SkrivPuff 2011:149 - Om en epok

   Det är så det är. Han visste det, men ville inte acceptera. "Det får inte vara slut nu." Han satt där på sidan vid sängen och såg på henne ständigt och överallt. Liten, tunn och späd. Hennes hår var nyklippt, men redan lite tovigt. Vitt, så här på ålderns höst, tunt och lite glest, men lika vackert ändå. Hon slog upp ögona, som fortfarande hade hennes liv i sig och log.
   "Hej, är du här?"
   Hon hade alltid varit en hoppetossa och en virvelvind. Inget satt fast när hon var i farten. Hon älskade skogen och sprang rakt ut bland blåbären och kom hem med korgen full. Lite blå om läpparna men ögonen glittrade. Sen blev det pannkakor på vedspisen och blåbär och mjölk. Sommartorpet var inte modernt och inte många kvadratmeter stort, men det räckte åt dem. Allt delade familjen på, jämnt och ständigt.
   Han såg sig ogillande omkring. Den här sängen var dock inte deras, rummet var inte deras och själv fick han inte plats. Han kunde inget göra och han fick inte vara med. Det var försent. Statistens roll hade aldrig passat honom. Stor och stark, men inte den som inte fick eller kunde. Han sparkade mot sängen men missade som tur var. Någon fotbollsspelare av rang hade han aldrig varit.
   Rummet var ovårdat och inte direkt nytt. Lite slitet på väggarna, skrapmärken, några nedrivna kontakter som hängde lite slarvigt, en andningsapparat vid huvudkudden och ett tvättställ till höger. Runt om sängen stod några stolar och en fåtölj av illaluktande årgång. Rummet var målat i typisk landstingsvitt, med rosa eller blå bård. Fotändan tog slut i en hög byrå med en gammal och liten tjock Tv högst uppå. Hon kunde inte sköta den i alla fall.
   "Det har ju knappt börjat."
   Började gjorde det för sjuttiotre år sedan. Det var första gången han såg henne. Han tänkte på kortet de hade därhemma. Uppradade och alla finklädda. Flickorma med rosett i håret och pojkarna vattenkammade hade hela klassen ställt sig framför kameran och tittat strängt in. Första klass i småskolan.
   "Jag var så rädd för de där stora pojkarna. Då", sa hon och pekade på honom och några andra som stod längst bak.
   Som hon alltid sa, när det kom på tal. Han kunde höra hennes skratt i sitt huvud. De hade bott nära varandra, känt varandra men inte mycket mer hade det varit när de växt upp. På ett underligt vis hade de dock alltid sett varandra och talat med varandra trots att deras vägar skilts när livets skeenden under uppväxtåren kom i vägen.
   "Jag visste alltid var hans fanns. Trots allt."
   "Det visste jag också", svarade han. "Jag visste precis var hon fanns. Hela tiden."
   "Sjuttiotre år. Vad är väl det? Ett liv tillsammans måste väl kunna få vara längre än så?"
   Han såg på henne där hon låg. Hon var trött nu och inte vaken så ofta och inte så länge. Sjukdomen gjorde sitt, morfinet och allt annat de stoppade i henne.
   "Fy fan", tänkte han. "Det är skit att bli gammal."
   De hade inget att skämmas för. Lyckliga, omtyckta och respekterade av de flesta. Han såg ut över alla blommor som stod bredvid sängen. Lena, som ringde när de inte dök upp på salongen den dagen.
   "Jag kommer upp i kväll", sa hon. "Jag klipper lika bra där."
   Det hade varit en strid ström av människor under de tre veckor som gått. Telefonen hade gått varm, men nu hade han stängt av den. Nu var det deras tid. Deras sista tid tillsammans. Han reste sig upp och sträckte på sig när hon lutade sig tillbaka mot kudden.
   "Jag måste sova en stund nu."
   De gifta sig i kyrkan med fanborg och allt. Stolt som en tupp marscherade han ut ur kyrkan. Äntligen. Ett helt liv tillsammans framför sig. Och så blev det. Tre barn, jobb, sommarstuga, hus, båt, bil och allt annat som hörde till. Jobb, jobb och åter jobb, men aldrig ett ont ord. Inte till någon. De flyttade till en annan stad, men glömde aldrig sitt ursprung. De gamla vännerna fanns där likväl och nya kom ständigt till.
   Att sova ensam hemma gick inte. Laga mat och äta själv vid ett matbord för två? Han hade frågat flera gånger om hon ville följa med hem, men hon hade sagt nej varje gång.
   "Jag förstår inte varför hon inte vill följa med hem. Har hon glömt att hon har ett hem?"
   När han kom upp till det lilla sjaskiga rummet nu på morgonen kom sköterskan in och dukade frukost med silverbestick och finporslin åt henne. Först förstod han inte varför, men sen ville han slänga ut både sköterskan och hennes förbannade porslin och låsa dörren om dem båda. När han tittade på dörren satte han sig dock i fåtöljen uan att säga något. Hans händer darrade när de klämde om fåtöljsidan, käkmusklerna var strama och han visade tänderna som om han morrade. Det enda han såg var att dörrar där de var, de har inga lås.

SkrivPuff 2011:142 - Om småttighet

   "Tre gånger tre är lika med nio. Tre gånger fyra är lika med tolv. Sen multiplicerar du nio med tolv och så får du den totala volymen på bassängen."
   Nisse tittade upp ur boken och såg på mig.
   "Jag kan", sa han, "om jag bara vill så."
   Vi satt på mitt rum och gjorde våra läxor. Nisse var inte den som gjorde läxan så ofta, men när han gjorde den så gjorde han den ordentligt. Hans fånflin spred sig över hela ansiktet och de små ögonen plirade av förtjusning. Händerna for över bröstet på honom, visade och pekade och ville aldrig sitta still. Liksom.
   "Vad har du här?"
   "Lägg av för fan!"
   Sexton år gammal vill man inte att ens vänner rotar alltför djupt i ens lådor och det som finns under sängen ska ligga kvar orört. Nu kan det låta lite som om jag sladdrar lite förnumstigt, men mitt rum var som vilket pojkrum som helst. Där måste ni tro mig. En smal säng, 90 cm, ännu fanns det inte plats för två, ett litet skrivbord i brunt faner, två stolar och en bokhylla av märket String. Mattan som morsan lagt ut låg numera i tryggt förvar i garderoben som stod i ett hörn.
   "Öppna inte garderoben."
   "Varför inte", garvade Nisse. "Finns det något i gömmorna som inte vill ut?"
   Jag kastade mig fram men tyvärr för sent. Ut ur garderoben ramlade den största matten som någonsin legat på mitt golv. Den var styv till karaktären, fransig i kanterna, blodrödsvart till färgen och mugglig till doften. Tre gånger fyra meter och kom från mormors dödsbo. Jag älskade mormor men inte hennes matta.
   "Den här ska du ha efter mig. Mattor är dyra och håller länge, så ta väl vara på den."
   Mormor dog tre dagar senare och eftersom alla hört vad mormor sa till mig så var det ju givet var mattan hamnade.
   "Det var den fulaste matta jag sett."
   Nisse garvade så han knappt visste vart han skulle ta vägen.
   "Och vilken jävla färg."
   Det var där någonstans jag bestämde mig för att denna matta skulle gå arv till något av mina barn, eller jag skulle skänka den till Nisse om han någon gång skulle fråga mig om jag visste var det fanns en matta till salu.

SkrivPuff 2011:141 - Om ett anslag

   Musiken dånar, röken ligger tät och en armbåge här och en armbåge där, så är jag framme. Servitrisen, en yngre dam med smidig figur och illrött hår, ser mitt finger och snabbt står en öl framför mig. Två Selmor byter ägare och allt är frid och fröjd. Puben är en typisk pub för det här området. Röd sammet, skotskrutiga tygstycken, fortografier på gamla lordar och engelska jakthundar, slimma hästar och trumpeter. Jag känner mig som hemma.
   Jag lutar mig bakåt och ser ut över människorna som står bredvid mig. "Lite som i en grotta", tänker jag. De står tätt, tätt och gnider sig mot varandra. Svartklädda, långhåriga, målade och unga. Inte för unga dock, utan så där lite lagom vuxet unga. Alla har något i handen och skriker åt varandra, rakt in i örat.
   ACDC dånar ur högtalarna och jag häller i mig öl på öl under trivsamt prat med de som står runt. Alla ler fridsamt och pratar glatt och villigt med mig. De ser så avslappade ut på något vis, som om det här är något de gör varje dag tillsammans och faktiskt njuter av det. Alla pratar med alla och skrattar och ler. Det tillfredsställer betraktaren i mig och min journalistiska bakgrund gör att jag bestämmer mig på studs att komma tillbaka och skriva en artikel.
   Att dricka lärde jag mig på Journalisthögskolan. Otaliga var de historier om gamla journalister som aldrig hade varit nyktra en dag under deras arbetsliv och vilka som skrev de bästa artiklar från de mest avlägsna hörn på jordklot i konstant berusat tillstånd. Det var något vi också ville göra och vi gjorde vårt bästa för att ta efter under studietiden.
   "Öh, farbror ..."
   En ung kvinna ställer sig bredvid mig.
   "Bjuder du på en öl?"
   Så unga kvinnor bryr jag mig i vanliga fall inte om, men i detta tillstånd vet man aldrig. Ståndaktig är jag på många sätt men bjuda på en öl kan väl aldrig skada.
   "Bjud på en öl, så ska jag vara lite trevlig mot dig."
   "Vad sa du", frågar jag trots att jag hört allt, men alkoholen i hjärnan har gjort mig lite seg. Hennes leende mun får mig att börja gå igång på allvar. Söta unga flickor ska man vara snälla mot och ge vad som behagar dem. Ljust hår, glada spralliga ljusblå ögon och sparsmakad make-up i tajta jeanskläder. Den lilla näsan snusade glatt och hon la upp två förtjusande små händer på bardisken bredvid mina efter det att hon sträckt upp två fingar i luften. Genast skjuter servitrisen fram två öl mot oss och sträcker fram handen. En hundring åker ur min bröstficka och landar lite nocnchalant på bardisken.
   "Vad heter du", frågar jag.
   "Sarah", svarar hon. "Sarah Barrett. Var jag kommer ifrån får du själv lista ut om du vill veta."
   "Trevligt att träffas."
   Jag lyfter sejdeln, tar en djup klunk medan jag ser henne djupt i ögonen. Sen blir det party. Var musiken hög och människorna glada innan, så hoppar och studsar vi nu alla runt i en dans som får hela golvet att gunga. Jag ser på min dam och hon ser på mig, ler mot mig, kryper närmare och skriker i mitt öra.
   "Du kommer aldrig levande härifrån. Bara så att du vet."
   "Du snackar skit", säger jag. "Vad skulle kunna hända här?"
   "Han är här. Mannen med ögona", svarar hon. "Elias. Han och damerna vill bjuda dig på något gott."

SkrivPuff 2011:140 - Om ängslan

   "Fan", sa jag till brorsan där vi satt på hans farstukvist. "Hur tror du det hade varit om farsan levt, och morsan, och om jag aldrig blivit den jag blev. Om allt hade varit annorlunda liksom?"
   Klockan var två och festen hade nått sin kulmen för ett par timmar sen. Det hade varit full fart i brorsan och hans familj trädgård. Kräftskiva i augustinatten. Alla var där. Brorsans fru och barn förstås, Putte, Sheriffbruden, Petri och så jag, men nu hade de dragit, fått nog av det både kräftor och dricka. Brorsan och jag var de enda som överlevt kvällen. Som i fornstora dagar. Jag satte armbågen i sidan på honom.
   "Öh, vakna nu för fan."
   Jag tog honom under armen, ställde honom upp och lutade honom mot den gröna trädörren.
   "Vi går bort en sväng runt hörnet. Du kan inte lämna mig ensam nu. Fan."
   Det sista la jag till för att jag höll på att vricka foten när jag tog ett snedsteg i den för dagen välkrattade grusgången och fick honom över mig.
   "Öh, flytta på dig. Gör ont ju."
   "Sluta!"
   "Res på dig, du krossar mig. Fan."
   Etthundra kilo människa väger tungt. Brorsan lyckades till slut komma upp till knästående och med en ljuvt snett leende på läpparna väste han ut sig det första förståeliga, sen den öl Putte hade ställt fram till honom två timmar tidigare.
   "Livet är ett helvete, eller hur? Kom nu brorsan. Nu schka vi tala ut. Du och jag forever."
   På gräsmattan på baksidan står ett gammalt Ingrid Marie stadigt. Sittandes med våra ryggar mot det gamla knotiga äppelträdet började i alla fall jag att piggna till.
   "Kolla. Där är Stora björn och där är Orions bälte och ..."
   "Håll nu tyst. Låt osch tala ut om dåtiden och om framtiden. Låt osch bli som vi en gång var. Du och jag. Bröderna absoluta."
   "Kommer du ihåg när farsan ...", började jag innan brorsan avbröt mig.
   "Farsan var en skit, ska du veta. Ville aldrig någonting. Han blev vansinnig när du drog till sjöss. Jag fick ett helvete och skulle både vara dig och mig på en och samma gång."
   "Det var väl inget fel på farsan?"
   "Du åkte bort, förschvann, och var borta länge. Tjugo år. Vet du vad? Och sen kom du hem. Fy fan."
   Jag reste mig försiktigt upp och tittade upp mot månen. Fullmånen kastade sitt vita kalla sken över det lilla villasamhälle där brorsans hus var beläget. Den gamla träkåkens röda plank och vita knutar smälte ihop till ett i skuggorna. Det var tyst från gatan och bara ett sus hördes från de fåtaliga bilarna som fortfarande körde framåt på den gamla genomfartsleden inte alls långt ifrån. Det luktade sensommar blandat med skördedoft och en ljum bris smekte, trots den mörka natten.
   "Sätt dig ner. För fan. Jag vill inget illa, men vi måschte tala ut. Tala ut ju."
   Morsan var den som höll ihop familjen. Jag förstår det nu. Bitar kommer tillbaka, hur farsan reagerade, vad morsan sa och vilket jävla liv det måste ha blivit. Efter det att jag åkt.
   "Det är ditt liv", sa morsan när jag packade min väska. "Bara du kommer ihåg var du kommer ifrån. Och var försiktig."
   Det sista jag såg när skeppet la ut var hur brorsan, då tolv år, sprang på kajen och hur tårarna bara sprutade. Farsan kom ifatt honom och tog tag i hans arm, lyfte upp honom i famnen och höll honom fast. Hindrade honom. Brorsan slet och drog och ville loss, ville följa med, men fick inte.
   "Och schen förschtår du, sa inte farsan ett ord på en hel vecka. Han bara schatt i fåtöljen och glodde. Varför i helvete kom du hem för?"
   "Varför i helvete kom jag hem för?" tänkte jag. Brorsan satt där med fylleleendet nu lätt på sned och glodde på mig. "Varför i helvete kom jag hem för?" Jag gick fram till bordet, tog en halvt urdrucken pilsner i näven och gick grusgången bort mot den vita trägrinden. Jag kunde inte ge honom det svaret som var sant, för det skulle han inte tro på och jag kunde inte heller ljuga för honom. Han var ju trots allt min bror och den enda som var kvar av min familj.

Lite kort om en barndom

   Mamma gick på begravningen i alla fall.
   "Ungen är inte tillräcklig gammal, så han stannar hemma."
   Pappa var högljudd den dagen. Han tog mig i handen och slet ut mig på baksidan, trots att jag tjöt som en stucken gris.
   "Man vet aldrig vad han kan hitta på, på en sådan tillställning."
   Vad mamma sa eller visade upp för känslor har jag ingen aning om, då hon oftast inte sa och visade så mycket. Hennes ansiktsuttryck var för det mesta nollställt, trots att hon var en klipsk donna med fördelaktigt utseende, som gärna hängav sig och drogs med i diskussionens vågor. Bara inte pappa var i närheten.
   Detta hände för många år sen och under en tid som vi kallade oss familj. Pappa var en sällsam figur. Vad han arbetade med vet jag inte ens idag och hur han fick tag i pengar för att försörja oss är en gåta, då mamma jämnt satt hemma.
   "Du vet att farfar tyckte mycket om Lars."
   "Vad glad du att gubbtjyven är död. Jag vill inte höra något mer skitsnack. Vill du gå, så varsågod, men grabben stannar hemma."
   Hemma var ett liten vilset radhus i utkanten av stan. Nybyggaranda, nyvilja och nytänk. Ledorden var många de där åren och optimismen sjudade. Vad var inte ett nybyggt radhus i jämförelse med en liten sliten trea i ett område som byggdes i början av tjugotalet och där vattnet drogs in i efterhand? Mamma var glad och pappa jag han fanns där, i alla fall ett tag. Radhuset var på hela åttiofem kvadratmeter i två plan och tomten trehundra.

SkrivPuff 2011:139 - Om att läka

   Längst in i finrummet fanns pappas skåp. Det mest förbjudna i det förbjudna rummet. Möblerna var de nyaste och av modernaste snitt. En tre, två, etta i brun sammet omgärdade glasbordet från IKEA. På golvet låg en färgglad rya och under bordet en persisk matta av tvivelaktig kvalité och på väggarna satt medaljongtapeter i gulbrunt och fyra Stockholmstryck av Dupont var slarvigt upphängda väggarna runt. I taket hängde två stycken kristallkronor och gav ett glittrande ljus när de någon gång var tända. Rummet var endast tänkt för gäster och stora fester och absolut inte för små pojkar att använda till vardags.
   Pappas skåp var slitet och brunt, benen var som mejslade ur en gren från en knotig gammal en och skåpsdörren var i stil med en sliten och repad eka och stod i bjärt kontrast till allt det nya. Det enda jag villa ha när mamma dog var just det skåpet. Jag hade talat med henne innan om det, men hon log bara tillbaka som svar och skakade på huvudet. Hennes sjukdom gjorde att hon inte kunde tala längre.
   Skåpet drog. Det var som om det fanns en liten pojkmagnet i det fördolda och lockade och pockade. En dag när mamma och pappa lämnade mig ensam kom tillfället och jag smög mig in i det förbjudna. Det var med darrande händer som jag öppnade upp och belöningen blev riklig. Längst in i och bakom de sedvanliga flaskorna låg det. Fotoalbumet, den felande länken till min historia och roten till allt ont. Varje gång jag hade frågat fick jag det enkla och normala svaret.
   ”Du ska bara hålla truten och inte vara så förbannat nyfiken.”
   Pappa sa alltid så.
   Jag satte mig i den överdimensionerade soffan och började bläddra. En helt ny värld av gamla släktingar visade upp sig för mig. Betraktaren och berättaren i mig förde mig långt in i fantasins värld. Där var farfar och farmor, där var kusin Lena och Peter och där var också många andra som gick ännu längre tillbaks i min historia och som jag inte visste namnet på. Ju längre bak i albumet jag kom desto gulblekare och ljusbrunare blev nyanserna och kläderna likaså. Ansiktena blev stramare och stramare och man kunde tydligt se allvaret i deras ansikten när de ställdes framför kameran.
   Längst bak låg några nya foton som pappa själv hade tagit med sin lilla Olympus Trip 35, halvbildaren, som han alltid släpade med sig. De var tagna bakifrån och från sidan. Pappa måste ha gömt sig i det stora buskaget som fanns ovanför det hus vi då bodde i.
   Området gränsar till det stora sjukhuset som byggdes vid den tiden vi bodde där och vars byggkranar omgärdade och fanns med varje bild pappa hade tagit på sällskapet. Sjukhuset skulle bringa trygghet till hela samhället. Idag är sjukhuset för litet och för slitet och närmare nedläggning än upprustning. Människorna i den här staden hänvisas istället till det stora fina nybyggda sjukhuset i staden där landstingsledningen numera är belägen.
   Bilderna föreställde en man som såg ovanligt gammal ut samtidigt som kroppen var ung. Fingrarna var krokiga och han höll dem på ett sätt som gjorde att de ser ut som klor på en kråka eller någon annan större fågel. Vad vet jag. Bredvid honom stod en yngre kvinna med ett långt fylligt brunt hår och höll ett litet barn i handen. De stod där som en enhet och betraktade vårt hus i lugn och ro.
   Farfar var en rolig typ och farmor bara älskade alla. Vi lekte och dansade, vi åt gräddtårta och drack läsk, vi skrattade och kramades och var som den enda stora familj vi var ämnade att bli. Kusinerna kom med presenter och alla hade något med sig till mig. Jag, mittpunkten i rummet, orsaken till festen och den som alla ville älska och rå om den här dagen. De enda som inte fanns någonstans var mamma och pappa, men just idag gjorde det mig inte något då värmen och gemenskapen var som en kokande kittel.
   ”Ungjävel. Ge hit."
   Pappas röst var knivskarp.

SkrivPuff 2011:137 - Om maktkamp

   "Du måste gå nu", säger jag till Mustafa. "Vi vill varandra inget mer."
   Mustafa står och ser åt andra hållet. Vi tittar båda rakt ner i sandlådan och på de träd som står bredvid, men inte på varandra. Natten är ljum och de ljud som alstras på vägen som går ditåt får honom att sluta öronen.
   Den lilla parken med sandlådan har blivit som ett andra hem för mig. Den har följt mig genom åren och aldrig velat släppa taget. Inte mycket har förändrats under åren men ändå är det som om allt har kastats i ett nytt ljus. Träden, de färgranna står en bit ner i sluttningen och omfamnar medan det raka urträdet står på toppen, som för att övervaka och vara den fyrbåk den vill vara. Allas väktare och anfader.
   "Jag har också en uppgift att fylla", säger Mustafa och ser på mig. "Min tid är inte slut."
   Fobe sa till mig senast att Mustafa är en man för andra. Exakt så sa hon. Fobe vill inte ha med honom att göra.
   "Jag sköter mig själv", säger hon alltid. "Själv är bästa dräng, men snart orkar jag inte längre."
   Vi stod på hennes tak och hängde upp de sista av de vilsna. Det var en morgon som alla andra morgnar denna vår och vi log som vanligt när de första ljusstrålarna bröt in över staden. Den enda skillnaden var att denna morgon var det så tyst att man kunde höra en knappnål falla och Fobes ögon såg inte så nyfiket ut som de brukade. Det som alltid fascinerat mig med henne var den lust som fanns kvar i hennes ögon. Trots hennes höga ålder var hennes sätt att se på omgivningen och de sina, något som alla människor på denna jord borde ta efter. Blicken fick alla att känna sig varmt välkomna och de omfamnande alla på ett sätt som gjorde att de kände sig delaktiga. Den här morgonen var det annorlunda och det var också den här morgonen som markerade slutet. Det visste vi inte då och lika bra var väl det.
   "Jag börjar bli gammal", sa Fobe till mig och rätade på ryggen och sträckte den lite försiktigt.
   Jag skrattade och försökte släta över det hon sa, men jag kunde se att det var något som inte stämde. Hon ryggade till när den näst sista kom upp i korgen då den var så tung att hon knappt orkade lyfta den.
   "Denna är endast min", sa hon till mig och slog undan min hand när jag ville hjälpa. "Det hade varit bättre om Minna inte hade funnit den alls."
   Jag har tänkt många gånger på vad hon då sa. Att det också blev mitt sista besök på taket fick mig att inte känna mig välkommen längre. Det var som Minna sa.
   "Att vilja men inte få är det som gör människan mest illa och kan få henne att störta sig själv i fördärvet. Och är det så att hon faktiskt också kan men ändock inte får är det etter värre."
   Det var där någonstans Mustafa började närma sig mig. Trots att jag inte tålde karln.
   "Han måste". sa Minna. "Han har bara en uppgift och han behöver två. Han behöver dig."
   "Men han har ju både dig och José", sa jag. "Han har två."
   "Jag finns bara för Elias och det vet du", svarade hon, "och Elias finns bara för mig samt för alla andra. José är mitt och Elias barn och Mustafa är Josés väktare."
   Det var där vi nu befann oss. Jag på den ena sidan och Mustafa på den andra. Mustafa som vill stiga in och jag som vägrar öppna dörren.
   "Det är jag som bestämmer", säger jag. "Jag behöver ingen mer än Maria."
   För första gången ser Mustafa på mig med ett litet leende på läpparna. Träden rasslar till i löven som om det förebådar något och det raka trädet på toppen visar upp en någon krokig gren i pur förvåning.
   "Jag vet det", säger Mustafa, "du är ointressant för mig. Det är ditt och Marias ofödda barn jag behöver."