Lite kort om en barndom

   Mamma gick på begravningen i alla fall.
   "Ungen är inte tillräcklig gammal, så han stannar hemma."
   Pappa var högljudd den dagen. Han tog mig i handen och slet ut mig på baksidan, trots att jag tjöt som en stucken gris.
   "Man vet aldrig vad han kan hitta på, på en sådan tillställning."
   Vad mamma sa eller visade upp för känslor har jag ingen aning om, då hon oftast inte sa och visade så mycket. Hennes ansiktsuttryck var för det mesta nollställt, trots att hon var en klipsk donna med fördelaktigt utseende, som gärna hängav sig och drogs med i diskussionens vågor. Bara inte pappa var i närheten.
   Detta hände för många år sen och under en tid som vi kallade oss familj. Pappa var en sällsam figur. Vad han arbetade med vet jag inte ens idag och hur han fick tag i pengar för att försörja oss är en gåta, då mamma jämnt satt hemma.
   "Du vet att farfar tyckte mycket om Lars."
   "Vad glad du att gubbtjyven är död. Jag vill inte höra något mer skitsnack. Vill du gå, så varsågod, men grabben stannar hemma."
   Hemma var ett liten vilset radhus i utkanten av stan. Nybyggaranda, nyvilja och nytänk. Ledorden var många de där åren och optimismen sjudade. Vad var inte ett nybyggt radhus i jämförelse med en liten sliten trea i ett område som byggdes i början av tjugotalet och där vattnet drogs in i efterhand? Mamma var glad och pappa jag han fanns där, i alla fall ett tag. Radhuset var på hela åttiofem kvadratmeter i två plan och tomten trehundra.