SkrivPuff 2011:127 - Om något oumbärligt

   Jag står och se på den. Att bara stå där gör mig inget, utan att det är det den är, som får mig att undra. Ifrågasätta kanske. Vem vet?
   Då kom hon hem från sin resa. Så länge hade hon varit borta och så långt bort hade hon rest, men desto kärare var återseendet. Tänk vad bra man mår när man håller om någon som vill och svarar. Den värme som känns ända in i märgen och det pirr som börjar i fotknölarna och sprider sig i kroppen upp till det breda leendet. Hos båda. Det var så vi kände för varandra. Då.
   Idag är hon borta. Någonstans finns hon. Det är jag säker på, då hon lämnade ett spår efter sig.
   Jag skriker rakt ut i natten, utan att hon svarar mig.
   Jag stirrar åter på den. Den lilla sak som ligger där framför mig. Retfull och liten och grön till färgen. Hennes sak. Hennes sak som hon lämnade efter sig. En gåva till mig. En avskedsgåva? Hela kroppen blir yr och maginnehållet vill upp, fast jag inte vill.
   - Jag går nu, var det sista hon sa.
   Mitt innersta hörde, men inte mer. Vägrade att förstå. Kunde, men ville inte.
   Då var då och nu är nu. Trots allt. Jag tog mig hit, men sen tog det stopp. Vart mitt skepp är på väg har jag ingen aning om, men hon vet. Trots allt. Varför? Inte vet jag är mitt svar till mig själv. Till dig så skulle jag le och säga; "Vafalls? Jag klarar mig, jag är stark. Bry dig inte." Visst, jag är stark, men inte så förbannat stark. Inte nu i alla fall.
   Jag har vädrat ut hennes doft, så idag finns inget kvar. Inget man kan se, höra, smaka eller lukta på. Allt är borta. Kastat, bortstädat och söndersmulat.
   Trots det, så finns hon i hela mig.