SkrivPuff 2011:139 - Om att läka

   Längst in i finrummet fanns pappas skåp. Det mest förbjudna i det förbjudna rummet. Möblerna var de nyaste och av modernaste snitt. En tre, två, etta i brun sammet omgärdade glasbordet från IKEA. På golvet låg en färgglad rya och under bordet en persisk matta av tvivelaktig kvalité och på väggarna satt medaljongtapeter i gulbrunt och fyra Stockholmstryck av Dupont var slarvigt upphängda väggarna runt. I taket hängde två stycken kristallkronor och gav ett glittrande ljus när de någon gång var tända. Rummet var endast tänkt för gäster och stora fester och absolut inte för små pojkar att använda till vardags.
   Pappas skåp var slitet och brunt, benen var som mejslade ur en gren från en knotig gammal en och skåpsdörren var i stil med en sliten och repad eka och stod i bjärt kontrast till allt det nya. Det enda jag villa ha när mamma dog var just det skåpet. Jag hade talat med henne innan om det, men hon log bara tillbaka som svar och skakade på huvudet. Hennes sjukdom gjorde att hon inte kunde tala längre.
   Skåpet drog. Det var som om det fanns en liten pojkmagnet i det fördolda och lockade och pockade. En dag när mamma och pappa lämnade mig ensam kom tillfället och jag smög mig in i det förbjudna. Det var med darrande händer som jag öppnade upp och belöningen blev riklig. Längst in i och bakom de sedvanliga flaskorna låg det. Fotoalbumet, den felande länken till min historia och roten till allt ont. Varje gång jag hade frågat fick jag det enkla och normala svaret.
   ”Du ska bara hålla truten och inte vara så förbannat nyfiken.”
   Pappa sa alltid så.
   Jag satte mig i den överdimensionerade soffan och började bläddra. En helt ny värld av gamla släktingar visade upp sig för mig. Betraktaren och berättaren i mig förde mig långt in i fantasins värld. Där var farfar och farmor, där var kusin Lena och Peter och där var också många andra som gick ännu längre tillbaks i min historia och som jag inte visste namnet på. Ju längre bak i albumet jag kom desto gulblekare och ljusbrunare blev nyanserna och kläderna likaså. Ansiktena blev stramare och stramare och man kunde tydligt se allvaret i deras ansikten när de ställdes framför kameran.
   Längst bak låg några nya foton som pappa själv hade tagit med sin lilla Olympus Trip 35, halvbildaren, som han alltid släpade med sig. De var tagna bakifrån och från sidan. Pappa måste ha gömt sig i det stora buskaget som fanns ovanför det hus vi då bodde i.
   Området gränsar till det stora sjukhuset som byggdes vid den tiden vi bodde där och vars byggkranar omgärdade och fanns med varje bild pappa hade tagit på sällskapet. Sjukhuset skulle bringa trygghet till hela samhället. Idag är sjukhuset för litet och för slitet och närmare nedläggning än upprustning. Människorna i den här staden hänvisas istället till det stora fina nybyggda sjukhuset i staden där landstingsledningen numera är belägen.
   Bilderna föreställde en man som såg ovanligt gammal ut samtidigt som kroppen var ung. Fingrarna var krokiga och han höll dem på ett sätt som gjorde att de ser ut som klor på en kråka eller någon annan större fågel. Vad vet jag. Bredvid honom stod en yngre kvinna med ett långt fylligt brunt hår och höll ett litet barn i handen. De stod där som en enhet och betraktade vårt hus i lugn och ro.
   Farfar var en rolig typ och farmor bara älskade alla. Vi lekte och dansade, vi åt gräddtårta och drack läsk, vi skrattade och kramades och var som den enda stora familj vi var ämnade att bli. Kusinerna kom med presenter och alla hade något med sig till mig. Jag, mittpunkten i rummet, orsaken till festen och den som alla ville älska och rå om den här dagen. De enda som inte fanns någonstans var mamma och pappa, men just idag gjorde det mig inte något då värmen och gemenskapen var som en kokande kittel.
   ”Ungjävel. Ge hit."
   Pappas röst var knivskarp.