Lite kort om en barndom

   Mamma gick på begravningen i alla fall.
   "Ungen är inte tillräcklig gammal, så han stannar hemma."
   Pappa var högljudd den dagen. Han tog mig i handen och slet ut mig på baksidan, trots att jag tjöt som en stucken gris.
   "Man vet aldrig vad han kan hitta på, på en sådan tillställning."
   Vad mamma sa eller visade upp för känslor har jag ingen aning om, då hon oftast inte sa och visade så mycket. Hennes ansiktsuttryck var för det mesta nollställt, trots att hon var en klipsk donna med fördelaktigt utseende, som gärna hängav sig och drogs med i diskussionens vågor. Bara inte pappa var i närheten.
   Detta hände för många år sen och under en tid som vi kallade oss familj. Pappa var en sällsam figur. Vad han arbetade med vet jag inte ens idag och hur han fick tag i pengar för att försörja oss är en gåta, då mamma jämnt satt hemma.
   "Du vet att farfar tyckte mycket om Lars."
   "Vad glad du att gubbtjyven är död. Jag vill inte höra något mer skitsnack. Vill du gå, så varsågod, men grabben stannar hemma."
   Hemma var ett liten vilset radhus i utkanten av stan. Nybyggaranda, nyvilja och nytänk. Ledorden var många de där åren och optimismen sjudade. Vad var inte ett nybyggt radhus i jämförelse med en liten sliten trea i ett område som byggdes i början av tjugotalet och där vattnet drogs in i efterhand? Mamma var glad och pappa jag han fanns där, i alla fall ett tag. Radhuset var på hela åttiofem kvadratmeter i två plan och tomten trehundra.

SkrivPuff 2011:139 - Om att läka

   Längst in i finrummet fanns pappas skåp. Det mest förbjudna i det förbjudna rummet. Möblerna var de nyaste och av modernaste snitt. En tre, två, etta i brun sammet omgärdade glasbordet från IKEA. På golvet låg en färgglad rya och under bordet en persisk matta av tvivelaktig kvalité och på väggarna satt medaljongtapeter i gulbrunt och fyra Stockholmstryck av Dupont var slarvigt upphängda väggarna runt. I taket hängde två stycken kristallkronor och gav ett glittrande ljus när de någon gång var tända. Rummet var endast tänkt för gäster och stora fester och absolut inte för små pojkar att använda till vardags.
   Pappas skåp var slitet och brunt, benen var som mejslade ur en gren från en knotig gammal en och skåpsdörren var i stil med en sliten och repad eka och stod i bjärt kontrast till allt det nya. Det enda jag villa ha när mamma dog var just det skåpet. Jag hade talat med henne innan om det, men hon log bara tillbaka som svar och skakade på huvudet. Hennes sjukdom gjorde att hon inte kunde tala längre.
   Skåpet drog. Det var som om det fanns en liten pojkmagnet i det fördolda och lockade och pockade. En dag när mamma och pappa lämnade mig ensam kom tillfället och jag smög mig in i det förbjudna. Det var med darrande händer som jag öppnade upp och belöningen blev riklig. Längst in i och bakom de sedvanliga flaskorna låg det. Fotoalbumet, den felande länken till min historia och roten till allt ont. Varje gång jag hade frågat fick jag det enkla och normala svaret.
   ”Du ska bara hålla truten och inte vara så förbannat nyfiken.”
   Pappa sa alltid så.
   Jag satte mig i den överdimensionerade soffan och började bläddra. En helt ny värld av gamla släktingar visade upp sig för mig. Betraktaren och berättaren i mig förde mig långt in i fantasins värld. Där var farfar och farmor, där var kusin Lena och Peter och där var också många andra som gick ännu längre tillbaks i min historia och som jag inte visste namnet på. Ju längre bak i albumet jag kom desto gulblekare och ljusbrunare blev nyanserna och kläderna likaså. Ansiktena blev stramare och stramare och man kunde tydligt se allvaret i deras ansikten när de ställdes framför kameran.
   Längst bak låg några nya foton som pappa själv hade tagit med sin lilla Olympus Trip 35, halvbildaren, som han alltid släpade med sig. De var tagna bakifrån och från sidan. Pappa måste ha gömt sig i det stora buskaget som fanns ovanför det hus vi då bodde i.
   Området gränsar till det stora sjukhuset som byggdes vid den tiden vi bodde där och vars byggkranar omgärdade och fanns med varje bild pappa hade tagit på sällskapet. Sjukhuset skulle bringa trygghet till hela samhället. Idag är sjukhuset för litet och för slitet och närmare nedläggning än upprustning. Människorna i den här staden hänvisas istället till det stora fina nybyggda sjukhuset i staden där landstingsledningen numera är belägen.
   Bilderna föreställde en man som såg ovanligt gammal ut samtidigt som kroppen var ung. Fingrarna var krokiga och han höll dem på ett sätt som gjorde att de ser ut som klor på en kråka eller någon annan större fågel. Vad vet jag. Bredvid honom stod en yngre kvinna med ett långt fylligt brunt hår och höll ett litet barn i handen. De stod där som en enhet och betraktade vårt hus i lugn och ro.
   Farfar var en rolig typ och farmor bara älskade alla. Vi lekte och dansade, vi åt gräddtårta och drack läsk, vi skrattade och kramades och var som den enda stora familj vi var ämnade att bli. Kusinerna kom med presenter och alla hade något med sig till mig. Jag, mittpunkten i rummet, orsaken till festen och den som alla ville älska och rå om den här dagen. De enda som inte fanns någonstans var mamma och pappa, men just idag gjorde det mig inte något då värmen och gemenskapen var som en kokande kittel.
   ”Ungjävel. Ge hit."
   Pappas röst var knivskarp.

SkrivPuff 2011:137 - Om maktkamp

   "Du måste gå nu", säger jag till Mustafa. "Vi vill varandra inget mer."
   Mustafa står och ser åt andra hållet. Vi tittar båda rakt ner i sandlådan och på de träd som står bredvid, men inte på varandra. Natten är ljum och de ljud som alstras på vägen som går ditåt får honom att sluta öronen.
   Den lilla parken med sandlådan har blivit som ett andra hem för mig. Den har följt mig genom åren och aldrig velat släppa taget. Inte mycket har förändrats under åren men ändå är det som om allt har kastats i ett nytt ljus. Träden, de färgranna står en bit ner i sluttningen och omfamnar medan det raka urträdet står på toppen, som för att övervaka och vara den fyrbåk den vill vara. Allas väktare och anfader.
   "Jag har också en uppgift att fylla", säger Mustafa och ser på mig. "Min tid är inte slut."
   Fobe sa till mig senast att Mustafa är en man för andra. Exakt så sa hon. Fobe vill inte ha med honom att göra.
   "Jag sköter mig själv", säger hon alltid. "Själv är bästa dräng, men snart orkar jag inte längre."
   Vi stod på hennes tak och hängde upp de sista av de vilsna. Det var en morgon som alla andra morgnar denna vår och vi log som vanligt när de första ljusstrålarna bröt in över staden. Den enda skillnaden var att denna morgon var det så tyst att man kunde höra en knappnål falla och Fobes ögon såg inte så nyfiket ut som de brukade. Det som alltid fascinerat mig med henne var den lust som fanns kvar i hennes ögon. Trots hennes höga ålder var hennes sätt att se på omgivningen och de sina, något som alla människor på denna jord borde ta efter. Blicken fick alla att känna sig varmt välkomna och de omfamnande alla på ett sätt som gjorde att de kände sig delaktiga. Den här morgonen var det annorlunda och det var också den här morgonen som markerade slutet. Det visste vi inte då och lika bra var väl det.
   "Jag börjar bli gammal", sa Fobe till mig och rätade på ryggen och sträckte den lite försiktigt.
   Jag skrattade och försökte släta över det hon sa, men jag kunde se att det var något som inte stämde. Hon ryggade till när den näst sista kom upp i korgen då den var så tung att hon knappt orkade lyfta den.
   "Denna är endast min", sa hon till mig och slog undan min hand när jag ville hjälpa. "Det hade varit bättre om Minna inte hade funnit den alls."
   Jag har tänkt många gånger på vad hon då sa. Att det också blev mitt sista besök på taket fick mig att inte känna mig välkommen längre. Det var som Minna sa.
   "Att vilja men inte få är det som gör människan mest illa och kan få henne att störta sig själv i fördärvet. Och är det så att hon faktiskt också kan men ändock inte får är det etter värre."
   Det var där någonstans Mustafa började närma sig mig. Trots att jag inte tålde karln.
   "Han måste". sa Minna. "Han har bara en uppgift och han behöver två. Han behöver dig."
   "Men han har ju både dig och José", sa jag. "Han har två."
   "Jag finns bara för Elias och det vet du", svarade hon, "och Elias finns bara för mig samt för alla andra. José är mitt och Elias barn och Mustafa är Josés väktare."
   Det var där vi nu befann oss. Jag på den ena sidan och Mustafa på den andra. Mustafa som vill stiga in och jag som vägrar öppna dörren.
   "Det är jag som bestämmer", säger jag. "Jag behöver ingen mer än Maria."
   För första gången ser Mustafa på mig med ett litet leende på läpparna. Träden rasslar till i löven som om det förebådar något och det raka trädet på toppen visar upp en någon krokig gren i pur förvåning.
   "Jag vet det", säger Mustafa, "du är ointressant för mig. Det är ditt och Marias ofödda barn jag behöver."

SkrivPuff 2011:136 - Om något svårfunnet

   Elias försvinner bortåt vägen och jag står själv kvar. Det börjar ljusna och morgonen är ljum. Ljuset på himlen övergår i en skir ljus blå ton blandat med några mörka skuggor som bitit sig kvar. Runt om mig står husen som på rad med ögonlocken fortfarande för. En mild bris drar förbi och i bakgrunden hörs ett nyvaket dovt brölande från vägen som går ditåt. Färgerna är gröna, gula och svarta om vartannat. Det här är mina gamla hemtrakter.
   Jag funderar en extra gång på vad Elias menade innan han försvann så hastigt.
   "Innan du kan gå vidare", sa han, "så måste du finna svaret på den fråga du hela tiden ställer dig själv."
   Han andades stötvis och bröstkorgen hävde sig grunt. Hela han darrade och munnen stramades åt i ett vad som kunde tas för en outhärdlig smärta. Till slut skakade han på kroppen och tittade åt mitt håll. Ett litet leende syntes i mungipan och borta var han.
   Maria vet inte var jag är och jag vet inte var hon är heller för den delen. En buss passerar på vägen och stannar hundra meter bort. Jag lyfter handen och börjar springa. I busskuren står det redan människor på rad och tittar åt alla håll utom åt mitt. Eller någon annans håll heller, för den delen. Jag ser den sista gå in i bussen och dörren går omedelbart igen och chauffören lägger ut vänsterblinkersen och svänger direkt ut på den ännu så länge tomma vägen.
   Flämtade stannar jag och börjar svära lite för mig själv tills jag tystnar och lyssnar i morgonluften. Ett lågt men ljudligt klingande barnskratt leker tafatt i brisen och når till slut fram till mina öron och stannar där. Jag ser upp, och ser ut till höger och på den gräsplätt som finns alldeles bredvid. Som väntat sitter Minna där, med det långa bruna håret, de nötbruna ögonen och de klarröda läpparna. Bredvid springer det lilla barnet runt och skrattar belåtet med. När han får syn på mig stannar han upp.
   "Kom då, José", säger jag och sträcker fram mina händer, "kom då."

SkrivPuff 2011:127 - Om något oumbärligt

   Jag står och se på den. Att bara stå där gör mig inget, utan att det är det den är, som får mig att undra. Ifrågasätta kanske. Vem vet?
   Då kom hon hem från sin resa. Så länge hade hon varit borta och så långt bort hade hon rest, men desto kärare var återseendet. Tänk vad bra man mår när man håller om någon som vill och svarar. Den värme som känns ända in i märgen och det pirr som börjar i fotknölarna och sprider sig i kroppen upp till det breda leendet. Hos båda. Det var så vi kände för varandra. Då.
   Idag är hon borta. Någonstans finns hon. Det är jag säker på, då hon lämnade ett spår efter sig.
   Jag skriker rakt ut i natten, utan att hon svarar mig.
   Jag stirrar åter på den. Den lilla sak som ligger där framför mig. Retfull och liten och grön till färgen. Hennes sak. Hennes sak som hon lämnade efter sig. En gåva till mig. En avskedsgåva? Hela kroppen blir yr och maginnehållet vill upp, fast jag inte vill.
   - Jag går nu, var det sista hon sa.
   Mitt innersta hörde, men inte mer. Vägrade att förstå. Kunde, men ville inte.
   Då var då och nu är nu. Trots allt. Jag tog mig hit, men sen tog det stopp. Vart mitt skepp är på väg har jag ingen aning om, men hon vet. Trots allt. Varför? Inte vet jag är mitt svar till mig själv. Till dig så skulle jag le och säga; "Vafalls? Jag klarar mig, jag är stark. Bry dig inte." Visst, jag är stark, men inte så förbannat stark. Inte nu i alla fall.
   Jag har vädrat ut hennes doft, så idag finns inget kvar. Inget man kan se, höra, smaka eller lukta på. Allt är borta. Kastat, bortstädat och söndersmulat.
   Trots det, så finns hon i hela mig.

SkrivPuff 2011:125 - Om värk

   "Skål", säger hon och höjer glaset.
   När någon säger skål till mig, dricker jag, det är så jag är lärd och det är så jag beter mig. På journalisthögskolan drack vi ständigt och jämnt och så har det fortsatt. Jag dricker inte för mig själv, nej, nej. Jag måste ha någon att dricka med, annars blir det inget.
   "Vad heter du", frågar jag.
   Hon tittar roat på mig. Skrattar lite försiktigt.
   "Vill du verkligen veta?"
   Jag nickar med huvudet, lägger det lite på sned och ser på henne. Hon har ett välformat ansikte med grågröna melerade ögon, en liten näsa och en röd mun som lovar mycket. Hon är söt, och vackrare kommer hon att bli, ju längre natten framskrider.
   "Nilla", svarar hon. "Fast egentligen är det Gunilla."
   Det är ett hejdundrande kalas hon ställer till med. Drickat flödar och vi mumsar på det som finns i de små skålarna. Ju mer vi dricker, desto fnittrigare blir vi och mina tankar på hemmets trygga härd befinner sig långt, mycket långt härifrån.
   Jag är en tålig man och tål att dricka, men här verkar jag möta en mästare. Rummet bågnar av färger och golvet blir såphalt och jag har svårt att stå rakt upp. Nilla står där stadigt och ler med sina munnar och glittrar så förbannat putslustigt och skrattar så att trumhinnorna bågnar. Skrattar åt mig.
   När jag vaknar upp sitter jag i soffan. Bredvid mig sitter Elias och har tre av de damer som gav order om att jag skulle tas till detta rum i famnen på honom. Elias skjuter undan en dem och lutar sig framåt och drar i sig något vitt pulver som ligger som en sträng på bordet framför honom.
   När jag ser på honom vänder han upp ansiktet mot mig och jag bländas av det sken som strålar ut från den strålkastare som är monterad framför oss och belyser den plats vi siter på. Hans knotiga händer skakar våldsamt när han rotar i fickorna och till slut finner det han söker. En av damerna skrattar hejdlöst åt någonting som ingen förstår. Elias skriker åt henne att hålla tyst och han finner det han söker. Ett kast med handen och två vita piller försvinner in i munnen på honom och han lutar sig bakåt. I strålkastarens sken.

SkrivPuff 2011:89 - Om att sabotera

   - Tänk så här, sa han och stirrade tomt framför sig. Ingen hemma liksom.
   Nu blev det ju aldrig som han ville då han inte kunde. Liksom. Vad som fattades var en obetydlig liten detalj, men ack så viktig.
   - Var har jag nu lagt den?
   Han for runt i rummet som en skållad råtta och lyfte på alla de saker som låg som ett berg på de många borden i det trånga kontorsrummet. Han hade inte kommit hit om han var helt oduglig. Så mycket begrep han i alla fall. Idag var situationen en annan än den han var van vid från förr. Det var det som var så konstigt. Hur saker och ting kan förändra sig med åren. Små, små steg som inte märks men efter en stund så har man nästan gått varvet runt. Förändringar, obetydliga som han själv ...
   Nu var det dags igen. Det skulle komma en ny professor till institutionen. De rykten som var i svang om vem det var som skulle få positionen gjorde inte han själv och kollegerna lyckliga. Det var som en sa vid kaffebordet.
   - Om det blir han som får jobbet, så är det kört för oss alla. Bara att dra, då hela institutionen snart kommer att vara överbefolkad med hans egna lärjungar.
   Nåväl, det var ju inte första gången något sådant hände. Nu var det ju professorns rätt att forma institutionen efter sitt huvud och den inriktning han har. Så har det alltid varit och så kommer alltid att bli. Vissa får byta den akademiska banan mot en annan väg, medan andra tar sig uppåt och framåt. Han mindes när den nuvarande professorn kom. Vilket liv och vilket kiv det blev. Själv hade han haft ett förtroligt samtal med honom nästan med detsamma.
   - Jag vill att du blir kvar, hade han sagt. Vi har mycket att göra tillsammans och i dig ser jag en av de som ska ta oss till nästa nivå. Jag är imponerad av ditt arbete och tillsammans kan vi förändra bilden av vårt vetande.
   Då var då, och nu var nu. Kollegan stack in huvudet genom dörren.
   - Det är officiellt nu, sa han. Det blev den som vi alla trodde.
   Hans forskning som hade nått en nivå och ett djup han inte trodde var möjligt, var för denna professor som ett rött skynke. Under åren hade han och denna man utkämpat hårda duster på akademiens bastiljon och fler än en gång hade han fått höra att han kunde jämställas med en charlatan. Han satte sig ned i sin fåtölj och log det lilla sneda leende som han hade övat in. Tacktalet var redan skrivet och flyttkartongerna beställda. En liten knuff kan försätta de största berg i en riktning som man inte har en aning om vart den tar en, men i det här fallet var allt redan ordnat. Papperet som han letat efter fanns där han faktiskt hade lagt den och telefonnumret lyste upp tillvaron.
   - Jag kan börja hos er redan på måndag, sa han med en glad ton i rösten till hans kollega från förr. Det är över för mig här.