SkrivPuff 257 - Om att styra

    - Det är jag som bestämmer, skrek han.

    Nu vet alla att detta inte är något argument för att få som man vill, egentligen, men det var han som satt på budgeten och hur fel han än hade, så var det så det blev. Trots allt. Vi som satt vid samma bord tittade på varandra, vi hade tidigare sett hur beslutsfattandet spårade ur ibland och detta var inget nytt. Den som var modigast av oss, alltid Nisse, skakade på huvudet och log lite snett.

    - Jag skiter i vad du anser om det här, skrek han när han såg Nisses min.

    Mannen som stod framme vid tavlan var en stor man, i sina egna ögon i alla fall. ”Stor i orden och liten på jorden” var ett ordspråk som alla ansåg passade, dock var det ett aber. Mannen var stor till det yttre. Han mätte strax under två meter i strumplästen och inte ett kg under etthundratio vägde han och allt var ben och muskler, men vem brydde sig. Han var dum i huvudet, vilket de flesta också ansåg.

    Nisse var den första som ställde sig upp. Hans ansiktsuttryck hade den vanliga rödbrusiga tonen och han sög på en av de otaliga Fisherman Friends han stoppade i sig efter förmiddagskaffet och tills det var dags att gå hem.

    - ... och jag skiter i dig och det här jävla företaget!

    I rummet blev det tyst, så tyst att man kunde höra hur den lilla husmusen i ren desperation försiktigt tassade ut genom den öppna dörren. Mannen framme vid tavlan höll på att ramla omkull av den häftiga rörelsen han gjorde när han snurrade runt. Jag tittade på båda samtidigt och de uttryck de hade i ansikte bådade inte gott.

    - Din lilla skithög, antingen sätter du dig ner igen eller också gör jag slut på dig. Valet är ditt.

    Att stå på sig eller att inte stå på sig var nu den stora frågan. Hur han än gjorde så skulle han förlora. Nisse visste det, vi visste det och han där framme visste det. Att Nisse förlorade innebar att den andre vann och att vinna var det enda som fanns i hans skalle. Han hade alltid vunnit och inte en enda gång hade han förlorat i något sammanhang.

    Det här var ett tillstånd vi hade levt i ända sen den dag han hade kommit till oss och blivit vår chef. Förändringen innebar att alla budgetar hade dragits in och alla beslut hade lyfts ett steg upp i organisation, upp till honom. Alla våra befogenheter hade samtidigt försvunnit och vi blev alla beroende av honom. Den där stora drasuten längs fram. ”Någon gång”, tänkte jag, ”skulle han gå för långt och vi skulle alla göra uppror.”

    Nisse tittade sig omkring med ett leende.

    - Mina herrar, sa han, det är dags för mig att lämna in och finna mig en annan utkomst.

    Resten av oss satt tysta kvar och såg hur Nisse lämnade rummet för gott.

SkrivPuff 256 - Om att utmana

"Halleluja!!!!" Den tondöva rösten skar som en rakkniv genom folkmassan som en varm kniv skär i smör, men det var ingen som brydde sig. In på scenen kom en man, stor som ett hus och bred som en ladugårdsdörr, så han skymde hela scenen där han ställde sig längst fram. Han drog fram sina armar samtidigt som han slängde sin stora kavaj över axlarna. Armarna sträcktes rakt upp, huvudet sjönk ner mot bröstet och ögonen stängdes. Sorlet från församlingen avtog sakta, sakta och för ett ögonblick blev det alldeles tyst.

In från sidan kom tre kvinnor i fotlånga kjolar, svart-röda skjortor och med ett högt uppsatt hår. De ställde sig bakom mannen och lät huvudet sjunka ner mot bröstet samtidigt som de sträckte upp sina armar i en v-formad pose. Ingen sa något utan de stod bara där, orörliga som fyra statyetter.

Längst bak i församlingen stod en liten man och såg på hela spektaklet. Det var inte första gången den lilla mannen var i den här lokalen. Han tyckte om att vara bland alla människorna, att känna den värme de utstrålade, höra på sångerna som sjöngs och se de som uppträdde på scenen. Mannen var övertygad om att de som stod där uppe spelade ett spel med de som stod där nere. Det som hände var inte äkta, det var något som fattades för att det skulle kännas rätt för honom. Så tänkte den lilla mannen när han såg på de fyra som stod på scenen i en utstuderad pose.

De på scenen reste samtidigt på huvudena, öppnade ögonen och såg på menigheten framför dem. Ingen sa något och ingen rörde på sig mer utan de stod som fastfrusna med armarna lyfta. Efter en stund började människorna framför dem att skruva på sig och en del började till och med viska till varandra för sådant här hade de inte varit med om förut. Några ansåg att de som däruppe började gå över gränsen. Den lilla mannen däremot tittade förtjust på och ansåg för sin del att detta skådespel var bland det mest upphetsande han hade sett i sin dag.

Mannen började att röra sig genom folkmassan mot scenen med bestämda steg. De som stod i vägen för honom såg honom och de drog sig undan för honom, så att det liknade en tavla i vestibulen där Moses delade Röda havet. Han stannade inte förrän han hade nått fram till scenkanten, där han stannade och fascinerat såg på de stod däruppe.

Mannens rörelse framåt undgick inte de fyra på scenen utan de såg förvånat på den sidovåg som bildades av den lille mannens framfart. Vad som egentligen försiggick i deras huvud kommer säkert inte fram men något gick nu väldigt, väldigt på tok. Den stora mannen sänkte sina armar, tog en mikrofon och började på något underligt tungomål skrika rakt ut. De tre kvinnorna hoppade samtidigt upp och ner, så att hela scenen skakade under ett ohjälpligt knirrande och knarrande. Den stora mannen pekade nu på den lille mannen, och började skrika rakt ut och bete sig som om han såg själva hin håle.

Den lilla mannen begrep ingenting av det som hände bakom honom utan såg förtjust på det spektakel som försiggick där uppe. Folkmassan sattes i rörelse av de stora människornas extas och som en stor våg sköljde de framåt, framåt mot scenen och innan den lille mannen ens hann säga Halleluja så försvann han under deras skor för gott.

SkrivPuff 254 - Om att vara långsint

”Vägen är så lång, så lång, Lasse, Lasse liten”, sjöng han den där dagen han gick vägen fram. Han tog ett litet skutt och slog ihop klackarna, så där som Charlie Chaplin alltid hade gjort. Det såg så kul ut, tyckte han, när CC gjorde det. Han hade alltid kallat honom för CC, Charlie the Clown.

Det hade gått många år nu, sen den där dagen han hade sett geniet i arbete för första gången. Den dagen han blev biten av clownens omedelbara närhet och kroppsliga intensitet, förändrade det hans liv till att bli något helt annat än vad alla runt honom hade tänkt. Från den ena dagen till den andra hade hela hans kroppshållning blivit annorlunda. Det hade börjat med hans sätt att gå och stå och röra sig. ”Stå rak och still”, sa hans mamma barskt. ”Vad håller du på med”, frågade hans far förvånat.

När väl det gick upp för hans föräldrar vad det var för varelse som hade satt sig som ett virus på hans balansnerv var kriget ett faktum. Att en enkel liten skitig clown till luffare hade förgiftat deras enda sons sinne kunde de inte stå ut med. ”Skärp dig”, skrek hans far. ”Nu får det vara nog”, förmanade hans mor. Trots alla förmaningar så var hans sinne oförändrat pro CC.

Hela världen (Nåja, den närmsta släkten i alla fall) gaddade då ihop sig emot honom och försökte få honom på bättre tankar. Inget hjälpte. Han fortsatte att gå med krumbenta steg och svängande höfter, log med hela ansiktet och utstrålade en sådan värme att ingen kunde undgå att känna hans närvaro. Hela världen (Nåja, den närmsta omgivningen i alla fall) blev glada bara de såg honom, så någon nytta måste han ha gjort.

Så en dag hände något, ingen vet vad och ingen har talat om det för mig heller, men vissa detaljer kan jag delge er. Hela hans sätt att vara förändrades återigen drastiskt och han slutade tala med folk som fanns runtom honom. Den gladlynte byttes mot någon som de som kände honom tidigare inte kände igen och den varma människan blev kall, iskall. Speciellt var det hans mor som råkade illa ut. De sista ord som han hördes yttra till henne var ”Det är inte sant.” och sen sa han inget mer till henne och inte till någon människa i hans släkt heller för den delen, utan försvann långt från deras horisont.

Hans far fick något kort då och då från världens alla hörn, så att han åtminstone visste att hans son levde. Korten sattes upp på dörren in till köket med datum skrivna med spretig stil. Alla kort föreställde CC från någon av hans filmer och alla kort hade ett stadsnamn tryckt på framsidan, så man visste var det kom ifrån. Efter många år så täcktes dörren av hela världen av en gubbe med krumma ben, för stora byxor, en liten lustig hatt och en käpp som snurrade för världens fromma.

Som sagt tidigare, den här dagen gick han vägen fram. Återigen sjöng han den hemmagjorda strofen ”Vägen är så lång, så lång, Lasse, Lasse liten.” Han tog ett litet skutt och slog ihop klackarna, så där som Charlie Chaplin alltid hade gjort. Det såg så kul ut, tyckte han. Den här gången fanns dock en liten isfläck på den plats där vänsterfoten landade, kroppen snurrade runt och en stor sten fanns där huvudet hamnade.

Han blev åttioåtta år gammal, precis lika gammal som Charlie Chaplin blev, den dagen den 25 december 2008 när olyckan var framme. Allt han efterlämnade var ett par utgångna skor, ett par för stora byxor, en smutsig skjorta, en sliten väst och en lustig liten hatt samt en alldeles för kort käpp.

SkrivPuff 242 - Om en nystart

Jag gasade och bilen ryckte till som en stabsmajor på inspektionsrunda. Det var dags att komma härifrån och fram till det nya. "Se framåt!" skrek jag ut genom sidorutan. "Se upp!" Dårarna flyttade sig som skuttande harar i parken när bakhjulet sprutade grus och motorn dånade.

Den uniformerade vakten satte upp handen och jag var tvungen att tvärnita för att inte grinden skulle fara in genom vindrutan. "Va faan?" Klumpen ställde sig vid min dörr precis som han ville mig något. Jag gav honom fingret och tryckte gasen i botten och varvade ur motorn rejält.

Tre sekunder senare stod det fem grönklädda saker runt mig med bössorna i högsta hugg. Den som verkade ha befälet ställde sig framför mig och visade tummen vilket jag tolkade som att det var dags att stänga av motorn och steppa ut ur min alldeles förtjusande fyrhjulsdrivna lilla leksak.

Lull-lull mannen ställde sig framför mig och stirrade mig stint in i ögonen. "Och vad håller Karlsson på med tror han? Bara köra rakt ut?" Nu var det så förstår ni att det inte gjorde mig något att bli stirrad på. Det var något jag hade blivit van vid under de senaste tio månaderna men lik förbannat så var det den situation jag var gladast att slippa. Jag stirrade tillbaka.

"MUCK", skrek jag åt fanskapet. Det enda svar han förstod och det enda som betydde något.

SkrivPuff 237 - Om en idé

”Det är då fan.” Att man aldrig kan komma loss, att man aldrig kan vara först, att man aldrig kan vara originell, att man aldrig kan vara den som sticker ut! När vi satt där, polarn och jag, och filosoferade över en pilsner så var det så givet. Vi kunde om vi batra ville. Men ville vi? Vi såg ett behov, vi hade en idé men vi hade inte pengarna.

Det är inte pengarna som saknas, de kan man alltid skaffa fram utan det är bara viljan att få fram dem som saknas. Att ha det där lilla extra som behövs för att hoppa utan fallskärm samtidigt som man är övertygad om att man landar mjukt och oskadd någonstans. Att vara den där entrepenören som alla drömmar om att vara men så få vägar bli.

”Hur mycket tror du att det skulle kosta?” Ölen tog slut i glasen och vi var tvungna att beställa in ett par till av den ljusa, gula och skummande vätskan. Polarn skrev på ett papper och jag skrek högt i lokalen ”Vilka jävla genin vi är.” Grabbarna runt om tittade på oss som om vi vore ett par UFOn från en värld någonstans i ett fjärran förflutet och tjejerna skruvade på sig och ville gå därifrån. Det slutade med att servitören kom fram och bad oss att ta det lite lugnt.

Fram på nattkröken och en ansenlig mängd vätska senare var vår affärsplan i hamn och det enda som saknades var ca 325 MSEK. Resten var planerat in i minsta detalj, tidplaner, bemanning, vem som skulle göra vad och varför. Lyckliga reste vi på oss, önskade alla i lokalen god natt och drog oss hemåt.

Dagen därpå hade vi naturligtvis ett förläget leende på våra läppar och feghetens kranka blekhet hade satt sig tillsammans med Luther på våra axlar. Euforin var som bortblåst och planerna blev kastade i papperskorgen där de fick bli kvar.

Tre veckor senare ringde kompisen hem till mig och bad mig gå in på lokaltidningens hemsida där vi båda kunde läsa huvudrubriken; ”Gamla godisfabriken byggs om till studenlägenheter för 325 miljoner”. Någon hade snott hela vår idé och idag fungerar den gamla industrifastigheten exakt så som vi hade planerat.

SkrivPuff 232 - Om ett grundläggande behov

”Jag ljuger, jag är en lögnare, en patologisk lögnare. Jag är en människa.” Så brukar jag alltid inleda mina föreläsningar på höstarna inför de nyanlända. De ser så långa ut i synen då, skrattar inte ens, vet inte vad de ska tro och det är exakt vad jag vill. Så elak är jag. ”Hahaha” Efter den inledning brukar jag sätta mig ner och titta på dem, se hur de skruvar sig där i stolen, höra hur tysta de blir. Efter ett tag börjar de titta på varandra och till slut brukar alltid någon räcka upp handen, ställa sig upp och fråga mig vad allt handlar om. ”Lögner”, svarar jag alltid. Varje gång. Så det så. ”Tro’t om du vill.”

Det var tidigt jag lärde mig konsten att förställa mig och dupera min omgivning, jag tror det var redan på förskolan jag drev mina lärare till vansinne, de visste aldrig vad de skulle tro och det var vad jag ville. Redan då. Mina föräldrar var lika vilsna de också, skrattade åt mina skämt, som de kallade det, och förstod inte vad jag höll på med.

Mina lögner har fört mig långt här i livet. Jag har en bra tjänst på universitetet, jag är en erkänd akademiker och gift med tre barn sen trettio år tillbaka. Mina barn är välartade och uppför sig väl, min fru har ett arbete som hon trivs med och det är hon som drar in de stora pengarna till familjen. Kollegerna högaktar mig och jag är professor på instutitionen. Min framtid ser ljus ut och jag trivs med det mesta.

En av eleverna reser sig upp och börjar gå mot ingången, han tar ett steg så tungt och sävligt, rör sig knappt framåt, jag sätter blicken i hans rygg, han tar ett likadant steg till, som för att reta mig. Det är inte första gången det har hänt under min karriär så jag vet exakt vad jag ska göra. ”Vad är en människa?” ropar jag retoriskt ut i luften och det får personen att stanna till, han vänder sig om och tittar ut över alla ryggar och mitt egna väna ansikte. Luttrad svarar han ”En människa är en människa och en människa till samt ytterligare en människa tills alla har tagit slut. Vi människor är alla människor i vårt innersta och vårt yttersta och inneslutna i våra egna tankar och behov.” Stort.

Den mannen är i dag min närmaste medarbetare och på tur att efterträda mig, bli professor och medlem av Vetenskapsakademien i Sverige och världen. Tack vare att jag lyfte honom, såg potentialen i honom och öppnade lite dörrar så som man ska göra för en ytterst lovande ung människa som gifter sig med min äldsta dotter.

Tro’t om ni vill.

SkrivPuff 222 - Mönster

”Under den tid du har letat efter ditt och nu äntligen funnit vad du har sökt”, börjar hon ”har jag också letat efter mitt. Så luta dig tillbaka så skall du höra historien om ’Maria den älskade’ ”.

*

Den dagen jag föddes var en vacker dag. Det var en sådan vacker dag att gudarna måste ha varit på ett alldeles strålande humör, som min mamma alltid sa och då får vi väl tro på henne. Min födelseplats är långt, mycket långt härifrån, i en annan stad, i ett annat land, i en annan världsdel och det är jag stolt över men det vet det ju redan. Huruvida det har satt några spår i mig vet jag inte men jag hoppas att så är fallet, för det var en plats där människor kunde båda tjusa och låta sig tjusas med välbehag.

Mina föräldrar döpte mig till Maria, den älskade och önskade, för jag var verkligen ett efterlängtad barn och jag har under hela min uppväxt alltid känt mig älskad av alla. Älskat har jag gjort sen första dagen jag kan minnas, det är därför jag lever och verkligen vill leva i kärlekens tecken.

Jag har aldrig varit utsatt för något eller någon som kan beskrivas som ont eller ond, vilket jag är tacksam för och det gör att jag nog kan anses ha haft en uppväxt som många borde vara avundsjuk på. Jag har fått det mesta jag pekat på och det gör att jag nog kan anses vara bortskämd, själv anser jag mig vara priviligierad. Jag är en varelse som både kan ge och ta vad jag önskar och jag försöker alltid göra något gott av det. ”Jag vet”, säger jag och bryter in, ”jag känner dig utan och innan.” Maria ser på mig och trots allt prat om gott så svartnar ögonen och får mig att tystna. ”Nu är det jag som berättar och du som håller tyst.” Jo, ja tackar jag, där fick jag så jag teg.

Att hela min familj flyttade hit berodde på att jag ville gå på just det här universitetet som finns i den här staden. Hela familjen bytte inriktning, pappa och mamma fixade nya arbeten och alla stöttade de mig i mina studier. Det har inte alltid varit solsken hela dagen ska du tro. Pappa blev sjuk och mamma var tvungen att ta om honom vilket slutade med att de till slut tog hand om varandra. "I nöd och lust som det heter."

På en av fakulteterna arbetade en ung vacker kvinna, brunhårig var hon, klarröda läppar hade hon och ett par brinnande nötbruna ögon vilket gjorde att hon oundvikligen drog till sig allas blickar. Huruvida det var uträknat så, vet jag inte men hela hennes väsen utstrålade en sådan godhet vilket gjorde att människorna runt henne alla ville ha henne. Hon, tursamt nog, blev min handledare när jag skrev den avslutade D-uppsatsen, vilket fick mig att lära mig mycket om det mesta och människor i synnerhet. Helt plötsligt var det som den bubbla av älskvärdhet jag bebott slets söner och livet kom mycket nära, det verkliga livet med allt vad det innebär. ”Kommer du ihåg henne? Hon var även med på din fest, där vi träffades.”

Jag ser på min Maria och skakar på huvudet. Skulle den unga vackra kvinnan med de klarröda läpparna funnits med på den tiden? Jag kommer inte ihåg att hon var med på festen hemma men det kanske var så hon ville ha det då, så ingenting vad gäller henne förvånar mig men Marias berättelse gör mig konfunderad, ställd på något vis. ”Fortsätt”, säger jag, ”så tänker jag under tiden.”

Hon sa till mig att du var den som skulle ställa allt till rätta så småningom, att du var den rätta för mig. Trots att du då kändes kall och frusen så fanns din kärlek där, den var bara gömd så djupt i dig att den behövde lockas fram och när den väl hade nått ytan så skulle den aldrig mer försvinna. Det var det jag kände hos dig, det var det jag såg vilket gjorde att jag drogs så till dig som om vi vore två attraherande magneter. Jag såg annat i dig också, jag såg en sorg som bara den som har känt riktig sorg vågar visa samtidigt som du var stark nog att stå rakt som en fura där i skogen. Du var en oerhört vacker människa.

Den unga kvinnan sa alltid att kärlek och sorg är två sidor av samma mynt, som olika krafter vilka attraherar varandra och ger näring åt varandra. ”Du kommer alltid att känna allt i honom”, sa hon till mig. ”Han är ditt öde och din kärlek för livet, men samtidigt kommer du att få vänta på det som ska vara dig givet. Så småningom, ha tröst och uthållighet, så kommer allt att bli som det en gång var meningen att det skulle vara

*

Så slutar den första delen av min historia om mig, Maria den älskade och önskade, det är där vi är nu, jag vet det, jag ser det på dig och jag har förstått det. Allt är uppenbart och allt kommer att bli som den unga vackra kvinnan förutspådde. Det är i dig jag vill leva, det är genom dig jag vill vara och jag vill att det är i mig du ska vara. Din och min för evigt. Det är över nu, den hårda kalla icke känslan, hatet och sorgen som leder till ofärdigheten. Det är nu timmen slår noll och vårt gemensamma liv åter börjar.