SkrivPuff 2010:109 - Om något rosa

Fritte och kusinerna från Tallinn

Kapitel 10,  Scen 7 - Putte går på små rosa moln

    - Satans Putte, sa jag. Sluta drömma ditt lilla fyllo.
    Han såg så rosaskimrande ut i nyllet att hälften hade varit nog. Alla såg det självklara, man möter kvinna och tycke uppstår. Putte var nog den enda som inte begrep vad som hände med honom när såta damen trillade in, vilket jag måste säga är bland det roligaste som finns att påpeka. Alla förnekar det uppennbara.
    Jag måste säga att om det var den stilen på brudar som behövdes för att Putte skulle gå igång, så var det inget fel på smaken hans. Snyggare och mer läckrare damer fann man inte ens på Han-Suns lilla etablissemang i Shanghai. Visst, Han- Suns små pullor dög åt mig, men den här damen som smög sig ner bredvid Putte med en pilsner i näven var ett strå vassare. Det medges.
    Sheriffbruden tittade skumt på mig, lutade sig fram samtidigt som hon gav mig en rejäl spark på smalbenet.
    - Aj fan, sa jag förvånat.
    - RETA INTE PUTTE, skrek hon i mitt öra. Det ger du fan i.
    Ok, ok. Jag kan ta en tillrättavisning även om den är fin, så Putte fick vara. Att han hade dykt upp här mitt i ingenstans i Tallinn gjorde mig mer än tillfreds. Att allt verkade vara finfint med honom, trots den lilla messyren med skottskadan gjorde mig mer än nöjd. Sheriffbruden och jag kunde behöva en extra hand och Putte var inte den sämsta näve man kunde få i en trängd situation.
    - Det här är Putte, sa jag. Min kompis och medarbetare. En pålitlig man.
    Jag såg på Henns min att Puttes yttre inte tilltalade honom, men min försäkran gjorde att han var mer solsken än regn, så han sträckte fram näven.
    - Henn Luik, sa han. Petri är min närmsta chef. Jag är polis, la han till som om det behövdes.
    - Putte, sa Putte och såg så lagon förlägen ut som bara han gjorde.
    Efter det så lämpade vi av Henn där han hörde hemma och Sheriffbruden sa att hon var töstig och såhamnade vi här. Tallinns bästa mikrobryggeri. Inredning trä och åter trä. Lokalen var rymlig och det gick säkert in ett par hundra stycken törstiga och hungriga själar. Vi fick snart ett bord och den unga grabben med läderförklädet började snabbt att hysta upp pilsner efter pilsner på vårt bord och stämningen steg med hypotenusan i kvadrat.
    Grannbordet började snart att spana in oss. Det var ett ordentligt snubbigt gäng som satt där. Fula i truten var de och bar sig allmänt illa åt. Jag tänkte att dessa typer finns överallt på jordklotet och var inte direkt något exklusivt för denna stad.
    En av de mer stagade herrarna vid granbordet tultade över till vårt bord och satte sig bredvid den dam som Putte hade fattat tycke för. Han var synnerligen oförskämd den gode herrn. Hans händer började klappa henne både lite här och lite där, vilket gjorde att Putte snabbt surnade till rejält. Det här var första gången jag verkligen såg när Puttes adrenalinnivån steg över det tillåtna. Hallabalot som följde var ganska så rejält. Den enda som verkade ta det lugnt var damen själv.
    Jag tyckte nog det hela var ganska så kul fram till den stund damen klappade till kladd-farbrorn med ett, tack och lov, tomt ölglas. Gänget hystades ut med hjälp av ett par stycket förklädesförsedda unga män med breda överkroppar.
    - Min hjälte, sa damen och gav en nu rosaskimrande Putte en riktig blöt puss.

SkrivPuff 2010:108 - Nisse lovar

    - Hej, jag heter Nisse och jag är alkoholist.
    - Hej Nisse.
    Alla satt i en ring på varsin stol och tittade på varandra förutom en som tittade ner i golvet. De var i en sliten omålad lokal strax utanför staden. De hade fått hyra en gammal skollokal av staden, men de hade inte fått några som helst bidrag att rusta upp, så därför såg det ut som det gjorde. Det var Nisses första möte, så han var allt lite spänd på hur det skulle fungera.
    Nisse studerade kvinnan som såg ner i golvet. Det var en kvinna i 45års åldern, fårat ansikte, insjunken mun som om det fattades några tänder och grånat och stripigt hår. Hennes yttre speglade ett liv bortom all misär och mot ett liv som inte var människovärdigt. Nisse var glad att han inte hade hamnat där hon var, att han fortfarande hade kvar sin sambo Nilla och deras nu knappt tvååriga dotter samt sitt arbete. Om han bara höll sig nykter och gick på de här mötena. Det var så chefen hade sagt när han kom krypande tillbaka.
    - Gå på mötena, håll dig nykter och du kommer att vara med oss länge.
    Kvinnan tittade upp och såg rakt på Nisse. När hon trots allt log lite försiktigt mot honom såg han hur halva nedre tandraden var borta, såg hennes livlösa, insjunkna gråa ansikte, men när han såg in i hennes ögon och det som fanns i hennes båda himmelsblå irisar höll han på att slå bakut.
    Det fanns något där som sa vem hon en gång hade varit ämnad att bli. Nisse såg en ung förhoppningsfull ung kvinna som ville ta hela världen i sin famn. En kvinna som stod upp för vad som var rätt och riktigt här i världen, en som var öppen för allt och alla och ville bara sina medmänniskor väl och var omtyckt av alla, men Nisse såg också en kvinna som för lätt föll för frestelserna och inte kunde stå emot. Han förstod även att hennes ögon hade sett mer än vad som var nyttigt för någon människa på denna jord att se. Nisse visste, för in i Nisse inre såg ett par ögon som lika väl kunde vara Nisses egna om ett par år.
    Hennes ögon försvann från hans ansikte, försvann in i sig själv och bort från honom. Bort till någon plats dit ingen var välkommen mer än hon själv.
    - Jag vill berätta lite om mig själv, sa Nisse och hoppades att kvinnan återigen skulle se på honom.
    Nisse satte igång och började berätta om själv, vad som hade hänt och varför han var här. Han var för en gång skull helt öppen om sig själv inför andra. Under den tid det tog att berätta hans historia, så sneglade han oupphörligen bort mot den plats där kvinnan satt. Han ville få en reaktion, en bekräftelse på att det han sa uppfattades av henne. Av henne och ingen annan. Det var hon som var den person som var tvungen att förstå.
    En dörr öppnades och in steg en man. Nisse tystnade tvärt och tillsammans med alla andra såg han hur mannen gick bort mot kvinnan som såg ned i golvet. Han tog tag i hennes arm och fick henne att resa på sig. Alla kunde se att kvinnan inte ville följa med mannen utan att hon istället ville vara där med dem. Ledaren för gruppen ställde sig upp och gick bort mot mannen, som för att hindra honom att ta med sig kvinnan, men döm till deras förvåning började han hjälpa honom. När hon till slut reste på sig tittade hon åter upp och såg åter rakt in i Nisses ögon.
    Det var då Nisse förstod. Förstod att hon hade hört Nisses hela historia och att den var hennes egen. Den historia som inte på något sätt var unik; Om för mycket alkohol, om knark och droger och om ett liv som bara bar mot en allt för tidig undergång. Ett liv som vi människor inte är konstruerade för, som våra kroppar i längden inte tål, men som är så ljuvligt enkelt och lätt att finna. I goda vänners lag. Det är ett liv som inte är fritt, som inte ger de möjligheter som är nödvändiga för det liv som alla vill leva. Leva som den människa både han och hon var satt på jorden att leva.
    Nisse såg in i ett par ögon som nu var icke levande, den himmelsblå irisen hade sjunkit ihop till en grå sörja som varken såg in i någon annan eller för den delen, ut från henne. När de hade passerat vände sig Nisse om och såg efter dem, reste på sig och följde efter ut och lovade samtidigt sig själv att aldrig mer komma tillbaka.

SkrivPuff 2010:106 - Om aska

Fritte och kusinerna från Tallinn

Kapitel 10, scen 5 - En urna hittas på sjuksalen

    - Den här vägen.
    Henn ledde oss in i Tallinns centralsjukhus virvlande gångar. Det syntes på arkitekturen att det var ett gammalt ryssbygge. Den vittrande fyrkantiga betongens förlovade land. Henn försäkrade oss att trots det slitna yttre, så var det inget som fattades i vården.
    Tre trappar upp från ingången räknat, korridoren rakt fram, två högersvängar och slutligen en vänstersväng, så skulle Sheriffbruden finnas i det tredje rummet på vänster hand. Den lätt bedagade damen som hade suttit vid insläppet var inte det minsta hjälpsam förrän Henn stack fram sin legitimation. En schysst legitimation hjälper i de mest utsatta lägen, är ett valspråk jag alltid levt efter och som har har hjälpt i mer trängda situationer än denna. Ett exempel är när jag snabbt var tvungen att ta mig från Mexicos vilda kustremsa och det enda som stod till buds var en styrmanstjänst på ett filippinsk ångare. Jag tackar gamle Mister på S/S Gaby som lärde mig den ädla konsten att tillverka de mest lättillverkade dokument såsom utbildningsbevis. Ingen kontrollerade närmare och borta jag var.
    Mitt hjärta bultade hårt när jag öppnade dörren. Det enda jag hoppades på var att hon skulle vara i någorlunda reparabelt skick. Den tjej som ambulansen körde iväg med såg ut som om hon hade gått en match med köttkvarnen, från insidan och läkarens första kommentar var att vi får hoppas på det bästa. Och det har vi gjort sen dess.
    Jag tittade på Putte och såg in ett spänt och oroligt ansikte. Putte är en älskvärd själ och vill i grund och botten alla människor väl, vilket gör att situationer som denna tar honom hårt.
    - Lugn, sa jag till honom. Hon har klarat sig bra, ska du se.
    Henn öppnade den tunga plåtdörren och vi klev försiktigt in i den vitmålade rummet. Det första som stack oss i näsen var en skarp doft av aceton. Putte hostade till och något rörde sig på andra sidan rummet. En sjuksköterska närmade sig. Inte var det breda famnen som kom emot oss, utan snarare tvärtom. Damer med omfång och klädda i vita kläder har jag tampats med förr, så jag visste hur dessa skulle tas. Henn var dock snabbare och vräkte upp sitt polisleg vilket fick damen i fråga att backa två steg.
    Jag gick fram och tittade in i ett ansikte som hade fått regnbågens alla färger. Hon andades själv kunde både Putte och jag konstatera. När vi lutade oss fram över henne hörde vi en trött viskning.
    - Spara honom till mig. Jag ska ge tillbaka.
    Gamla goda Sheriffbruden. Den tuffaste och härligaste sheriffbruden på norra hemisfären hade återuppstått med humöret i behåll.
    - Det var någon härinne strax innan ni kom, viskade hon. Någon som inte borde vara här. Han hade med sig något ...
    - Fixar undertecknad, viskade jag tyst tillbaka. Säg inget. Var bara tyst.
    Jag kunde se att under det blåsvarta så satt det gamla leendet återigen där. Jag reste på mig, såg mig omkring och upptäckte ett paket som stod på en bänk vid fotänden.
    - Det är dags att dra, sa jag. Hon måste få vila.
    Jag gick fram till paketet och öppnade det. Jag ryckte till av obehag när jag tog ut urnan ur paketet. Jag gick bort mot dörren och höll upp den mot lyset, vände på den och läste namnet på skylten som var fastsatt på urnan. "Anna-Lena Rootström", sheriffbruden.
     - Henn! Du får fixa hit en konstapel, sa jag och visade honom urnan. Hon är inte säker här.   
    

SkrivPuff 2010:105 - Om att fixa

Fritte och kusinerna från Tallinn
Sheriffbruden får upp ett spår - Kapitel 8, scen 3

    - Vi är förföljda, sa hon och tittade på mig, men låtsas för fan inte om det.

    Vi gick genom Gamla stan i Tallinn ner mot centrum. De låga färgranna husen och de trånga gränderna var som gjorda för att kunna följa efter någon utan att blil upptäckt.
    - Det är samma typer som satt bredvid oss på puben i går. De som jiddra så förbannat ... Fyllskallen och hans polare.
    Sheriffbruden tog tag i mig och drog in mig i en gränd och tryckte upp mig mot en dörr. Vi var snabbt ur förföljarnas synfält och strax därpå hördes ett par snabba steg som försvann nedåt. Sheriffbruden log mot mig precis som om hon visste hur man skulle ta hand om sådana där och sedan fortsatte vi tvärgatan bort. Nu visste vi båda att Gamla stan i Tallinn är sådan att hur man än går, så går man mot centrum och hamnar nästan på samma ställen. Det dröjde därför inte länge innan vi åter stod på torget och tittade på rådhuset, men av våra förföljare syntes inte ett spår.
    - Vart har du tänkt dig, frågade jag brallisen. Jag är inte så hemmastadd i den här staden, så du får gärna guida mig runt.
    - Jag har lite grejor som ska återställas, svarade hon. Om du vill kan du ta en pilsner där vi var igår, så hämtar jag upp dig om en timme.
    Shure thing och så blev det. Sheriffbruden drog iväg och jag knatade med trötta fötter bort mot puben där vi befann oss igår. Kyparen var den samma, bordet likaså och vad jag ville ha visste han direkt. "Man börjar bli hemmastadd och världsvan", tänkte jag. Ett par sedlar bytte ägare, jag nickade ett tack och hej till grabben med förkläde och började sedan försiktigt sörpla på den gyllene, skummande drycken. Jag satt där i godan ro, när plötsligt Henn dyker in som en enda stort leende.
    - Morning, säger han på sin bästa skolengelska. Vore gott med en sådan där.
    Hade det här varit hemma och brorsans ställföreträdare hade börjat sörpla pilsner på förmiddagen med en före detta lodis, så skulle man ha kopplat in personalsnvarsnämnden på stört, men här var det en annan femma. var man hög chef, så var man och då tog man sig också de friheter man behövde. Jag gillade det på något sätt. Det som förvånade mig dock var att Henn inte gjorde en min av betala och att grabben med förklädet verkade acceptera det som något normalt.
    - Hittat något?
    Henn frågade lite försiktigt, som om han var nervös för mig, som om han inte ville lägga sig i, men jag förstod ändå att han var nyfiken som den värsta styrman på vakt.
    - Ingenting, svarade jag. Ingenting.
    Att hålla tand för tunga hade jag lärt mig under många turer och många vakter. Inte glappa med käften, för man vet aldrig vems öra det når till sist. Jag har sett alltför många exempel på glappkäftar som mycket snabbt blev fiskmat, när de sagt fel saker till fel män.
    Henn såg besviken ut.
    - Var är din vackra kollega, frågade han. Jag vill inte att hon ska råka illa ut. Hon har ett humör som är hemskt, har aldrig sett något värre.
    - Bry dig inte om henne, svarade jag. Hon är ett riktigt proffs.
    Henn såg nu ännu mer bekyrmad ut, svepte det som fanns i glaset och reste på sig.
    - Plikten kallar, sa han. Vi ses senare. Jag kan visa dig det bästa och det sämsta med Tallinn. Bara säg till. Det sämsta kan vara ganska så roligt det med.
    Själv kände jag att det min plikt var att stanna kvar och försöka tömma det stora fatet som grabben med förklädet hade kopplat in på birtappen. Jag visade ett finger och pekade på mitt nu tomma ölglas. Grabben som inte var född igår, visste genast vad jag önskade mig och kom snabbt som en gasell löpande med ett fullt glas. När grabben vände sig om och gick, såg att under glaset låg de två tjugor EEK som han hade fått för den förra ölen. Jag tog upp dem och gick bort mot honom. Jag gav honom de två och hystade upp två till.
    - Jag arbetar inte för den estniska polisen, sa jag till honom, så jag betalar för mig.
    På pricken timmen efter det att sheriffbruden hade släppt mig lös dök hon upp igen. Jag hade inte tyckt i mig min vanliga konsumtion, så jag var i ett skick som kan kallas "stadig och närvarande".
    - Jag har fixat en bil, sa hon. Vi kan behöva det under våra efterforskningar.
    Nu såg jag inte direkt fram emot att åka bil med sheriffbruden. Hon kör sämre och vildare än den mest påtända biltjuv, men hon brukar i alla fall ta oss till den plats dit det är tänkt.
    - Hoppa in, sa hon. Det är en halvtimme dit vi ska.

SkrivPuff 2010:99 - Fritte klipper till

    - Hade det inte varit för mina händer, så hade du inte levt idag.
    Putte satt på trottoarkanten och tittade förvånat framför sig. En av de tre små vesslorna i tvillingarnas liga hade stuckit fram sitt fula tryne och försökt mula Putte för gott. Det var sådana de var. Vesslorna. Små lömska fultrynen som alltid ville hugga en i nacken.
    Vi hade gått i godan ro Södra promenaden ner. Det hade varit match på Nya parken och Snoka hade som vanligt tvålat till konkurrenterna å det grövsta, vilket innebar att vi var på ett sjusärdeles bra humör.
    - Vi går och tar en pilsner på Maja's, sa jag. Jag tror vi är törstiga!
    Putte nickade och höll med och så fick det bli. Vi stegade med stadiga steg Drottninggatan ned och vek av på lämpligt ställe åt vänster. Strax därefter drog jag i nödbromsen och vi var framme.
    - Tjenixen i stugan, vrålade jag så att alla hörde att här kom Fritte Nilsson med sällskap inglidade. Vi önskar oss varsin ljusgul härligt skummande pilsner.
    Maja kom inspringade från de bakre regionerna och for med ett tjut rakt upp i mina björntassar.
    - Gisses, sa jag. Om du hade varit lika översvallande för tjugo år sedan hade jag knådat din kropp tills du inte visste vart du skulle ta vägen.
    - Det tror jag att du ska ge fanken i .... Det är min uppgift numera.
    Fram kom Majas man med hela ansiket leende och sträckte fram näven. Dessa händer, mina damer och herrar, är ett par av Norrköpings vassaste när det gäller att trolla fram husmanskost av bästa märke. Jag har alltid beundrat dessa kockars förmåga som med händerna kan skapa allting ur ingenting, och få det att smaka gott till på köpet.
    - Sitt ner, fortsatte han. Jag tror jag har några kåldolmar över om det skulle smaka herrarna.
    Vad säger man när magsaften suger och snålvattnet rinner?
    - Du husets härskare, sa jag till kocken. Putte och jag tar en plats i din ädla salong och väntar på dina kulinariska läckerheter.
    Maja snörpte på mun och for iväg. Hon hade alltid ansett sig vara husets härskare, även när hon och jag ansågs vara ett. Jag visste var piken tog, men eftersom hon var den hon var, så visste jag också att den inte tog alltför djupt. Hon uppskattade ett gott skämt, men jag visste också att kunde hon ge igen, så skulle hon det.
    Bra stagade och med fyllda bukar, hoppade Putte och jag av spårvagnen vid Bergslagsgatan och knallade gatan upp mot kära gamla 59an. Det var vid hörnet Albrektsgatan - Bergslagsgatan som vesslan dök upp bakom oss. Hade inte mina naturliga vaktinstinkter, förvärvade under många resor med ett antal av de värsta sjöbusar som skådats på de sju haven under mordern tid, varit på hugget. Hade inte nävarna varit snabba som blixten, så hade Putte, sanna mina ord, blivit tvungen att tillbringa resten av evigheten sex fot under marken. Nu var det istället vesslan som klipptes och som jag hoppades, inte skulle synas på Norr mer detta halvår.

SkrivPuff 2010:97 - Om att slappna av

Kapitel 1, scen 3

    Väggarna hade fått en lätt mild rosa touch när han återigen vaknade upp. Sängen var bred och så där lagom mjuk. För första gången på länge kände han att kroppen var med honom och att huvudet fungerade. Han var hungrig.

    När de hade gjort upp kontraktet hade plockat in några speciella villkor.
    ” … och så vill jag ha mat som hemma, mycket mat, och så dricka, och så ett eget hus, och så brudar som tar hand om mig …”
    Hon låg bredvid honom i sängen, smekte honom försiktigt och fick hans kropp att sluta värka så förbannat. Det enda han ville och det enda han klarade av just nu.
    Det var så här han ville ha det, mys och åter mys med kvinnan han älskade. Att få ligga bredvid henne och känna henens doft, höra hennes snusningar och känna hennes hud mot sin. Han vände sig om och studerade henne noggrant. Hon var lika vacker som den dagen han träffade henne och inte en dag äldre verkade det som. Bara det att hon var här, var här med honom, fick hans kropp att gny av välbehag.
    Nu var det ju inte hon som låg där, utan någon helt annan. Han kom tillbaka till verkligheten, insåg var han var och försökte resa sig upp.
    ”Not yet.”
    Kvinnan lade sitt finger över hans läppar, log försiktigt och reste sig upp. Hennes nakna kropp skred över golvet och han såg efter henne när hon försvann ut genom en dörr.
    Uppe i ena hörnet var det något som rörde sig. Han lät blicken lugnt och fint röra sig mot det ställe han trodde sig ha sett något. Han började skratta för sig själv. Hur kunde han tro att det var något i ett annars så välstädat rum. Det var bara att lugna ner sig, ta ett djupt andetag, slappna av och njuta av situationen.

SkrivPuff 2010:96 - Nisse har en jag-dag

    - Jag, jag, jag och så jag.
    Nisse stod framför spegeln och räknade in styrkan.
    - Jag sticker nu.
    Nilla kom ut från köket och tittade på honom där han stod framför spegeln och fjädrade sig.
    - Du är så fin så. Får jag en puss innan du sticker?
    Nisse och jag var på väg mot en egen dag. Han stod redan utanför och väntade när jag kom förbi och plockade upp honom.
    - Idag är jag inte sen ..., eller hur?
    Nä, han hade skött sig de senaste veckorna. Mona, min sambo, hade förklarat för mig att Nilla var så glad igen.
    - Det verkar som om Nisse har lagt det värsta bakom sig, sa hon. Nilla är så pigg och go och gla nuförtiden och det tror jag beror på Nisse.
    Vi for ut från staden, körde den stora vägen mot grannsamhället. Mitt emellan så fanns det ett friluftsområde där vi skulle hålla till.
    - Ingen sprit, inget öl eller vin, hade ledaren sagt. Bara mat och kul. Vår egen jag-dag.
    Det hela hade börjat för ett par veckor sen, Nisse hade klappat ihop och sen som lök på laxen hade han slängt i sig något skit som fått honom fullständigt att knyckla ihop. Nilla hade bönat och bett hos Soc. Han behövde hjälp, det gick inte längre. Trots läkarens ord på att "Den är det fullständigt lönlöst att hjälpa." hade Nilla fått in honom på en öppenvårdsavdelning. Jag tror att det som avgjorde till vår fördel var att jag ställde upp som någon sorts övervakare och garant för att han genomförde programmet. Att lägga in honom och kasta bort nycklarna ett par veckor var uteslutet.
    - Tror du att kommunen är gjord av pengar, frågade läkaren mig när jag satt på hans kontor. Förresten har vi sålt de sista sängplatserna till ett privat vårdföretag. Annars går inte budgeten ihop, hade han förklarande lagt till.
    Precis innan han stängde dörren bakom mig väste han att om detta kom ut till media, så åkte Nisse ut på studs.
    - Färdigbehandlad är ett starkt vapen, förstår du, och inget som någon kan överklaga.
    Idag sken solen, gräset hade antydningar till grönt efter den osedvaligt kalla vintern. Jag stod och tittade på när sju karlar i varierande ålder sprang runt på planen och lekte vad som såg ut som vanliga småbarnslekar, men som terapeuten kallade övningar.
    - Så att de ska hitta hem till sitt verkliga jag, förklarade han för mig. Vi börjar där deras liv började och så arbetar vi oss framåt. Till en tillvaro som de måste ha för att vara trygga i sig själva. Vi bygger upp dem igen och sen lotsas de rätt in i sitt nya rätta jag.
    Han såg nöjd ut där han stod.
    Efter lunchen kom Nisse fram till mig.
    - Kan vi gå en sväng? Jag behöver snacka lite...
    Han ledde mig bort mot ett håll där ingen kunde höra oss.
    - Det kommer att hända saker efter maten. Grabbarna är förbannade. Du har några direktörer och egenföretagare därnere som är vana att ta saken i egna händer. Sicket skit de prackar på oss. Du skulle bara höra. Nu gör vi såhär förstår du.
    Jag gjorde som han sa. Inte för att jag gillade att det skulle hända saker, men där hade jag inget att säga till. Det bästa sättet var att hålla mig borta, för har man inte sett något, kan man ju inte heller tala om vad som hade hänt, sa jag satt i bilen och väntade. Strax därpå kom Nisse och alla andra patienterna gående från gräsplanen. De såg nöjda ut och skrattade högt. Nisse öppnade passagerardörren och hoppade in.
    - När han sa att vi skulle leka små grodorna, brast det för oss alla. Vi tog tag i fanskapet och packa ihop han som ett paket. Nu ligger han där och skriker.
    Efter det blev det som en av de andra grabbarna uttryckte det.
    - Nu tar vi oss en riktig jag-dag och firar på firmans bekostnad att länsstyrelsen har frigjort åtta platser på psykets öppenvård. Mot krogen ...