SkrivPuff 2010:119 - Om skam

    Jag hittade Nisse i en gränd. Han låg mellan de två sopkärlen som stod uppradade inför morgonens tömning. Det var natt, det var tidig oktober, det var kallt och regnigt. Symboliskt på något sätt. Skit ska skit ha. Han luktade gammal fylla, spya och våt ylle.
    - Hej, sa jag. Nilla har kommit hem nu.
    Inget svar, ingen rörelse. Ingenting som tydde på att han hade hört mig.
    - Du blev pappa i morse, fortsatte jag. Det blev en grabb på 3,4 kg och välskapt är han. Jättefin.
    Nisse spydde som svar. Stanken som slog upp var sur och kväljande. Hans tröja blev ännu mer kletig än vad den var. Han stönade.
    - Mona sa att du nog var här i krokarna.
    Nisse började röra på sig, la sig på sidan och drog upp knäna mot hakan.
    - Stick för fan...
    Mumlandet brydde jag mig inte om. Att se på detta vrak gjorde att bröstet mitt drog ihop sig och tårarna började rinna.
    - Fy fan...
    Jag lär kräket ligga, gick därifrån för att se om det var någon kvar på krogen som han troligen hade blivit utkastad ifrån. Runt hörnet stod en av de där mer biffiga männen som bär en skylt som det står "Ordningsvakt" på. Runt honom stod ca fyrtio människor i varierande ålder och frös och ville in. Ibland öppnade den biffige repet och släppte in en i taget med ett leende som lyste falskt ända till andra sidan.
    - Har du lite vatten, frågade jag. Jag måste tvätta av min kompis innan jag kan köra hem honom.
    - Dra åt helvete, var det enda svar jag fick. Annars ska jag bunta ihop dig som jag gjorde med ditt svin till kompis.
    Stan är inte större än att alla vet allt om alla. Tydligen. Jag förstod på hans blick att han visste exakt vem jag var och också att han visste att Nisse och jag var kompisar sen länge.
    Nisse satt upp när jag kom tillbaka.
    - Är han fin?
    - Ja, svarade jag. Jättefin. Du borde varit där!
    Nisse placerade sitt huvud mellan knäna och hulkade så att hela kroppen skakade. Jag satte mig bredvid honom och la armen om hans äckliga tröja. Brydde mig inte om stanken; "Vänner stinker inte", tänkte jag. "Aldrig."
    - 3,4 kg, sa jag. Alla tår och fingrar som det ska.
    Nisse satt fortfarande med huvudet mellan knäna, men var nu helt stilla.
    - Att du är farsan ser alla. Det behövs det inget DNA test för att begripa ...
    Nisse blev helt plötsligt så tung, så tung mot min arm.
    - Du måste hem. Nilla väntar.
    Nisses skrik när jag sa att han var tvungen att åka hem gjorde mig helt paralyserad för ett tag. Min bröstkorg bara darrade till som en resonanslåda och för ett ögonblick kändes det som att jag verkligen kunde känna det Nisse själv måste känna i denna stund.
    - Kan inte ...
    Att vilja eller inte vilja, att kunna eller inte kunna. Det är inte det som är frågan i den här stunden. Min uppgift var att hitta Nisse och se till att han kom hem oavsett skick.
    - Du ska hem. Nilla vill det.
    - Kan inte ...
    - Sitt kvar medan jag hämtar bilen. Rör dig inte.
    När jag kom tillbaka såg jag att det hade bildats en folksamling i gränden där jag hade lämnat honom. Det var skrik och gap och mitt i alltihopa kunde jag urskilja Nisses röst.
    - Försvinn, skrek han, jag har inte gjort er något.
    Jag slog mig in i mitten och kunde urskilja tio personer som stod och skrek "fyllskalle, fyllskalle, fyllskalle" och skrattade åt honom när han försökte värja sig när de drog kläderna av honom. En av grabbarna slog Nisse på ryggen med hans egen tröja medan än annan försökte slita av honom byxorna. Släpade runt honom när de inte villa komma av.
    När de såg mig och hur jag började slå vilt omkring mig för att skydda honom, försvann alla lika plötsligt som de hade kommit. Det enda som hördes var Nisses snyftningar.
    - Det var inte så här det var tänkt att bli, snyftade han i mitt öra när jag försökte sätta honom upp. Vi såg fram emot den här dagen, både Nilla och jag. Tillsammans. Ändå blev det så här, trots att jag inte ville. Jag kan aldrig ställa detta tillrätta.
    Jag satte mig återigen bredvid honom, hade hört allt detta förut. Alla löften, alla uppmaningar, allt som kunde sägas hade sagts tidigare. Allt. Ingenting var nytt. Att vilja, men inte kunna. Att lova, men inte uppfylla. Nu var det bara upp till honom själv.

SkrivPuff 2010:118 - Om den stora bluffen

Att se, men inte synas.
Att synas, men inte höras.
Att höras utan att se.

Att vilja utan att få.
Att erbjuda utan att någon tar emot.
Att vara där, men ingen som lägger märke till en.

Att finnas till, men endast som en snäll flicka.
Att vara tyst och försagd är ingen riktig pojke.
Att vara ärlig och öppen mot de som stjäl ditt arbete befrämjar inte din karriär.

Att ställa upp för andra, utan att någon ställer upp för dig.
Att aldrig höja rösten när någon skriker åt dig.
Att alltid vara där du förväntas vara. Ständigt ensam.

Att se, men aldrig ses.
Att låta, men aldrig höras.
Att leva och sedan dö.

SkrivPuff 2010:113 - Om ett oönskat möte

Fritte och kusinerna från Tallinn

Kapitel 11, Scen 9 - Puttes stora sorg

    Vi gick över den slippriga lilla spången. Ljudnivån var hög och humöret på topp, trots att novembermörkret slet i skinnet och våra allt för tunna kläder knappt gjorde skäl för namnet. Att ta en taxi i det ekonomiska och kroppsliga och själsliga tillstånd vi befann oss i är för mig främmande. Nej, apostlahästarna i full galopp mot kära gamla Bergslagsgatan är det enda som gäller.
   - Miljöansvar, säger jag till alla som vill lyssna på mitt förhållningssätt till taxiåkande. Miljöansvar.
   Vi kom i lä från den iskalla vinden när vi kom in på Västgötegatan. De mörkbruna husen på höger sida upp mot Kungsgatan var som vanligt släckta. De skitiga gamla industribyggnaderna hade gjort sitt för länge sedan. Lite längre upp, mitt emot Arbetets museum, ligger Broddway kafé. En oas med människor, ljus och stora fönster mitt i den steniga öknen. Väl uppe på Skvallertorgets numera enorma korsning där bilar och människor numera möts planskilt i en strid ström. Det har inte blivit bättre om ni frågar mig. Dessutom gjorde de hala kullerstenarna det svårt för oss, lätt stagade som vi var, att förflytta oss framåt. Vi ville bara hem.
    Jag tittade lätt avundsjukt på de två turturduvorna, Putte och Marja-Tiina, som höll varandra hårt i handen och såg bara så där nykära ut, som nykära människor gör.
    - Sno er på. Jag fryser.
    Att frysa är något jag är van vid, men det är inget jag trivs med. Frusit har jag gjort på varenda skuta som går norr om Skottlands norra spets och speciellt under årstider som denna. Jag minns speciellt en resa mellan Svalbard i norr och Brighton i söder. Den ryska trålarens värmesystem gick sönder tre timmar efter avfärd i slutet av november det året, och inte vände kapten om inte. Det enda han sa var "Njet" och stängde kassaskåpet där han förvarade vodkan för eget bruk. Efter två dagar var det fullt uppror och de små stackars halvbruna Filipinerna blev alldeles frostbitna och vita i skinnet.
    Vi rundade den lysande röda Matteuskyrkan med dess spetsiga torn och tvärsade in i Folkparken. Vi följde Norra Promenaden där vinden bet i rakt in i bringan. Bilarnas ljuslyktor och spårvagnarnas gnissel var det enda som hördes i den mörka natten.
    Jag tittade återigen på de två som gick bredvid mig och insåg att hon var bra för Putte. Han hade aldrig sett så harmonisk ut så länge jag hade känt honom. Det var en annan Putte som gick där, en nykter Putte, en Putte som var spirituell och handlingskraftig Putte. En Putte som log mot sina medmänniskor och deltog i gruppen. Jag var glad för Puttes skull. Han hade också talat om för mig att Marja-Tiina hade talat om för honom att hon var lycklig med honom, att deras båda förflutna nu låg bakom dem och att de hade en gemensam framtid att se fram emot. Den hade hon bestämt skulle bli en lycklig sådan.
    När vi korsade Norra Promenaden och kom in på Abel Beckers gata ser till vänster de tre stora höghusen på vänster hand. De är som ett landmärke för oss om bor i området. Ser man dem vet man att man snart är hemma. Det skulle bli skönt att gå och lägga sig nu. Vi var alla trötta och det var mycket arbete i morgon. De estniska poliserna som skulle mötas upp och tas om hand, planer som skulle utarbetas och allt annat som hör livet till.
    - Där är vår balkong, sa jag och pekade. Så nu är det inte långt kvar.
    Maja-Tiina log tacksamt.
    - Vi är allt lite trötta, svarade hon och kramade Puttes hand. Det ska bli skönt att gå och lägga sig. Det har varit en lång dag.
    När vi kom in på Bergslagsgatan såg man skylten 59 lysa i kurvan, och det fick oss att öka frekvensen på stegen ytterligare. När jag stog vid dörren och fibblade med nycklarna var det som en åskknall i luften, en duns och sen hörde jag Puttes skrik.
    - Hon är träffad. Ring efter en ambulans.
    Jag förstod ingenting, men när jag vände mig såg jag Maja-Tiina ligga på marken där en stor blodpöl bredde ut sig kring hennes huvud.

SkrivPuff 2010:109 - Om något rosa

Fritte och kusinerna från Tallinn

Kapitel 10,  Scen 7 - Putte går på små rosa moln

    - Satans Putte, sa jag. Sluta drömma ditt lilla fyllo.
    Han såg så rosaskimrande ut i nyllet att hälften hade varit nog. Alla såg det självklara, man möter kvinna och tycke uppstår. Putte var nog den enda som inte begrep vad som hände med honom när såta damen trillade in, vilket jag måste säga är bland det roligaste som finns att påpeka. Alla förnekar det uppennbara.
    Jag måste säga att om det var den stilen på brudar som behövdes för att Putte skulle gå igång, så var det inget fel på smaken hans. Snyggare och mer läckrare damer fann man inte ens på Han-Suns lilla etablissemang i Shanghai. Visst, Han- Suns små pullor dög åt mig, men den här damen som smög sig ner bredvid Putte med en pilsner i näven var ett strå vassare. Det medges.
    Sheriffbruden tittade skumt på mig, lutade sig fram samtidigt som hon gav mig en rejäl spark på smalbenet.
    - Aj fan, sa jag förvånat.
    - RETA INTE PUTTE, skrek hon i mitt öra. Det ger du fan i.
    Ok, ok. Jag kan ta en tillrättavisning även om den är fin, så Putte fick vara. Att han hade dykt upp här mitt i ingenstans i Tallinn gjorde mig mer än tillfreds. Att allt verkade vara finfint med honom, trots den lilla messyren med skottskadan gjorde mig mer än nöjd. Sheriffbruden och jag kunde behöva en extra hand och Putte var inte den sämsta näve man kunde få i en trängd situation.
    - Det här är Putte, sa jag. Min kompis och medarbetare. En pålitlig man.
    Jag såg på Henns min att Puttes yttre inte tilltalade honom, men min försäkran gjorde att han var mer solsken än regn, så han sträckte fram näven.
    - Henn Luik, sa han. Petri är min närmsta chef. Jag är polis, la han till som om det behövdes.
    - Putte, sa Putte och såg så lagon förlägen ut som bara han gjorde.
    Efter det så lämpade vi av Henn där han hörde hemma och Sheriffbruden sa att hon var töstig och såhamnade vi här. Tallinns bästa mikrobryggeri. Inredning trä och åter trä. Lokalen var rymlig och det gick säkert in ett par hundra stycken törstiga och hungriga själar. Vi fick snart ett bord och den unga grabben med läderförklädet började snabbt att hysta upp pilsner efter pilsner på vårt bord och stämningen steg med hypotenusan i kvadrat.
    Grannbordet började snart att spana in oss. Det var ett ordentligt snubbigt gäng som satt där. Fula i truten var de och bar sig allmänt illa åt. Jag tänkte att dessa typer finns överallt på jordklotet och var inte direkt något exklusivt för denna stad.
    En av de mer stagade herrarna vid granbordet tultade över till vårt bord och satte sig bredvid den dam som Putte hade fattat tycke för. Han var synnerligen oförskämd den gode herrn. Hans händer började klappa henne både lite här och lite där, vilket gjorde att Putte snabbt surnade till rejält. Det här var första gången jag verkligen såg när Puttes adrenalinnivån steg över det tillåtna. Hallabalot som följde var ganska så rejält. Den enda som verkade ta det lugnt var damen själv.
    Jag tyckte nog det hela var ganska så kul fram till den stund damen klappade till kladd-farbrorn med ett, tack och lov, tomt ölglas. Gänget hystades ut med hjälp av ett par stycket förklädesförsedda unga män med breda överkroppar.
    - Min hjälte, sa damen och gav en nu rosaskimrande Putte en riktig blöt puss.

SkrivPuff 2010:108 - Nisse lovar

    - Hej, jag heter Nisse och jag är alkoholist.
    - Hej Nisse.
    Alla satt i en ring på varsin stol och tittade på varandra förutom en som tittade ner i golvet. De var i en sliten omålad lokal strax utanför staden. De hade fått hyra en gammal skollokal av staden, men de hade inte fått några som helst bidrag att rusta upp, så därför såg det ut som det gjorde. Det var Nisses första möte, så han var allt lite spänd på hur det skulle fungera.
    Nisse studerade kvinnan som såg ner i golvet. Det var en kvinna i 45års åldern, fårat ansikte, insjunken mun som om det fattades några tänder och grånat och stripigt hår. Hennes yttre speglade ett liv bortom all misär och mot ett liv som inte var människovärdigt. Nisse var glad att han inte hade hamnat där hon var, att han fortfarande hade kvar sin sambo Nilla och deras nu knappt tvååriga dotter samt sitt arbete. Om han bara höll sig nykter och gick på de här mötena. Det var så chefen hade sagt när han kom krypande tillbaka.
    - Gå på mötena, håll dig nykter och du kommer att vara med oss länge.
    Kvinnan tittade upp och såg rakt på Nisse. När hon trots allt log lite försiktigt mot honom såg han hur halva nedre tandraden var borta, såg hennes livlösa, insjunkna gråa ansikte, men när han såg in i hennes ögon och det som fanns i hennes båda himmelsblå irisar höll han på att slå bakut.
    Det fanns något där som sa vem hon en gång hade varit ämnad att bli. Nisse såg en ung förhoppningsfull ung kvinna som ville ta hela världen i sin famn. En kvinna som stod upp för vad som var rätt och riktigt här i världen, en som var öppen för allt och alla och ville bara sina medmänniskor väl och var omtyckt av alla, men Nisse såg också en kvinna som för lätt föll för frestelserna och inte kunde stå emot. Han förstod även att hennes ögon hade sett mer än vad som var nyttigt för någon människa på denna jord att se. Nisse visste, för in i Nisse inre såg ett par ögon som lika väl kunde vara Nisses egna om ett par år.
    Hennes ögon försvann från hans ansikte, försvann in i sig själv och bort från honom. Bort till någon plats dit ingen var välkommen mer än hon själv.
    - Jag vill berätta lite om mig själv, sa Nisse och hoppades att kvinnan återigen skulle se på honom.
    Nisse satte igång och började berätta om själv, vad som hade hänt och varför han var här. Han var för en gång skull helt öppen om sig själv inför andra. Under den tid det tog att berätta hans historia, så sneglade han oupphörligen bort mot den plats där kvinnan satt. Han ville få en reaktion, en bekräftelse på att det han sa uppfattades av henne. Av henne och ingen annan. Det var hon som var den person som var tvungen att förstå.
    En dörr öppnades och in steg en man. Nisse tystnade tvärt och tillsammans med alla andra såg han hur mannen gick bort mot kvinnan som såg ned i golvet. Han tog tag i hennes arm och fick henne att resa på sig. Alla kunde se att kvinnan inte ville följa med mannen utan att hon istället ville vara där med dem. Ledaren för gruppen ställde sig upp och gick bort mot mannen, som för att hindra honom att ta med sig kvinnan, men döm till deras förvåning började han hjälpa honom. När hon till slut reste på sig tittade hon åter upp och såg åter rakt in i Nisses ögon.
    Det var då Nisse förstod. Förstod att hon hade hört Nisses hela historia och att den var hennes egen. Den historia som inte på något sätt var unik; Om för mycket alkohol, om knark och droger och om ett liv som bara bar mot en allt för tidig undergång. Ett liv som vi människor inte är konstruerade för, som våra kroppar i längden inte tål, men som är så ljuvligt enkelt och lätt att finna. I goda vänners lag. Det är ett liv som inte är fritt, som inte ger de möjligheter som är nödvändiga för det liv som alla vill leva. Leva som den människa både han och hon var satt på jorden att leva.
    Nisse såg in i ett par ögon som nu var icke levande, den himmelsblå irisen hade sjunkit ihop till en grå sörja som varken såg in i någon annan eller för den delen, ut från henne. När de hade passerat vände sig Nisse om och såg efter dem, reste på sig och följde efter ut och lovade samtidigt sig själv att aldrig mer komma tillbaka.

SkrivPuff 2010:106 - Om aska

Fritte och kusinerna från Tallinn

Kapitel 10, scen 5 - En urna hittas på sjuksalen

    - Den här vägen.
    Henn ledde oss in i Tallinns centralsjukhus virvlande gångar. Det syntes på arkitekturen att det var ett gammalt ryssbygge. Den vittrande fyrkantiga betongens förlovade land. Henn försäkrade oss att trots det slitna yttre, så var det inget som fattades i vården.
    Tre trappar upp från ingången räknat, korridoren rakt fram, två högersvängar och slutligen en vänstersväng, så skulle Sheriffbruden finnas i det tredje rummet på vänster hand. Den lätt bedagade damen som hade suttit vid insläppet var inte det minsta hjälpsam förrän Henn stack fram sin legitimation. En schysst legitimation hjälper i de mest utsatta lägen, är ett valspråk jag alltid levt efter och som har har hjälpt i mer trängda situationer än denna. Ett exempel är när jag snabbt var tvungen att ta mig från Mexicos vilda kustremsa och det enda som stod till buds var en styrmanstjänst på ett filippinsk ångare. Jag tackar gamle Mister på S/S Gaby som lärde mig den ädla konsten att tillverka de mest lättillverkade dokument såsom utbildningsbevis. Ingen kontrollerade närmare och borta jag var.
    Mitt hjärta bultade hårt när jag öppnade dörren. Det enda jag hoppades på var att hon skulle vara i någorlunda reparabelt skick. Den tjej som ambulansen körde iväg med såg ut som om hon hade gått en match med köttkvarnen, från insidan och läkarens första kommentar var att vi får hoppas på det bästa. Och det har vi gjort sen dess.
    Jag tittade på Putte och såg in ett spänt och oroligt ansikte. Putte är en älskvärd själ och vill i grund och botten alla människor väl, vilket gör att situationer som denna tar honom hårt.
    - Lugn, sa jag till honom. Hon har klarat sig bra, ska du se.
    Henn öppnade den tunga plåtdörren och vi klev försiktigt in i den vitmålade rummet. Det första som stack oss i näsen var en skarp doft av aceton. Putte hostade till och något rörde sig på andra sidan rummet. En sjuksköterska närmade sig. Inte var det breda famnen som kom emot oss, utan snarare tvärtom. Damer med omfång och klädda i vita kläder har jag tampats med förr, så jag visste hur dessa skulle tas. Henn var dock snabbare och vräkte upp sitt polisleg vilket fick damen i fråga att backa två steg.
    Jag gick fram och tittade in i ett ansikte som hade fått regnbågens alla färger. Hon andades själv kunde både Putte och jag konstatera. När vi lutade oss fram över henne hörde vi en trött viskning.
    - Spara honom till mig. Jag ska ge tillbaka.
    Gamla goda Sheriffbruden. Den tuffaste och härligaste sheriffbruden på norra hemisfären hade återuppstått med humöret i behåll.
    - Det var någon härinne strax innan ni kom, viskade hon. Någon som inte borde vara här. Han hade med sig något ...
    - Fixar undertecknad, viskade jag tyst tillbaka. Säg inget. Var bara tyst.
    Jag kunde se att under det blåsvarta så satt det gamla leendet återigen där. Jag reste på mig, såg mig omkring och upptäckte ett paket som stod på en bänk vid fotänden.
    - Det är dags att dra, sa jag. Hon måste få vila.
    Jag gick fram till paketet och öppnade det. Jag ryckte till av obehag när jag tog ut urnan ur paketet. Jag gick bort mot dörren och höll upp den mot lyset, vände på den och läste namnet på skylten som var fastsatt på urnan. "Anna-Lena Rootström", sheriffbruden.
     - Henn! Du får fixa hit en konstapel, sa jag och visade honom urnan. Hon är inte säker här.   
    

SkrivPuff 2010:105 - Om att fixa

Fritte och kusinerna från Tallinn
Sheriffbruden får upp ett spår - Kapitel 8, scen 3

    - Vi är förföljda, sa hon och tittade på mig, men låtsas för fan inte om det.

    Vi gick genom Gamla stan i Tallinn ner mot centrum. De låga färgranna husen och de trånga gränderna var som gjorda för att kunna följa efter någon utan att blil upptäckt.
    - Det är samma typer som satt bredvid oss på puben i går. De som jiddra så förbannat ... Fyllskallen och hans polare.
    Sheriffbruden tog tag i mig och drog in mig i en gränd och tryckte upp mig mot en dörr. Vi var snabbt ur förföljarnas synfält och strax därpå hördes ett par snabba steg som försvann nedåt. Sheriffbruden log mot mig precis som om hon visste hur man skulle ta hand om sådana där och sedan fortsatte vi tvärgatan bort. Nu visste vi båda att Gamla stan i Tallinn är sådan att hur man än går, så går man mot centrum och hamnar nästan på samma ställen. Det dröjde därför inte länge innan vi åter stod på torget och tittade på rådhuset, men av våra förföljare syntes inte ett spår.
    - Vart har du tänkt dig, frågade jag brallisen. Jag är inte så hemmastadd i den här staden, så du får gärna guida mig runt.
    - Jag har lite grejor som ska återställas, svarade hon. Om du vill kan du ta en pilsner där vi var igår, så hämtar jag upp dig om en timme.
    Shure thing och så blev det. Sheriffbruden drog iväg och jag knatade med trötta fötter bort mot puben där vi befann oss igår. Kyparen var den samma, bordet likaså och vad jag ville ha visste han direkt. "Man börjar bli hemmastadd och världsvan", tänkte jag. Ett par sedlar bytte ägare, jag nickade ett tack och hej till grabben med förkläde och började sedan försiktigt sörpla på den gyllene, skummande drycken. Jag satt där i godan ro, när plötsligt Henn dyker in som en enda stort leende.
    - Morning, säger han på sin bästa skolengelska. Vore gott med en sådan där.
    Hade det här varit hemma och brorsans ställföreträdare hade börjat sörpla pilsner på förmiddagen med en före detta lodis, så skulle man ha kopplat in personalsnvarsnämnden på stört, men här var det en annan femma. var man hög chef, så var man och då tog man sig också de friheter man behövde. Jag gillade det på något sätt. Det som förvånade mig dock var att Henn inte gjorde en min av betala och att grabben med förklädet verkade acceptera det som något normalt.
    - Hittat något?
    Henn frågade lite försiktigt, som om han var nervös för mig, som om han inte ville lägga sig i, men jag förstod ändå att han var nyfiken som den värsta styrman på vakt.
    - Ingenting, svarade jag. Ingenting.
    Att hålla tand för tunga hade jag lärt mig under många turer och många vakter. Inte glappa med käften, för man vet aldrig vems öra det når till sist. Jag har sett alltför många exempel på glappkäftar som mycket snabbt blev fiskmat, när de sagt fel saker till fel män.
    Henn såg besviken ut.
    - Var är din vackra kollega, frågade han. Jag vill inte att hon ska råka illa ut. Hon har ett humör som är hemskt, har aldrig sett något värre.
    - Bry dig inte om henne, svarade jag. Hon är ett riktigt proffs.
    Henn såg nu ännu mer bekyrmad ut, svepte det som fanns i glaset och reste på sig.
    - Plikten kallar, sa han. Vi ses senare. Jag kan visa dig det bästa och det sämsta med Tallinn. Bara säg till. Det sämsta kan vara ganska så roligt det med.
    Själv kände jag att det min plikt var att stanna kvar och försöka tömma det stora fatet som grabben med förklädet hade kopplat in på birtappen. Jag visade ett finger och pekade på mitt nu tomma ölglas. Grabben som inte var född igår, visste genast vad jag önskade mig och kom snabbt som en gasell löpande med ett fullt glas. När grabben vände sig om och gick, såg att under glaset låg de två tjugor EEK som han hade fått för den förra ölen. Jag tog upp dem och gick bort mot honom. Jag gav honom de två och hystade upp två till.
    - Jag arbetar inte för den estniska polisen, sa jag till honom, så jag betalar för mig.
    På pricken timmen efter det att sheriffbruden hade släppt mig lös dök hon upp igen. Jag hade inte tyckt i mig min vanliga konsumtion, så jag var i ett skick som kan kallas "stadig och närvarande".
    - Jag har fixat en bil, sa hon. Vi kan behöva det under våra efterforskningar.
    Nu såg jag inte direkt fram emot att åka bil med sheriffbruden. Hon kör sämre och vildare än den mest påtända biltjuv, men hon brukar i alla fall ta oss till den plats dit det är tänkt.
    - Hoppa in, sa hon. Det är en halvtimme dit vi ska.