SkrivPuff 2010:108 - Nisse lovar

    - Hej, jag heter Nisse och jag är alkoholist.
    - Hej Nisse.
    Alla satt i en ring på varsin stol och tittade på varandra förutom en som tittade ner i golvet. De var i en sliten omålad lokal strax utanför staden. De hade fått hyra en gammal skollokal av staden, men de hade inte fått några som helst bidrag att rusta upp, så därför såg det ut som det gjorde. Det var Nisses första möte, så han var allt lite spänd på hur det skulle fungera.
    Nisse studerade kvinnan som såg ner i golvet. Det var en kvinna i 45års åldern, fårat ansikte, insjunken mun som om det fattades några tänder och grånat och stripigt hår. Hennes yttre speglade ett liv bortom all misär och mot ett liv som inte var människovärdigt. Nisse var glad att han inte hade hamnat där hon var, att han fortfarande hade kvar sin sambo Nilla och deras nu knappt tvååriga dotter samt sitt arbete. Om han bara höll sig nykter och gick på de här mötena. Det var så chefen hade sagt när han kom krypande tillbaka.
    - Gå på mötena, håll dig nykter och du kommer att vara med oss länge.
    Kvinnan tittade upp och såg rakt på Nisse. När hon trots allt log lite försiktigt mot honom såg han hur halva nedre tandraden var borta, såg hennes livlösa, insjunkna gråa ansikte, men när han såg in i hennes ögon och det som fanns i hennes båda himmelsblå irisar höll han på att slå bakut.
    Det fanns något där som sa vem hon en gång hade varit ämnad att bli. Nisse såg en ung förhoppningsfull ung kvinna som ville ta hela världen i sin famn. En kvinna som stod upp för vad som var rätt och riktigt här i världen, en som var öppen för allt och alla och ville bara sina medmänniskor väl och var omtyckt av alla, men Nisse såg också en kvinna som för lätt föll för frestelserna och inte kunde stå emot. Han förstod även att hennes ögon hade sett mer än vad som var nyttigt för någon människa på denna jord att se. Nisse visste, för in i Nisse inre såg ett par ögon som lika väl kunde vara Nisses egna om ett par år.
    Hennes ögon försvann från hans ansikte, försvann in i sig själv och bort från honom. Bort till någon plats dit ingen var välkommen mer än hon själv.
    - Jag vill berätta lite om mig själv, sa Nisse och hoppades att kvinnan återigen skulle se på honom.
    Nisse satte igång och började berätta om själv, vad som hade hänt och varför han var här. Han var för en gång skull helt öppen om sig själv inför andra. Under den tid det tog att berätta hans historia, så sneglade han oupphörligen bort mot den plats där kvinnan satt. Han ville få en reaktion, en bekräftelse på att det han sa uppfattades av henne. Av henne och ingen annan. Det var hon som var den person som var tvungen att förstå.
    En dörr öppnades och in steg en man. Nisse tystnade tvärt och tillsammans med alla andra såg han hur mannen gick bort mot kvinnan som såg ned i golvet. Han tog tag i hennes arm och fick henne att resa på sig. Alla kunde se att kvinnan inte ville följa med mannen utan att hon istället ville vara där med dem. Ledaren för gruppen ställde sig upp och gick bort mot mannen, som för att hindra honom att ta med sig kvinnan, men döm till deras förvåning började han hjälpa honom. När hon till slut reste på sig tittade hon åter upp och såg åter rakt in i Nisses ögon.
    Det var då Nisse förstod. Förstod att hon hade hört Nisses hela historia och att den var hennes egen. Den historia som inte på något sätt var unik; Om för mycket alkohol, om knark och droger och om ett liv som bara bar mot en allt för tidig undergång. Ett liv som vi människor inte är konstruerade för, som våra kroppar i längden inte tål, men som är så ljuvligt enkelt och lätt att finna. I goda vänners lag. Det är ett liv som inte är fritt, som inte ger de möjligheter som är nödvändiga för det liv som alla vill leva. Leva som den människa både han och hon var satt på jorden att leva.
    Nisse såg in i ett par ögon som nu var icke levande, den himmelsblå irisen hade sjunkit ihop till en grå sörja som varken såg in i någon annan eller för den delen, ut från henne. När de hade passerat vände sig Nisse om och såg efter dem, reste på sig och följde efter ut och lovade samtidigt sig själv att aldrig mer komma tillbaka.