”Jag ljuger, jag är en lögnare, en patologisk lögnare. Jag är en människa.” Så brukar jag alltid inleda mina föreläsningar på höstarna inför de nyanlända. De ser så långa ut i synen då, skrattar inte ens, vet inte vad de ska tro och det är exakt vad jag vill. Så elak är jag. ”Hahaha” Efter den inledning brukar jag sätta mig ner och titta på dem, se hur de skruvar sig där i stolen, höra hur tysta de blir. Efter ett tag börjar de titta på varandra och till slut brukar alltid någon räcka upp handen, ställa sig upp och fråga mig vad allt handlar om. ”Lögner”, svarar jag alltid. Varje gång. Så det så. ”Tro’t om du vill.”
Det var tidigt jag lärde mig konsten att förställa mig och dupera min omgivning, jag tror det var redan på förskolan jag drev mina lärare till vansinne, de visste aldrig vad de skulle tro och det var vad jag ville. Redan då. Mina föräldrar var lika vilsna de också, skrattade åt mina skämt, som de kallade det, och förstod inte vad jag höll på med.
Mina lögner har fört mig långt här i livet. Jag har en bra tjänst på universitetet, jag är en erkänd akademiker och gift med tre barn sen trettio år tillbaka. Mina barn är välartade och uppför sig väl, min fru har ett arbete som hon trivs med och det är hon som drar in de stora pengarna till familjen. Kollegerna högaktar mig och jag är professor på instutitionen. Min framtid ser ljus ut och jag trivs med det mesta.
En av eleverna reser sig upp och börjar gå mot ingången, han tar ett steg så tungt och sävligt, rör sig knappt framåt, jag sätter blicken i hans rygg, han tar ett likadant steg till, som för att reta mig. Det är inte första gången det har hänt under min karriär så jag vet exakt vad jag ska göra. ”Vad är en människa?” ropar jag retoriskt ut i luften och det får personen att stanna till, han vänder sig om och tittar ut över alla ryggar och mitt egna väna ansikte. Luttrad svarar han ”En människa är en människa och en människa till samt ytterligare en människa tills alla har tagit slut. Vi människor är alla människor i vårt innersta och vårt yttersta och inneslutna i våra egna tankar och behov.” Stort.
Den mannen är i dag min närmaste medarbetare och på tur att efterträda mig, bli professor och medlem av Vetenskapsakademien i Sverige och världen. Tack vare att jag lyfte honom, såg potentialen i honom och öppnade lite dörrar så som man ska göra för en ytterst lovande ung människa som gifter sig med min äldsta dotter.
Tro’t om ni vill.
Det var tidigt jag lärde mig konsten att förställa mig och dupera min omgivning, jag tror det var redan på förskolan jag drev mina lärare till vansinne, de visste aldrig vad de skulle tro och det var vad jag ville. Redan då. Mina föräldrar var lika vilsna de också, skrattade åt mina skämt, som de kallade det, och förstod inte vad jag höll på med.
Mina lögner har fört mig långt här i livet. Jag har en bra tjänst på universitetet, jag är en erkänd akademiker och gift med tre barn sen trettio år tillbaka. Mina barn är välartade och uppför sig väl, min fru har ett arbete som hon trivs med och det är hon som drar in de stora pengarna till familjen. Kollegerna högaktar mig och jag är professor på instutitionen. Min framtid ser ljus ut och jag trivs med det mesta.
En av eleverna reser sig upp och börjar gå mot ingången, han tar ett steg så tungt och sävligt, rör sig knappt framåt, jag sätter blicken i hans rygg, han tar ett likadant steg till, som för att reta mig. Det är inte första gången det har hänt under min karriär så jag vet exakt vad jag ska göra. ”Vad är en människa?” ropar jag retoriskt ut i luften och det får personen att stanna till, han vänder sig om och tittar ut över alla ryggar och mitt egna väna ansikte. Luttrad svarar han ”En människa är en människa och en människa till samt ytterligare en människa tills alla har tagit slut. Vi människor är alla människor i vårt innersta och vårt yttersta och inneslutna i våra egna tankar och behov.” Stort.
Den mannen är i dag min närmaste medarbetare och på tur att efterträda mig, bli professor och medlem av Vetenskapsakademien i Sverige och världen. Tack vare att jag lyfte honom, såg potentialen i honom och öppnade lite dörrar så som man ska göra för en ytterst lovande ung människa som gifter sig med min äldsta dotter.
Tro’t om ni vill.
Är det så man blir professor..? Ovanligt inblick i "de högre kretsarna"
SvaraRaderaJag vet inte om jag tro't. Det jag är säker på är att man måste vara ärlig mot sig själv. Det tycks du vara.
SvaraRadera