SkrivPuff 2011:140 - Om ängslan

   "Fan", sa jag till brorsan där vi satt på hans farstukvist. "Hur tror du det hade varit om farsan levt, och morsan, och om jag aldrig blivit den jag blev. Om allt hade varit annorlunda liksom?"
   Klockan var två och festen hade nått sin kulmen för ett par timmar sen. Det hade varit full fart i brorsan och hans familj trädgård. Kräftskiva i augustinatten. Alla var där. Brorsans fru och barn förstås, Putte, Sheriffbruden, Petri och så jag, men nu hade de dragit, fått nog av det både kräftor och dricka. Brorsan och jag var de enda som överlevt kvällen. Som i fornstora dagar. Jag satte armbågen i sidan på honom.
   "Öh, vakna nu för fan."
   Jag tog honom under armen, ställde honom upp och lutade honom mot den gröna trädörren.
   "Vi går bort en sväng runt hörnet. Du kan inte lämna mig ensam nu. Fan."
   Det sista la jag till för att jag höll på att vricka foten när jag tog ett snedsteg i den för dagen välkrattade grusgången och fick honom över mig.
   "Öh, flytta på dig. Gör ont ju."
   "Sluta!"
   "Res på dig, du krossar mig. Fan."
   Etthundra kilo människa väger tungt. Brorsan lyckades till slut komma upp till knästående och med en ljuvt snett leende på läpparna väste han ut sig det första förståeliga, sen den öl Putte hade ställt fram till honom två timmar tidigare.
   "Livet är ett helvete, eller hur? Kom nu brorsan. Nu schka vi tala ut. Du och jag forever."
   På gräsmattan på baksidan står ett gammalt Ingrid Marie stadigt. Sittandes med våra ryggar mot det gamla knotiga äppelträdet började i alla fall jag att piggna till.
   "Kolla. Där är Stora björn och där är Orions bälte och ..."
   "Håll nu tyst. Låt osch tala ut om dåtiden och om framtiden. Låt osch bli som vi en gång var. Du och jag. Bröderna absoluta."
   "Kommer du ihåg när farsan ...", började jag innan brorsan avbröt mig.
   "Farsan var en skit, ska du veta. Ville aldrig någonting. Han blev vansinnig när du drog till sjöss. Jag fick ett helvete och skulle både vara dig och mig på en och samma gång."
   "Det var väl inget fel på farsan?"
   "Du åkte bort, förschvann, och var borta länge. Tjugo år. Vet du vad? Och sen kom du hem. Fy fan."
   Jag reste mig försiktigt upp och tittade upp mot månen. Fullmånen kastade sitt vita kalla sken över det lilla villasamhälle där brorsans hus var beläget. Den gamla träkåkens röda plank och vita knutar smälte ihop till ett i skuggorna. Det var tyst från gatan och bara ett sus hördes från de fåtaliga bilarna som fortfarande körde framåt på den gamla genomfartsleden inte alls långt ifrån. Det luktade sensommar blandat med skördedoft och en ljum bris smekte, trots den mörka natten.
   "Sätt dig ner. För fan. Jag vill inget illa, men vi måschte tala ut. Tala ut ju."
   Morsan var den som höll ihop familjen. Jag förstår det nu. Bitar kommer tillbaka, hur farsan reagerade, vad morsan sa och vilket jävla liv det måste ha blivit. Efter det att jag åkt.
   "Det är ditt liv", sa morsan när jag packade min väska. "Bara du kommer ihåg var du kommer ifrån. Och var försiktig."
   Det sista jag såg när skeppet la ut var hur brorsan, då tolv år, sprang på kajen och hur tårarna bara sprutade. Farsan kom ifatt honom och tog tag i hans arm, lyfte upp honom i famnen och höll honom fast. Hindrade honom. Brorsan slet och drog och ville loss, ville följa med, men fick inte.
   "Och schen förschtår du, sa inte farsan ett ord på en hel vecka. Han bara schatt i fåtöljen och glodde. Varför i helvete kom du hem för?"
   "Varför i helvete kom jag hem för?" tänkte jag. Brorsan satt där med fylleleendet nu lätt på sned och glodde på mig. "Varför i helvete kom jag hem för?" Jag gick fram till bordet, tog en halvt urdrucken pilsner i näven och gick grusgången bort mot den vita trägrinden. Jag kunde inte ge honom det svaret som var sant, för det skulle han inte tro på och jag kunde inte heller ljuga för honom. Han var ju trots allt min bror och den enda som var kvar av min familj.