SkrivPuff 2010:119 - Om skam

    Jag hittade Nisse i en gränd. Han låg mellan de två sopkärlen som stod uppradade inför morgonens tömning. Det var natt, det var tidig oktober, det var kallt och regnigt. Symboliskt på något sätt. Skit ska skit ha. Han luktade gammal fylla, spya och våt ylle.
    - Hej, sa jag. Nilla har kommit hem nu.
    Inget svar, ingen rörelse. Ingenting som tydde på att han hade hört mig.
    - Du blev pappa i morse, fortsatte jag. Det blev en grabb på 3,4 kg och välskapt är han. Jättefin.
    Nisse spydde som svar. Stanken som slog upp var sur och kväljande. Hans tröja blev ännu mer kletig än vad den var. Han stönade.
    - Mona sa att du nog var här i krokarna.
    Nisse började röra på sig, la sig på sidan och drog upp knäna mot hakan.
    - Stick för fan...
    Mumlandet brydde jag mig inte om. Att se på detta vrak gjorde att bröstet mitt drog ihop sig och tårarna började rinna.
    - Fy fan...
    Jag lär kräket ligga, gick därifrån för att se om det var någon kvar på krogen som han troligen hade blivit utkastad ifrån. Runt hörnet stod en av de där mer biffiga männen som bär en skylt som det står "Ordningsvakt" på. Runt honom stod ca fyrtio människor i varierande ålder och frös och ville in. Ibland öppnade den biffige repet och släppte in en i taget med ett leende som lyste falskt ända till andra sidan.
    - Har du lite vatten, frågade jag. Jag måste tvätta av min kompis innan jag kan köra hem honom.
    - Dra åt helvete, var det enda svar jag fick. Annars ska jag bunta ihop dig som jag gjorde med ditt svin till kompis.
    Stan är inte större än att alla vet allt om alla. Tydligen. Jag förstod på hans blick att han visste exakt vem jag var och också att han visste att Nisse och jag var kompisar sen länge.
    Nisse satt upp när jag kom tillbaka.
    - Är han fin?
    - Ja, svarade jag. Jättefin. Du borde varit där!
    Nisse placerade sitt huvud mellan knäna och hulkade så att hela kroppen skakade. Jag satte mig bredvid honom och la armen om hans äckliga tröja. Brydde mig inte om stanken; "Vänner stinker inte", tänkte jag. "Aldrig."
    - 3,4 kg, sa jag. Alla tår och fingrar som det ska.
    Nisse satt fortfarande med huvudet mellan knäna, men var nu helt stilla.
    - Att du är farsan ser alla. Det behövs det inget DNA test för att begripa ...
    Nisse blev helt plötsligt så tung, så tung mot min arm.
    - Du måste hem. Nilla väntar.
    Nisses skrik när jag sa att han var tvungen att åka hem gjorde mig helt paralyserad för ett tag. Min bröstkorg bara darrade till som en resonanslåda och för ett ögonblick kändes det som att jag verkligen kunde känna det Nisse själv måste känna i denna stund.
    - Kan inte ...
    Att vilja eller inte vilja, att kunna eller inte kunna. Det är inte det som är frågan i den här stunden. Min uppgift var att hitta Nisse och se till att han kom hem oavsett skick.
    - Du ska hem. Nilla vill det.
    - Kan inte ...
    - Sitt kvar medan jag hämtar bilen. Rör dig inte.
    När jag kom tillbaka såg jag att det hade bildats en folksamling i gränden där jag hade lämnat honom. Det var skrik och gap och mitt i alltihopa kunde jag urskilja Nisses röst.
    - Försvinn, skrek han, jag har inte gjort er något.
    Jag slog mig in i mitten och kunde urskilja tio personer som stod och skrek "fyllskalle, fyllskalle, fyllskalle" och skrattade åt honom när han försökte värja sig när de drog kläderna av honom. En av grabbarna slog Nisse på ryggen med hans egen tröja medan än annan försökte slita av honom byxorna. Släpade runt honom när de inte villa komma av.
    När de såg mig och hur jag började slå vilt omkring mig för att skydda honom, försvann alla lika plötsligt som de hade kommit. Det enda som hördes var Nisses snyftningar.
    - Det var inte så här det var tänkt att bli, snyftade han i mitt öra när jag försökte sätta honom upp. Vi såg fram emot den här dagen, både Nilla och jag. Tillsammans. Ändå blev det så här, trots att jag inte ville. Jag kan aldrig ställa detta tillrätta.
    Jag satte mig återigen bredvid honom, hade hört allt detta förut. Alla löften, alla uppmaningar, allt som kunde sägas hade sagts tidigare. Allt. Ingenting var nytt. Att vilja, men inte kunna. Att lova, men inte uppfylla. Nu var det bara upp till honom själv.