SkrivPuff 2010:113 - Om ett oönskat möte

Fritte och kusinerna från Tallinn

Kapitel 11, Scen 9 - Puttes stora sorg

    Vi gick över den slippriga lilla spången. Ljudnivån var hög och humöret på topp, trots att novembermörkret slet i skinnet och våra allt för tunna kläder knappt gjorde skäl för namnet. Att ta en taxi i det ekonomiska och kroppsliga och själsliga tillstånd vi befann oss i är för mig främmande. Nej, apostlahästarna i full galopp mot kära gamla Bergslagsgatan är det enda som gäller.
   - Miljöansvar, säger jag till alla som vill lyssna på mitt förhållningssätt till taxiåkande. Miljöansvar.
   Vi kom i lä från den iskalla vinden när vi kom in på Västgötegatan. De mörkbruna husen på höger sida upp mot Kungsgatan var som vanligt släckta. De skitiga gamla industribyggnaderna hade gjort sitt för länge sedan. Lite längre upp, mitt emot Arbetets museum, ligger Broddway kafé. En oas med människor, ljus och stora fönster mitt i den steniga öknen. Väl uppe på Skvallertorgets numera enorma korsning där bilar och människor numera möts planskilt i en strid ström. Det har inte blivit bättre om ni frågar mig. Dessutom gjorde de hala kullerstenarna det svårt för oss, lätt stagade som vi var, att förflytta oss framåt. Vi ville bara hem.
    Jag tittade lätt avundsjukt på de två turturduvorna, Putte och Marja-Tiina, som höll varandra hårt i handen och såg bara så där nykära ut, som nykära människor gör.
    - Sno er på. Jag fryser.
    Att frysa är något jag är van vid, men det är inget jag trivs med. Frusit har jag gjort på varenda skuta som går norr om Skottlands norra spets och speciellt under årstider som denna. Jag minns speciellt en resa mellan Svalbard i norr och Brighton i söder. Den ryska trålarens värmesystem gick sönder tre timmar efter avfärd i slutet av november det året, och inte vände kapten om inte. Det enda han sa var "Njet" och stängde kassaskåpet där han förvarade vodkan för eget bruk. Efter två dagar var det fullt uppror och de små stackars halvbruna Filipinerna blev alldeles frostbitna och vita i skinnet.
    Vi rundade den lysande röda Matteuskyrkan med dess spetsiga torn och tvärsade in i Folkparken. Vi följde Norra Promenaden där vinden bet i rakt in i bringan. Bilarnas ljuslyktor och spårvagnarnas gnissel var det enda som hördes i den mörka natten.
    Jag tittade återigen på de två som gick bredvid mig och insåg att hon var bra för Putte. Han hade aldrig sett så harmonisk ut så länge jag hade känt honom. Det var en annan Putte som gick där, en nykter Putte, en Putte som var spirituell och handlingskraftig Putte. En Putte som log mot sina medmänniskor och deltog i gruppen. Jag var glad för Puttes skull. Han hade också talat om för mig att Marja-Tiina hade talat om för honom att hon var lycklig med honom, att deras båda förflutna nu låg bakom dem och att de hade en gemensam framtid att se fram emot. Den hade hon bestämt skulle bli en lycklig sådan.
    När vi korsade Norra Promenaden och kom in på Abel Beckers gata ser till vänster de tre stora höghusen på vänster hand. De är som ett landmärke för oss om bor i området. Ser man dem vet man att man snart är hemma. Det skulle bli skönt att gå och lägga sig nu. Vi var alla trötta och det var mycket arbete i morgon. De estniska poliserna som skulle mötas upp och tas om hand, planer som skulle utarbetas och allt annat som hör livet till.
    - Där är vår balkong, sa jag och pekade. Så nu är det inte långt kvar.
    Maja-Tiina log tacksamt.
    - Vi är allt lite trötta, svarade hon och kramade Puttes hand. Det ska bli skönt att gå och lägga sig. Det har varit en lång dag.
    När vi kom in på Bergslagsgatan såg man skylten 59 lysa i kurvan, och det fick oss att öka frekvensen på stegen ytterligare. När jag stog vid dörren och fibblade med nycklarna var det som en åskknall i luften, en duns och sen hörde jag Puttes skrik.
    - Hon är träffad. Ring efter en ambulans.
    Jag förstod ingenting, men när jag vände mig såg jag Maja-Tiina ligga på marken där en stor blodpöl bredde ut sig kring hennes huvud.