla som strax innan.
   - Du kan börja med att plocka undan kartongerna och lägga dem i återvinningen på baksidan.
   Denna morgon blev en förunderlig morgon och en morgon jag inte trodde var möjlig. Det blev ett hivande och ett bärande, ett slitande och ett släpande och ett frustande innan jag fick alla kartonger liggande platt på golvet. När hon då och då tittade på mig, lite i smyg så där, kunde jag se att det var en ung och glad vacker kvinna som gladdes åt den hjälp hon fick.
   Fem tillplattade kartonger fick plats i min famn när jag bar ut dem på baksidan. Med det sötaste av leenden öppnade hon dörren och släppte ut mig.
   - Där kan du lägga dem.
   Hon pekade mot en container som stod uppställd mot en vägg på innergården. Gården var en typisk innergård för det här området. Lite trångt, mörkt och murrigt, skitiga gula fasader och små fönster som stirrade ut, en piskställning för mattor på en total stenlagd yta förutom ett ställe, där en stackars tanig björk tappert kämpade mot både närings- och ljusbrist. Det luktade urin och skräp mitt bland alla cyklar. Inte en människa syntes.
   Tre vändor senare var alla kartonger utburna och jag var svettig.
   - Nu tar vi en kopp kaffe, sa hon och visade in mig i ett litet kök på baksidan. Det är vi värda.
   Hennes kaffe smakade som himlens honung i allt det fördolda. När jag satt där och såg på henne kunde jag inte låta bli att tänka tillbaka på mitt liv och hur det har sett ut fram till nu. Att varje dag sitta framför TVn och äta en hastigt tillagad måltid och sen gå och lägga sig när klockan blivit så dags. Det var inte de kvällar och det liv som tilltalade mig längre. Jag behövde någon att prata med, att dela mina tankar med och någon att hålla om. Någon som gav mig en varm känsla tillbaka och bra svar på de funderingar jag har, för nu och i framtiden.
   - Jag vill träffa dig igen, sa jag och såg rakt in i henne.
   Den blick jag fick tillbaka kunde skära urberget i bitar.
   - Du kan gå nu, svarade hon utan ett leende.
   Jag gick återigen gatan ned. Den breda och välstädade gatan som man lika gärna kunde kalla boulevard hade tappat sin lyster denna majmorgon. Det var något som fattades och en död känsla la sig som ett band runt bröstet på mig. Det var inte så jag betedde mig egentligen. Hur fel allting kan bli, trots de bästa av intentioner.
   I bakfickan låg det något och skavde. Något som inte hade funnits där innan. Jag stack ned handen och tog upp en kartongbit. Samtidigt som jag läste de runda kvinnliga siffrorna som bildade ett telefonnummer gick jag runt hörnet och kände förmiddagssolens strålar träffa mig och hela mitt jag blev varm inifrån och ut.

SkrivPutt 2011:74 - Om en muta

   Scenen var satt och aktörerna var väl övade och införstådda med vad de skulle göra. Huset var det gamla vanliga, intetsägande sextiotal och lägenheten putsad intill oigenkännlighet. Regissören, som var en kvinna vid pass trettio, ljushårig och kickt klädd och lystrade till namnet Dolly, gick runt och kontrollerade kamerorna som satt dolda i varje hörn där vägg mötte tak.
   - Testing, testing, sa hon med jämna mellanrum och varje gång tittade hon in i den uppsatta kameran. 1, 2, 3. Testing, testing ...
   In genom dörren kom en äldre herre. Klädd i en sliten grå kostym, hatt och ett äldre par handsydda välputsade skor.
   - Buu, sa han och drog försiktigt på munnen när han såg hennes reaktion.
   Om hon var regissören, så var han författaren till det som nu skulle utspela sig i realtid. De hade gått igenom scenen gång på gång. Replik för replik. I en vecka nu. Var Peter ska stå för bästa effekt, hur Nilla ska röra sig utan att offret, den okände, skulle ana det minsta. Till slut hade hon tröttnat och fräst tillbaka, men han hade bara lett som svar och sagt. "En gång till, så att vi är säkra på att det stämmer."
   - Är allt klart och förberett som vi sagt?
   Hans lugna klara blick såg rakt in i henne. "Erfarenhet", sa den och det var nog det som fick henne att trots allt gå igenom scenen en gång till.
   - Nils, tror du inte ...
   Längre kom hon inte innan han med ett lugnt men bestämt svar förde henne tillbaka till dagordningen.
   - Inga ändringar. Det är försent nu.
   Peter kom in klädd i sin djupblå Armanikostym med matchande slips och ställde sig vid fönstret och tittade ut. Nilla satte sig i fåtöljen, iklädd sin rosaskimrande Chaneldräkt och la benen i kors och visandes mer än vad som var nyttigt.
   - ... och så kommer han in här. Peter, då står du där, och Nilla, du sitter så. Perfekt.
   - Jag är faktiskt utbildad för det här.
   Peters röst var iskall.
   - Nej, det är  du inte, svarade Nils lugnt. För scenen ja, men inte för det här skådespelet. Gör som du blir tillsagd.
   Repetitionen gick sin gilla och sedvanliga gång. De förflyttade sig som de övat mängder av gånger innan och sa de repliker de skulle. Inlevelsen var inte på topp, rörelserna sävliga och rösterna mer läste än aktivt spottade ur sig det som var skrivet.
   - Lite mer inlevelse, tack. Backa till position tjugotre. Börja vid replik tre. Peter. Varsågod.
   Dolly tittade på Peter som hade ställt sig i ena hörnet.
   - Peter. Varsågod. Börja!
   Dörrklockan ringde hårt. Alla i rummet stelnade till utom den äldre mannen som snabbt pekade åt köket till, tog Dolly under armen och försvann snabbt efter ett par snabba ord.
   - Action, sa han. Nu gäller det.
   Peter gick ut mot dörren, Nilla satte sig i fåtöljen och båda gick in i den roll de tränat för de senaste dagarna och blev till paret Wilsson, Peter och Nilla Wilsson. Känd svensk finansfamilj med tvivelaktigt förflutet från USA, utvandrad sen trettio år och på återbesök i det gamla hemlandet.
   Girighet är en mänsklig egenskap som kan få den mest respektabla människa att vid något tillfälle under livet tippa över. För andra är det ett levebröd. Den enes död, den andres bröd där den starke äter den svage på villkor som inte gör dem jämspelta. Hot, trakasserier och mord. Allt är tillåtet i den världen där normala oskyldiga, laglydiga människor inte vistas. Någon gång läser man om det i tidningarna; att någon underhuggare blir tagen av polisen för att de betett sig klumpigt och slagit ner någon på krogen. Däremot läser man aldrig om de som rör sig i de rätta salongerna och röker de rätta cigarrerna från Kuba och dricker Svart Renault till kaffet i ett runt och rutmönstrat kristallglas.
   Det enda sättet att slå dessa människor på fingrarna är att använda sig av deras metoder. Att spela på deras halva på fotbollsplan och efter deras regler. Denna dag och detta spel var schackdrag nummer ett som fick den man som man med lagliga metoder jagat de senaste tjugo åren på fall.
   Den lugna kommissarien Nils gick två veckor senare i pension och bosatte sig i Thailand för gott, regissören Dolly återtog sitt rätta namn och sitt rätta yrke som sjuksköterska på Kärnsjukhuset i Skövde men fortsatte att utöva sin hobby som regissör på Skövde ABF förening. Skådespelarna Peter och Nilla framlever numera sina dagar som underbetalda aktörer på Stockholms stadsteater.
   Den man som man till slut lyckades döma till livstid för grov ekonomisk brottslighet, anstiftan till mord och mordbrand mördades på en toalett på Kumlas säkerhetsavdelning två veckor efter att han anlänt. Mördare okänd, men en av de intagnas familj fick en väsentlig högre levnadsstandard efter dådet. Den totala kriminella verksamheten gick däremot inte ned.

SkrivPuff 2011:62 - Om att försöka

Idag har jag försökt.
Jag har pratat i telefon.
Jag har skrivit en text på datorn.
Jag har pratat med en för mig okänd man på stan.
"Därinne har du ett Systembolag", sa jag till han som såg att behöva något att dricka.
Jag sa också "Tack" till kassörskan på ICA. Den affär jag var på väg till just då.
På vägen tillbaka till kontoret mötte jag åter den törstiga mannen. Han hade ingen påse i handen.
På eftermiddagen lånade jag konferenstelefonen av sekreteraren och, nu blir jag riktigt stolt över mig själv, jag såg till att även NetMeeting fungerade under samtalet.
"Thanks Per", sa John till mig efteråt.
"Det gick ju bra det där", sa chefen förvånat till mig.
Jag höll med. Fast vara förvånad? Jag försökte ju verkligen.