onsdag 25 maj 2011

SkrivPuff 2011:141 - Om ett anslag

   Musiken dånar, röken ligger tät och en armbåge här och en armbåge där, så är jag framme. Servitrisen, en yngre dam med smidig figur och illrött hår, ser mitt finger och snabbt står en öl framför mig. Två Selmor byter ägare och allt är frid och fröjd. Puben är en typisk pub för det här området. Röd sammet, skotskrutiga tygstycken, fortografier på gamla lordar och engelska jakthundar, slimma hästar och trumpeter. Jag känner mig som hemma.
   Jag lutar mig bakåt och ser ut över människorna som står bredvid mig. "Lite som i en grotta", tänker jag. De står tätt, tätt och gnider sig mot varandra. Svartklädda, långhåriga, målade och unga. Inte för unga dock, utan så där lite lagom vuxet unga. Alla har något i handen och skriker åt varandra, rakt in i örat.
   ACDC dånar ur högtalarna och jag häller i mig öl på öl under trivsamt prat med de som står runt. Alla ler fridsamt och pratar glatt och villigt med mig. De ser så avslappade ut på något vis, som om det här är något de gör varje dag tillsammans och faktiskt njuter av det. Alla pratar med alla och skrattar och ler. Det tillfredsställer betraktaren i mig och min journalistiska bakgrund gör att jag bestämmer mig på studs att komma tillbaka och skriva en artikel.
   Att dricka lärde jag mig på Journalisthögskolan. Otaliga var de historier om gamla journalister som aldrig hade varit nyktra en dag under deras arbetsliv och vilka som skrev de bästa artiklar från de mest avlägsna hörn på jordklot i konstant berusat tillstånd. Det var något vi också ville göra och vi gjorde vårt bästa för att ta efter under studietiden.
   "Öh, farbror ..."
   En ung kvinna ställer sig bredvid mig.
   "Bjuder du på en öl?"
   Så unga kvinnor bryr jag mig i vanliga fall inte om, men i detta tillstånd vet man aldrig. Ståndaktig är jag på många sätt men bjuda på en öl kan väl aldrig skada.
   "Bjud på en öl, så ska jag vara lite trevlig mot dig."
   "Vad sa du", frågar jag trots att jag hört allt, men alkoholen i hjärnan har gjort mig lite seg. Hennes leende mun får mig att börja gå igång på allvar. Söta unga flickor ska man vara snälla mot och ge vad som behagar dem. Ljust hår, glada spralliga ljusblå ögon och sparsmakad make-up i tajta jeanskläder. Den lilla näsan snusade glatt och hon la upp två förtjusande små händer på bardisken bredvid mina efter det att hon sträckt upp två fingar i luften. Genast skjuter servitrisen fram två öl mot oss och sträcker fram handen. En hundring åker ur min bröstficka och landar lite nocnchalant på bardisken.
   "Vad heter du", frågar jag.
   "Sarah", svarar hon. "Sarah Barrett. Var jag kommer ifrån får du själv lista ut om du vill veta."
   "Trevligt att träffas."
   Jag lyfter sejdeln, tar en djup klunk medan jag ser henne djupt i ögonen. Sen blir det party. Var musiken hög och människorna glada innan, så hoppar och studsar vi nu alla runt i en dans som får hela golvet att gunga. Jag ser på min dam och hon ser på mig, ler mot mig, kryper närmare och skriker i mitt öra.
   "Du kommer aldrig levande härifrån. Bara så att du vet."
   "Du snackar skit", säger jag. "Vad skulle kunna hända här?"
   "Han är här. Mannen med ögona", svarar hon. "Elias. Han och damerna vill bjuda dig på något gott."

4 kommentarer:

  1. Gillar. Aningens oväntad vändpunkt i slutet. :)

    SvaraRadera
  2. Man anar lite mörkt uppsåt i slutet och hade gärna velat läsa vad som händer härnäst!

    SvaraRadera
  3. oj härligt text mustig :)

    SvaraRadera
  4. Mycket bra skrivet, gillar din stil. Spännande avslut!

    SvaraRadera