SkrivPuff 2011:136 - Om något svårfunnet

   Elias försvinner bortåt vägen och jag står själv kvar. Det börjar ljusna och morgonen är ljum. Ljuset på himlen övergår i en skir ljus blå ton blandat med några mörka skuggor som bitit sig kvar. Runt om mig står husen som på rad med ögonlocken fortfarande för. En mild bris drar förbi och i bakgrunden hörs ett nyvaket dovt brölande från vägen som går ditåt. Färgerna är gröna, gula och svarta om vartannat. Det här är mina gamla hemtrakter.
   Jag funderar en extra gång på vad Elias menade innan han försvann så hastigt.
   "Innan du kan gå vidare", sa han, "så måste du finna svaret på den fråga du hela tiden ställer dig själv."
   Han andades stötvis och bröstkorgen hävde sig grunt. Hela han darrade och munnen stramades åt i ett vad som kunde tas för en outhärdlig smärta. Till slut skakade han på kroppen och tittade åt mitt håll. Ett litet leende syntes i mungipan och borta var han.
   Maria vet inte var jag är och jag vet inte var hon är heller för den delen. En buss passerar på vägen och stannar hundra meter bort. Jag lyfter handen och börjar springa. I busskuren står det redan människor på rad och tittar åt alla håll utom åt mitt. Eller någon annans håll heller, för den delen. Jag ser den sista gå in i bussen och dörren går omedelbart igen och chauffören lägger ut vänsterblinkersen och svänger direkt ut på den ännu så länge tomma vägen.
   Flämtade stannar jag och börjar svära lite för mig själv tills jag tystnar och lyssnar i morgonluften. Ett lågt men ljudligt klingande barnskratt leker tafatt i brisen och når till slut fram till mina öron och stannar där. Jag ser upp, och ser ut till höger och på den gräsplätt som finns alldeles bredvid. Som väntat sitter Minna där, med det långa bruna håret, de nötbruna ögonen och de klarröda läpparna. Bredvid springer det lilla barnet runt och skrattar belåtet med. När han får syn på mig stannar han upp.
   "Kom då, José", säger jag och sträcker fram mina händer, "kom då."