Bokmånglarns Skrivhörna: SkrivPuff 2010:105

Fritte och kusinerna från Tallinn
Sheriffbruden får upp ett spår - Kapitel 8, scen 3

- Vi är förföljda, sa hon och tittade på mig, men låtsas för fan inte om det.

    Vi gick genom Gamla stan i Tallinn ner mot centrum. De låga färgranna husen och de trånga gränderna var som gjorda för att kunna följa efter någon utan att blil upptäckt.
    - Det är samma typer som satt bredvid oss på puben i går. De som jiddra så förbannat ... Fyllskallen och hans polare.
    Sheriffbruden tog tag i mig och drog in mig i en gränd och tryckte upp mig mot en dörr. Vi var snabbt ur förföljarnas synfält och strax därpå hördes ett par snabba steg som försvann nedåt. Sheriffbruden log mot mig precis som om hon visste hur man skulle ta hand om sådana där och sedan fortsatte vi tvärgatan bort. Nu visste vi båda att Gamla stan i Tallinn är sådan att hur man än går, så går man mot centrum och hamnar nästan på samma ställen. Det dröjde därför inte länge innan vi åter stod på torget och tittade på rådhuset, men av våra förföljare syntes inte ett spår.
    - Vart har du tänkt dig, frågade jag brallisen. Jag är inte så hemmastadd i den här staden, så du får gärna guida mig runt.
    - Jag har lite grejor som ska återställas, svarade hon. Om du vill kan du ta en pilsner där vi var igår, så hämtar jag upp dig om en timme.
    Shure thing och så blev det. Sheriffbruden drog iväg och jag knatade med trötta fötter bort mot puben där vi befann oss igår. Kyparen var den samma, bordet likaså och vad jag ville ha visste han direkt. "Man börjar bli hemmastadd och världsvan", tänkte jag. Ett par sedlar bytte ägare, jag nickade ett tack och hej till grabben med förkläde och började sedan försiktigt sörpla på den gyllene, skummande drycken. Jag satt där i godan ro, när plötsligt Henn dyker in som en enda stort leende.
    - Morning, säger han på sin bästa skolengelska. Vore gott med en sådan där.
    Hade det här varit hemma och brorsans ställföreträdare hade börjat sörpla pilsner på förmiddagen med en före detta lodis, så skulle man ha kopplat in personalsnvarsnämnden på stört, men här var det en annan femma. var man hög chef, så var man och då tog man sig också de friheter man behövde. Jag gillade det på något sätt. Det som förvånade mig dock var att Henn inte gjorde en min av betala och att grabben med förklädet verkade acceptera det som något normalt.
    - Hittat något?
    Henn frågade lite försiktigt, som om han var nervös för mig, som om han inte ville lägga sig i, men jag förstod ändå att han var nyfiken som den värsta styrman på vakt.
    - Ingenting, svarade jag. Ingenting.
    Att hålla tand för tunga hade jag lärt mig under många turer och många vakter. Inte glappa med käften, för man vet aldrig vems öra det når till sist. Jag har sett alltför många exempel på glappkäftar som mycket snabbt blev fiskmat, när de sagt fel saker till fel män.
    Henn såg besviken ut.
    - Var är din vackra kollega, frågade han. Jag vill inte att hon ska råka illa ut. Hon har ett humör som är hemskt, har aldrig sett något värre.
    - Bry dig inte om henne, svarade jag. Hon är ett riktigt proffs.
    Henn såg nu ännu mer bekyrmad ut, svepte det som fanns i glaset och reste på sig.
    - Plikten kallar, sa han. Vi ses senare. Jag kan visa dig det bästa och det sämsta med Tallinn. Bara säg till. Det sämsta kan vara ganska så roligt det med.
    Själv kände jag att det min plikt var att stanna kvar och försöka tömma det stora fatet som grabben med förklädet hade kopplat in på birtappen. Jag visade ett finger och pekade på mitt nu tomma ölglas. Grabben som inte var född igår, visste genast vad jag önskade mig och kom snabbt som en gasell löpande med ett fullt glas. När grabben vände sig om och gick, såg att under glaset låg de två tjugor EEK som han hade fått för den förra ölen. Jag tog upp dem och gick bort mot honom. Jag gav honom de två och hystade upp två till.
    - Jag arbetar inte för den estniska polisen, sa jag till honom, så jag betalar för mig.
    På pricken timmen efter det att sheriffbruden hade släppt mig lös dök hon upp igen. Jag hade inte tyckt i mig min vanliga konsumtion, så jag var i ett skick som kan kallas "stadig och närvarande".
    - Jag har fixat en bil, sa hon. Vi kan behöva det under våra efterforskningar.
    Nu såg jag inte direkt fram emot att åka bil med sheriffbruden. Hon kör sämre och vildare än den mest påtända biltjuv, men hon brukar i alla fall ta oss till den plats dit det är tänkt.
    - Hoppa in, sa hon. Det är en halvtimme dit vi ska.