SkrivPuff 2010:106 - Om aska

Fritte och kusinerna från Tallinn

Kapitel 10, scen 5 - En urna hittas på sjuksalen

    - Den här vägen.
    Henn ledde oss in i Tallinns centralsjukhus virvlande gångar. Det syntes på arkitekturen att det var ett gammalt ryssbygge. Den vittrande fyrkantiga betongens förlovade land. Henn försäkrade oss att trots det slitna yttre, så var det inget som fattades i vården.
    Tre trappar upp från ingången räknat, korridoren rakt fram, två högersvängar och slutligen en vänstersväng, så skulle Sheriffbruden finnas i det tredje rummet på vänster hand. Den lätt bedagade damen som hade suttit vid insläppet var inte det minsta hjälpsam förrän Henn stack fram sin legitimation. En schysst legitimation hjälper i de mest utsatta lägen, är ett valspråk jag alltid levt efter och som har har hjälpt i mer trängda situationer än denna. Ett exempel är när jag snabbt var tvungen att ta mig från Mexicos vilda kustremsa och det enda som stod till buds var en styrmanstjänst på ett filippinsk ångare. Jag tackar gamle Mister på S/S Gaby som lärde mig den ädla konsten att tillverka de mest lättillverkade dokument såsom utbildningsbevis. Ingen kontrollerade närmare och borta jag var.
    Mitt hjärta bultade hårt när jag öppnade dörren. Det enda jag hoppades på var att hon skulle vara i någorlunda reparabelt skick. Den tjej som ambulansen körde iväg med såg ut som om hon hade gått en match med köttkvarnen, från insidan och läkarens första kommentar var att vi får hoppas på det bästa. Och det har vi gjort sen dess.
    Jag tittade på Putte och såg in ett spänt och oroligt ansikte. Putte är en älskvärd själ och vill i grund och botten alla människor väl, vilket gör att situationer som denna tar honom hårt.
    - Lugn, sa jag till honom. Hon har klarat sig bra, ska du se.
    Henn öppnade den tunga plåtdörren och vi klev försiktigt in i den vitmålade rummet. Det första som stack oss i näsen var en skarp doft av aceton. Putte hostade till och något rörde sig på andra sidan rummet. En sjuksköterska närmade sig. Inte var det breda famnen som kom emot oss, utan snarare tvärtom. Damer med omfång och klädda i vita kläder har jag tampats med förr, så jag visste hur dessa skulle tas. Henn var dock snabbare och vräkte upp sitt polisleg vilket fick damen i fråga att backa två steg.
    Jag gick fram och tittade in i ett ansikte som hade fått regnbågens alla färger. Hon andades själv kunde både Putte och jag konstatera. När vi lutade oss fram över henne hörde vi en trött viskning.
    - Spara honom till mig. Jag ska ge tillbaka.
    Gamla goda Sheriffbruden. Den tuffaste och härligaste sheriffbruden på norra hemisfären hade återuppstått med humöret i behåll.
    - Det var någon härinne strax innan ni kom, viskade hon. Någon som inte borde vara här. Han hade med sig något ...
    - Fixar undertecknad, viskade jag tyst tillbaka. Säg inget. Var bara tyst.
    Jag kunde se att under det blåsvarta så satt det gamla leendet återigen där. Jag reste på mig, såg mig omkring och upptäckte ett paket som stod på en bänk vid fotänden.
    - Det är dags att dra, sa jag. Hon måste få vila.
    Jag gick fram till paketet och öppnade det. Jag ryckte till av obehag när jag tog ut urnan ur paketet. Jag gick bort mot dörren och höll upp den mot lyset, vände på den och läste namnet på skylten som var fastsatt på urnan. "Anna-Lena Rootström", sheriffbruden.
     - Henn! Du får fixa hit en konstapel, sa jag och visade honom urnan. Hon är inte säker här.