SkrivPuff 2011:137 - Om maktkamp

   "Du måste gå nu", säger jag till Mustafa. "Vi vill varandra inget mer."
   Mustafa står och ser åt andra hållet. Vi tittar båda rakt ner i sandlådan och på de träd som står bredvid, men inte på varandra. Natten är ljum och de ljud som alstras på vägen som går ditåt får honom att sluta öronen.
   Den lilla parken med sandlådan har blivit som ett andra hem för mig. Den har följt mig genom åren och aldrig velat släppa taget. Inte mycket har förändrats under åren men ändå är det som om allt har kastats i ett nytt ljus. Träden, de färgranna står en bit ner i sluttningen och omfamnar medan det raka urträdet står på toppen, som för att övervaka och vara den fyrbåk den vill vara. Allas väktare och anfader.
   "Jag har också en uppgift att fylla", säger Mustafa och ser på mig. "Min tid är inte slut."
   Fobe sa till mig senast att Mustafa är en man för andra. Exakt så sa hon. Fobe vill inte ha med honom att göra.
   "Jag sköter mig själv", säger hon alltid. "Själv är bästa dräng, men snart orkar jag inte längre."
   Vi stod på hennes tak och hängde upp de sista av de vilsna. Det var en morgon som alla andra morgnar denna vår och vi log som vanligt när de första ljusstrålarna bröt in över staden. Den enda skillnaden var att denna morgon var det så tyst att man kunde höra en knappnål falla och Fobes ögon såg inte så nyfiket ut som de brukade. Det som alltid fascinerat mig med henne var den lust som fanns kvar i hennes ögon. Trots hennes höga ålder var hennes sätt att se på omgivningen och de sina, något som alla människor på denna jord borde ta efter. Blicken fick alla att känna sig varmt välkomna och de omfamnande alla på ett sätt som gjorde att de kände sig delaktiga. Den här morgonen var det annorlunda och det var också den här morgonen som markerade slutet. Det visste vi inte då och lika bra var väl det.
   "Jag börjar bli gammal", sa Fobe till mig och rätade på ryggen och sträckte den lite försiktigt.
   Jag skrattade och försökte släta över det hon sa, men jag kunde se att det var något som inte stämde. Hon ryggade till när den näst sista kom upp i korgen då den var så tung att hon knappt orkade lyfta den.
   "Denna är endast min", sa hon till mig och slog undan min hand när jag ville hjälpa. "Det hade varit bättre om Minna inte hade funnit den alls."
   Jag har tänkt många gånger på vad hon då sa. Att det också blev mitt sista besök på taket fick mig att inte känna mig välkommen längre. Det var som Minna sa.
   "Att vilja men inte få är det som gör människan mest illa och kan få henne att störta sig själv i fördärvet. Och är det så att hon faktiskt också kan men ändock inte får är det etter värre."
   Det var där någonstans Mustafa började närma sig mig. Trots att jag inte tålde karln.
   "Han måste". sa Minna. "Han har bara en uppgift och han behöver två. Han behöver dig."
   "Men han har ju både dig och José", sa jag. "Han har två."
   "Jag finns bara för Elias och det vet du", svarade hon, "och Elias finns bara för mig samt för alla andra. José är mitt och Elias barn och Mustafa är Josés väktare."
   Det var där vi nu befann oss. Jag på den ena sidan och Mustafa på den andra. Mustafa som vill stiga in och jag som vägrar öppna dörren.
   "Det är jag som bestämmer", säger jag. "Jag behöver ingen mer än Maria."
   För första gången ser Mustafa på mig med ett litet leende på läpparna. Träden rasslar till i löven som om det förebådar något och det raka trädet på toppen visar upp en någon krokig gren i pur förvåning.
   "Jag vet det", säger Mustafa, "du är ointressant för mig. Det är ditt och Marias ofödda barn jag behöver."