SkrivPuff 2010:145 - En inbjudan

    Jag var på väg till ett möte jag inte ville missa. Den sensuella rösten i telefon hade varit så inbjudande att jag inte kunde motstå, trots att min kalender egentligen var full.

    - Hej, var det första hon hade sagt. Letar du rätt på försvunna människor?

Leta rätt på försvunna människor är en polissak, jag brukar alltid svara så, men vissa fall åtar jag mig, vissa kan jag inte motstå. Detta var en sådant och det berodde på vad hon berättade för mig. Är fallet bara tillräckligt intressant och pengarna de rätta, hoppar jag lätt över skacklarna och gör saker som jag egentligen inte borde.

    - Det beror på varför de har försvunnit, svarade jag. De som sticker frivilligt hämtar jag inte hem igen.

    - De här har inte stuckit frivilligt, det kan jag garantera dig och det är stora pengar att tjäna. Vi måste träffas så fort som möjligt men det är lite känsligt, fortsatte rösten med stor R. Det är möjligt att jag är övervakad.

    Det var där någonstans jag förstod att jag var förlorad. Jag bad damen vänta två korta sekunder, hällde upp en stadig Ballantines i kaffet, tände en Röd prince och lutade mig tillbaka i stolen. Gentilt svarade jag.

    - Visst, det är bara att komma ner till mig. Jag finns på Brobåplan, i källaren i höghuset har jag ett litet enkelt kontor.

    - Det är känsligare än så, fortsatte hon. Jag kan inte träffa dig där. Vi kan ses i Folkparken. Jag finns på en parkbänk i det stora enebuskaget. Där det finns en staty. Jag sitter där från klockan tio i morgon och en timme framåt. Vet du var det är?

    Och det var dit jag var på väg nu. Vad det hela handlade om visste jag ännu inte, men att det skulle finnas en fet check inblandad och som skulle byta ägare hade vi dock redan kommit överens om. Jag gick Abel Beckers gata fram mot Norra Promenaden. De små trettioalshusen till vänster gassade i sommarvärmen, höghusen till höger gav en lång skugga till de som hade förmåga att utnyttja den, men själv tänkte jag att en pilsner i det sommarvarma vårvädret skulle sitta fint. Jag höll nästan på att törsta ihjäl medan jag sneddade över Norra Promenaden och kom in i Folkparken.

    Folkparken är som en oas för hungriga och törstiga själar, här kan man få lov att dricka sitt medhavda på en parkbänk utan att polisen kommer och stör, man kan till och med bädda sig en säng under en dunge en varm sommarnatt och vakna alldeles utvilad på morgonen. Jag släntrade förbi beachvolleybollplanerna, tände en Röd Prince och ställde mig och tittade på de långskaftade brudarna som i minimala kläder svettade sig igenom ett träningspass. Eftersom jag hade bråttom kunde jag inte stå där och dregla allt för länge utan jag fortsatte min promenad djupare in i parken.

    Cirka hundra meter senare ligger den lilla lunden med stenbänken där vi skulle träffas. Bakifrån är parkbänken helt insynsskyddad så hon hade valt ett bra ställe att träffas på om man vill vara ifred. Eftersom jag var lite sen, tog jag en genväg som ledde upp till bänken från baksidan. Jag hoppades att hon inte skulle bli rädd när jag tog en väg som hon inte hade förväntat sig, duckade för en malplacerad gren som hängde ner ordentligt och nästan skrapade i marken och dök därefter in bakom lundens skyddande grenverk. Nästan framme hörde hon mig för hon vände sig om, såg på mig och vinkade, vilket betydde att jag måste vara igenkänd.

    När hon satte sig ner igen såg jag hur hon plötsligt ryckte till ett par gånger, hur kroppen slängdes runt och huvudet liksom exploderade. Blod och hjärnsubstans sprutade åt alla håll samtidigt som jag var på väg mot ner marken. Platt som en hälleflundra lyssnade jag efter fler skott. Jag hörde ingenting, allt var tyst, efter ett tag reste jag mig försiktigt upp och gick bort mot henne. Jag undrade om någon hade sett mig, men det var för sent att vara försiktig nu. Det fick bära eller brista.

    Hade det inte varit för den röda fläcken mitt på tröjan och att halva huvudet var bortskjutet hade det suttit en mycket vacker dam i fyrtio- eller femtioårsåldern framför mig. Det var bara en sak som var fel. Hon var död, skjuten, vilket jag inte gillade, jag skulle ju göra ett jobb åt henne och nu såg det ut som det skulle brinna inne. Kläderna stank pengar, handväska i utsökt italienskt kalvskinn och nya knähöga läderstövlar. Jag hade rätt igen, där fattades inget.

SkrivPuff 2010:144 - Om något sårbart

    Mannen satt på bänken och såg ut över landskapet. Löven rörde sig lätt i den lätta vinden, cirrusmolnen låg som målad i vit vattenfärg över den djupblå himlen och gräset hade fått en ton av brunt i det numera djupgröna. Mannen suckade djupt, rörde på sig, försiktigt, försiktigt och skakade samtidigt på huvudet, som om han inte trodde på det. Han böjde sig lätt framåt, tog upp en väska, öppnade den och tog fram en bok som han genast började läsa i.

    Landskapet var böljande, grönt, gult och brunt om vartannat. Den djupa barrskogen på andra sidan fältet bildade likt en mur runt det öppna, som för att försvara det i händelse av ofred. Fältet var å sin sida som ett dukat bord för de små svarta flygande djur som i svärmar kalasade på det gula i all oändlig tid. Cykelvägen låg precis kant i kant med det gröna välansade gräset som bildade en gärd runt. På andra sidan alltihop låg den lilla staden, som trots sitt konstanta brus inte gjorde sig påmind där parkbänken var belägen.

    Eftermiddagsbrisen kom, rörde upp lite damm och stökade runt bland de fåtaliga löv som redan hade släppt sitt grepp. Mannen rörde sig lite, bytte ställning samtidigt som han la boken i sitt knä och lyfte blicken. Om man hade varit tillräckligt nära, så skulle man ha sett att det var en gammal man som satt på bänken. Hade man kommit ännu närmare så skulle man ha sett de djupa, fårade rynkorna som låg tvärs de knotiga kindbenen, sett de djupt liggande trötta cirisblå ögonen och munnen med de tunna läpparna och där innanför, de ännu blankvita tänderna.

    Varje dag mellan nio och tre från midsommardagen och fram till Sixtendagen satt han där. Alltid på samma bänk, alltid ensam och alltid med en bok i väskan. Hade någon sett honom, så skulle denne inte ens ha lagt märke till honom, för vem lägger märke till en gammal man som läser en bok på en parkbänk en sommardag som denna?

    På sidan av parkbänken stod en käpp lutad. En blanknött käpp i rödbrunt med en nyligen påskruvad grå gummisko. Mannen la ifrån sig boken och sträckte sig efter käppen, tog den i sina händer och studerade den ingående. Efter ett tag log han lite, smekte den och ställde tillbaka den på sin plats.

    Mannen satte sig nu rakt upp och stirrade rakt fram, drog upp benen och tog ett stadigt tag om knäna. Med rak rygg gjorde han några korta men gymnastiska övningar. Hans ansikte blev stramt, munnen spänd och ögonen fick en annan lyster. Han andades stötvis när benen for fram och tillbaka, kroppen böjde sig i vinkel då varenda muskel tänjdes.

    En ung kvinna for fram på en cykel på cykelvägen som ledde fram till parkbänken. Bakom henne var en liten stol fastspänd där ett barn satt och på styret hängde det en en brun flätad korg i rotting. När mannen som satt på parkbänken såg den unga kvinnan närma sig slutade han sin gymnastik. Han vinkade lite när kvinnan stannade och parkerade sin cykel vid kanten till gräsmattan. Mannen reste sig och såg sin dotter-dotter som med lite blossande kinder stod där och lossade sin cykel från sin last.

    Den lilla pojken som precis var gåfärdig, kom stultande emot den gamla mannen som lika stultande själv närmade sig den lille pojken. Den unga kvinnan som såg fyra generationers åldersskillnad söka sig en gemenskap, kunde inte låta bli att le. De var så lika, sprungna ur samma släkte och komna av samma blod. Den unga kvinnan tog sin korg, gick emot dem båda och trots sin last tog hon den gamle i armkrok och den unge i handen.

    De tog sig sakta upp en bit i backen, hittade en plats i lä där gräset var mjukt och den stora eken gav en skön skugga. Kvinnan la ut filten, dukade fram en lunch som gott och väl skulle räcka till dem alla och bjöd varsågod. Den lilla pojken satte sig i den gamla mannens knä, tog tag i ett finger på hans hand och pekade på maten.

    En timme senare, det hade blivit lite kyligare i luften, blåsten hade tagit i lite grand när den unga kvinnan och den lilla pojken åter hade packat sin cykel och trampat därifrån. Hans kropp kändes däven efter den goda lunchen. Helst av allt hade han velat sova en stund på den mjuka filten, men hans dotter-dotter ville hem till sig, för den lille behövde komma till ro.

    Mannen satt på bänken och såg ut över landskapet. Löven rörde sig lätt i den lätta vinden, cirrusmolnen låg som målad i vit vattenfärg över den djupblå himlen och gräset hade fått en ton av brunt i det numera djupgröna. Mannen suckade djupt, rörde på sig, försiktigt, försiktigt och skakade samtidigt på huvudet, som om han inte trodde på det. Han böjde sig lätt framåt, tog upp en väska, öppnade den och tog fram en bok som han genast började läsa i.

SkrivPuff 2010:139 - Om kulturkrockar

    - No, no, no. Madame!
    Mannen i den vita fotsida kaftanen och iklädd det yviga gråa skägget vinkade avvärjande. Kvinnan som just hade tänkt att köpa en vattenmelon höll den krampaktigt i famnen och tittade runt. På alla utom den man som hade tilltalat henne förstås, för det var inte så man gjorde i det här landet.
    Mannen som hade ropat på en grötig fransk dialekt kom fram, vinkade återigen avvärjande och tog ifrån henne den stora vattenmelon hon höll i sina händer och la den som den var ett spädbarn i den stora melonhögen. Kvinnor, svenska kvinnor som köper melon, det kan aldrig gå väl, såg han ut att tänka. Man behöver kunskap och erfarenhet för att välja ut den melon som skulle hamna på ens middagsbord och det var något man skulle ta på största möjliga allvar. Köpa första bästa melon, nä, det gick inte för sig.
    Mannen, som nu stod bredvid kvinnan, tog upp en melon och började klappa den. "Dunk, dunk". Mannens ansikte var koncentrerat, han slog ett par slag till, skakade på huvudet och la sedan ifrån sig den. Han tog upp ytterligare en och lät den genomgå samma procedur. Försäljaren började nu ilskna till ordentligt. Att stå på ett torg och klappa meloner gick inte för sig. Mannen i kaftanen kunde inte bry sig mindre, utan tog ytterligare en melon och började klappa den hårt med handen. "Dunk, dunk"
    Kvinnan hade nu dragit sig undan en bit. Att som svensk kvinna bli inblandad i bråk mellan en kaftanklädd man med yvigt grått skägg, iklädd tofflor samt en liten pillerburk till hatt och en grönsaksförsäljare av en obestämbar balkanursprung med ett illrött temperament var inte vad hon ville. Därför drog hon sig undan en liten bit, men endast en liten bit. Hon hade ju gått ut för att köpa en melon och en melon hade hon tänkt att ha med sig hem.
    Grälet hade nu avslutats och den kaftanklädde mannen kunde åter koncentrera sig på kvinnan som stod en bit bort. Han vinkade henne till sig, visade henne att hon skulle lyssna, och lyssna ordentligt. Inget slarv här inte. "Dunk, dunk" Mannen såg inte glad ut och kvinnan fullständigt oförstående.
    - Écouter!
    Han tog en till från den stora högen. Lyfte den nära hennes öron och "Dunk, dunk". Den här gången lyste mannens ansikte upp och man kunde se hur mungiporna närmade sig öronspetsarna. Mannen gav kvinnan melonen, sa något på den franska dialekt han pratade med förtjusning och vände sig om och gjorde sig beredd att gå därifrån.
    Jag, som hade suttit och betraktat hela skådespelet denna underbara förmiddag i tidiga juli i Tensta centrum, kunde inte låta bli att gå fram till den kaftanklädde. Jag gjorde honom sällskap på vägen bort och med mina synnerligen begränsade franskakunskaper lyckades jag i alla fall få ur honom att han var en flyktad "paysan" från södra Algeriet. Han och hans släkt hade sedan urminnes tider försörjt sig på att odla "melon", men att  det idag var omöjligt att bo och leva där han var född. Kriget, sa han. "La Guerre" gjorde det idag omöjligt för alla.
    Det som bekymrade honom mest efter det att han hade kommit till Sverige, var att man i det här landet inte kunde få en melon att smaka som meloner ska. Svenskarna kunde inte melon. Han såg det dagligen och stundligen och det gjorde honom bekymrad. Han ville lära dem höra hur det skulle sjunga i melonen som svar när man dunkade på den. Då och endast då, var den mogen att ätas, då och endast då, fanns den där riktiga sötman i kombination med en syrlighet som släckte törsten och mättade livet.
    Han hade tänkt sig att han skulle starta en melonskola "l'école de melon" när han kom hit och lära svenskarna den ädla konsten att odla melon.  Det hade dock stupat på klimatet som han uttryckte det. Han hade den första vintern insett att några meloner, det skulle han inte komma att odla i det här landet.

SkrivPuff 2010:139 - Om något franskt

    - Bonjour Madame!
    Madame Blouza satt i sin stol i den slitna våningen, lyssnade in i telefonen, hörde rösten som med någon konstig brytning försökte säga något till henne.
    - Bonjour.
    - Comment ca va?
    Madame rörde sig lite obekvämt i stolen och rynkade pannan lite.
    - Qui je parle avec?
    Orden smög tyst ut ur munnen. Försiktigt, försiktigt, som om det var något farligt ...
    - Madame, jag har ett meddelande till er Madame. Just bara för Er.
    Madame Blouza var en kvinna i åttiofemårsåldern. Född i Tunisien i en svunnen tid, av svunna föräldrar och uppfostrad för en tid som inte längre finns. Idag bor hon i Paris, högt upp, på sixième étage, i ett hus byggt tidigt nittonhundra på Rue Léon Jouhaux, inte långt från Place de République och Le Métro. Från hennes balkong kan man se allt vad Paris har erbjuda; La Tour Eiffel, L'arc du Triumph och alla andra Parisiska landmärken ligger för hennes fötter. Madame, för det var så hon kallade sig, hade alltid rört sig i kretsar som få hade tillträde till.
    De män hon hade mött under åren i Paris hade aldrig fått henne att vilja något mer, något större utan det var bara "adiue mon ami", utan att ens "réfléchir". Om hon blev "blessés dans le coeur" verkade de fullständigt strunta i. De gånger hon drömde, drömde hon alltid om Tunisien. Om sin "son bien-aimé" som hon aldrig kunde glömma, hennes älskare och lärare. Den man som skulle gett henne "des enfants" som hon aldrig fick och den som försvann för gott under det stora "Guerre mondiale".
    Det var den stora omkastningens tid, brytningen mellan det gamla och det nya, men hur skulle hon kunna veta det? Det var en tid då allt förändrades och allt hände. Både gott och ont om vart annat. Det enda som var gemensamt var alla de "larmes" som hade runnit ur allas ögon, alla kvinnor som lämnades ensamma när de män som hade dragit ut med geväret på ryggen aldrig kom tillbaka.
    Merde, vad hon hatade dessa förbannade "l'hommes" i detta förbannade land som inte var hennes eget. Merde, vad hon hatade dessa förbannade kvinnor i detta förbannade land och speciellt vad hon hatade denna förbannade kvinna som kallade sig för "la concierges" och som inte gjorde inget annat än satt på sin stol och spanade på hennes "l'amant" som passerade revy, när det var hennes uppgift att sköta detta hus. "Putain." Det var det enda ord som passade in på hon som inte gjorde mer än att slöa hela dagarna och röka sina Gaulosies.
    - Madame?
    Rösten i telefonen. Ja, den hade hon glömt, eller rättare sagt struntat i.
    - Oui?
    - Madame, jag har ett meddelande till Er och bara till Er, madame. Ett meddelande "seulement pour vous", Madame.
     Mannens röst var ung. Härligt ung. Ju äldre hon hade blivit, desto yngre män hade hon föredragit "les jeunes hommes." Idag var hon för gammal, hon insåg det, c'est la vie, men hon var kvinna, samma kvinna som hon alltid varit, så det var inte så konstigt att hon reagerade.
    Lägenheten luktade mögel, men det var så det alltid hade varit och hon brydde sig inte speciellt. I förhållande till hur hon hade haft det i sin ungdom, var det inte mycket att bråka om. Hon hade haft det sämre, men hon hade också haft det bättre.
    Det var så det var, men nu var det slut, nu satt hon här alldeles för sig själv och bara väntade på att få lämna denna jämmerdal. Livet, la vie, det som hade varit hennes och endast hennes, utan att någon annan  hade lagt sig i.
    - Madame!
    Hon ryckte till, höll luren lite på avstånd, ville ju inte bli döv så här på gamla dagar. Den unge mannen i andra änden lät som om han nu började att tröttna.
    - Oui?
    Madame sa något bara för att hålla konversationen med den unge mannen vid liv, ville inte att han skulle försvinna för fort. Det var trevligt att prata med någon, för en gångs skull.
    - Madame, nu måste ni lyssna på mig. Écouter!
    Madame hörde att rösten kröp närmare henne, hörde att den inte längre ville vara på andra sidan utan ville att hon skulle komma till den, eller att den, la voix, skulle komma till henne. Hon kände plötsligt igen rösten, det var samma röst han hade haft natten innan han hade dragit på sig en amerikansk uniform och skulle ge sig ut i kriget för att befria landet, deras land, Tunisien.
    Hon var hemma igen och låg bredvid honom i den smala sängen, kände den värme han gav, kände passionen som alltid hade funnits i henne. Ville ha honom om och om igen. Telefonen och den unga mannen på andra sidan tråden hade hon redan glömt, insåg någonstans att det var döden som hade ringt och äntligen befriat henne och fört henne hem igen. Hem till den plats hon hade lämnat för femtiofem år för att resa till det land som sedan skulle bli hennes hem, la France. Nu var det en annan resa hon skulle göra, en sista resa med döden in i den eviga framtiden. Där hon äntligen fick vara tillsammans med sin "d'amant".
    "C'est la vie", tänkte hon, och log lyckligt inombords.

SkrivPuff 2010:136 - Om att avstå

Fritte och kusinerna från Tallinn

Kapitel 9, Scen 1 - Fritte avstår att skjuta

    Jag studsade runt i bakluckan som värsta kollit och mådde riktigt jävla illa. Denna upplevelse lärde mig, om inget annat, hur bagage har det när det transporteras runt i alla typer av system jorden runt. Stackars bagage, säger jag. Till slut råkade jag hitta en ställning som gjorde att jag kunde hålla fast mig med benet och samtidigt försöka hitta något som jag kunde skära av repet jag var bunden med.

    Det sista jag mindes innan jag till min förvåning vaknade upp i bakluckan, var att se sheriffbrudens for iväg bakåt med bilen, något hårt träffade mig i bakhuvudet, blixten framför ögonen och sen var det inget mer. Svart tystnad som man säger.

    - Jävla typer, skrek jag för allt vad lungorna pallade. Släpp av mig.

    Inte en reaktion, bilen for med skumpefart framåt mot ett mål som var mig helt främmande. Som tur var, kände jag en skarp plåtkant som skavde mot min rygg. Jag placerade mina bakbundna händer över kanten och sen gungade jag loss i en takt som var mig allt för välbekant. Hade det inte varit för min vana från gungande små skepp på de stora haven hade jag nog nu spytt både maginnehåll och galla i en aldrig sinande ström av sjösjuka. Den gamla kapten på M/S Fritiof, den första skuta jag frivilligt och med tillstånd av gamla mamsen och pappsen, for iväg med en sommar i mina forna ungdoms dagar, lärde mig att ta sikte, slappna av och bara rulla med, så skulle man klara sig från sjösjukan. Ett synnerligt långsamt balanssinne som jag ligger inne med hjälper också till kan jag lova.

    Tre minuter senare i mina tankar, så hade jag lyckats skära loss mina händer och att sen få loss mina fötter var en enkel match. Nu återstod bara en sak och det var att komma ut ur bilen, innan de var framme vid sin destinationsort och skulle göra med mig, vad de nu tänkt att göra. Det var ingen lockande tanke att få vara med dem och de sina, när de skulle leka ta fatt med mig i ett avlägset hus i främmande land. Troligen skulle jag få många smällar innan den stora sömnen skulle omsluta mig.

    Jag rullade runt bakåt och kände efter koffertlåset. Som tur var, var detta en gammal ryssbil, där låset satt invändigt och åtkomligt. Lite fingerfärdighet senare, så var luckan öppen. Nu var det bara att vänta på att herrskapet där framme skulle stanna till, så att jag kunde snabbt åla mig ur bilen och försvinna snabbt innan de ens visste att jag var borta.

    Det dröjde inte länge innan de bromsade in och stannade. Trafikbruset lät högt, så jag förstod att vi hade stannat på grund av att vi skulle ut på en större väg. Snabbt som blixten ålade jag mig ut ur bilen utan att öppna bakluckan för högt. Tack vara att det var mörkt ute, så hade de säkert inte uppfattat att jag var ute. Jag ställde mig försiktigt upp på den kolsvarta vägen och tänkte smyga mig iväg obemärkt. Den lilla trubbnosiga pang-panget jag hade fått med mig av en av Henns kompisar fanns fortfarande kvar i hölstret runt vaden och snabbare än vad jag hann blinka åkte den fram i min näve. Tur var väl det, för chauffören hade i alla fall märkt att något var fara å färde, när jag försökte stänga bakluckan. Han hann inte säga många ord på sitt modersmål innan min revolver pekade honom rakt i nyllet.

    Hade jag nu varit av en viss kaliber, så hade dessa båda herrar förpassats rakt in i historiens glömska, men som jag hade lärt mig i livets hårda skola och på grund av att jag är den man jag är, så sköt jag inte.

SkrivPuff 2010:135 - Om en nymodighet

    Nisse stod och blängde ut över bukten. Sommaren hade äntligen kommit, vi hade flyttat ut till våra nyinköpta sommarstugor med våra respektive och allt var så där som bara det ska vara. Jag stod bredvid honom och bara njöt..
    - Sicket jävla mög.
    Jag kände solens strålar värma mitt inre, mitt hjärta och mitt humör.
    - Var finns närmsta pub?
    Fem mil från närmsta stad, mitt i ingenstans och med hela framtiden framför sig. Jag tittade på han som stod där på sidan om mig, såg hans frustration och missnöje. Monkan hade mer eller mindre tvingat honom att följa med. Det hade varit ett jädra jidder innan de båda satt i bilen.
    - Jag drar så fort jag kan, hade Nisse sagt och blängde surt. Jävla missfoster. jag vill inte.
    Nu var det som det var, allt var bestämt och klappat och klart. Nisse hade till slut stuvat in sig i vår bil och under mol tystnad följt med de tre timmarna det tog att köra till de nyligen hyrda stugorna.
    - Vad det här nödvändigt?
    Jag hade aldrig hört honom på sämre humör, rösten skvallrade om en viss irritation om man nu får vara övertydlig, och hans ansikte speglade det riktigt usla humör han var på.
   - Slappna av, sa jag. Relax. Det här kan bara bli så jävla underbart. Sommaren framför oss och sen blir det nya roliga jobb på företaget.
    Vi hade av en slump hamnat på samma firma efter lumpen. Att vi hade följt varandra de senaste fem åren genom gymnasiet, militärtjänstgöring och allt annat som på den tiden hörde en ung mans uppväxt till var bara det en bedrift. Monkan hade även hon funnits vid hans sida de senaste fem åren, gjort honom lycklig och sett till att han hade hållit sig på den smala gatan. Än så länge. Det kändes också som om jag och han på något sätt var länkade till varandra. Inte bara det att vi till och med hade gjort lumpen tillsammans, vi började också att bilda familj tillsammans. Trodde jag.
    - Jag har träffat en annan, sa Nisse. Jag vill att Monkan far åt helvete.
    Det kom som en blixt från klar himmel. Jag hade inte anat det minsta, inte sett det komma. Min tjej som jag nyligen hade blivit blixtförälskad i hade inte heller sett det. Vi hade tänkt oss tre himmelska veckor i goda vänners lag. Hon och Monkan var sammankopplade på samma sätt som Nisse och jag var sammankopplade.
    - Jag kan inte säga annat än att jag blev lite förvånad, sa jag utan att veta vad jag skulle säga egentligen. Vad fan gör vi nu?
    Den ljumma natten vid den ljuva östra kustremsan, denna helt enkelt underbara sena junikväll hade plötsligt förbytts i något helt annat. Det glada gänget skulle plötsligt splittras, en av fyra skulle väck och ett nytt hjul skulle rulla tillsammans med oss andra. Jag vet inte vad som skulle ha fått mig att förundras mer. Nisse och Monkan hade bara fram till senaste veckan verkat vara så kära i varandra att ingen ens skulle kunna tro att någon av de två skulle vilja dela på sig för gott.
    - Vad fan gör jag nu?
    - Ja, vad fan gör du nu?
   Jag sa det sista bara för att jag inte ville ta Nisses beslut, på samma sätt som jag hade gjort de senaste åren. Någon gång fick han allt vakna upp och ta ansvar för sitt eget liv. Något nytt borde väl även han lära sig. Om inte förr, så senare i alla fall.

SkrivPuff 2010:133 - Om att alla goda ting är tre

    "Vilket jävla sunkigt gäng ni är!"
    Brorsan stod framför oss, skrek och gormade och levde rövare. Efter ett tag surnade jag till rejält. Situationen påminde starkt om den första och enda gången jag seglade med S/S Aquino som gick med styckegods och allmän försörjning i den Filippinska ögruppen. Jag övergav skitstöveln till kapten under ett kortare uppehåll i den alldeles förtjusande lilla staden Laoag City på norra delen av ögruppen. Kapten blev inte glad, men på det sätt han hade betett sig var han inte värd en bättre avslutning. Vad som sen hände under det månadslånga uppehållet i staden, får jag återkomma till i ett senare avsnitt, då det är väl värt att berätta.
    "Vad fan skulle vi gjort?"
    Putte öppnade låda för första gången sen mordet på Maja-Tiina. Hans röst klingade på ett sätt som ingen av oss hade hört förut. Det fanns en hård metallisk klang i botten som var ny och obekant. Brorsan tystnade tvärt och satte sig vid mitt skrivbord som om han ägde stället.
    "Nu är du orättvis!"
    Sheriffbruden tog sig ton och det med rätta.
    "Kom med ett bättre förslag eller håll truten."
    Ögongodiset ramlade åter bak i soffan och lutade sitt huvud mot min axel.
    "Tala om för honom att han kan fara åt helvete om han ska han hålla på, på det här viset."
    Därefter blev det tvärtyst. Brorsan la upp fötterna på skrivbordet och tittade på Norrköpings finaste trio, log plötsligt med hela ansiktet och skrattade till.
    "Vilket jävla gäng ni är! Det är också svårt för mig att inse vad ni har varit med om."
    "Ja just det. Så är det."
    Putte fräste till lite, men man kunde höra på rösten att han började mjukna lite.
    "Vad fan gör vi", frågade jag. "Vi måste framåt kamrater."
    "Ja, vad fan gör vi?"
    Sheriffbruden lät lätt avslagen på rösten, som om hon hade gett upp.
    "Vi vet det mesta", svarade brorsan, "var de finns och vad de har gjort. Det enda som fattas är vilka huvudskurkarna är. Där är det som ett enda stort mörker."
    "Den som sköt henne ska dö."
    Puttes inlägg fick oss alla att studsa till.
    "Du ska inte göra ett skit!"
    Nu blev brorsan förbannad.
    "Jag har inget problem att stoppa in dig på tio år om du så kröker ett hår på någons skalle. Mord eller inte spelar ingen roll. Har du förstått?"
    Om blickar kunde döda så skulle Putte nu ha fallit död ner. Denna blick hade jag bara förut sett hos en styrman på M/S Nikita, när vi gick med styckegods i Barents hav. En av de mer törstiga matroserna fick en natt fylledille på bryggan när vi hade vakten ihop och började oupphörligen tjattra på sitt lands vilda tungomål. Det dröjde inte länge innan styrman tröttnade och inte bara spände ögonen i honom utan också satte handfängsel på honom. Nu gick det inte så långt mellan Putte och brorsan, för Putte hade vett att hålla truten.
    "Jag förväntar mig att ni tre håller er lugna från och med nu och låter oss som är utbildade ta hand om resten. Vad gäller dig", fortsatte han och pekade på det kvinnliga inslaget i vår lilla trio, "så är du välkommen om du bara återgår i tjänst."
    Brorsan reste sig ur min stol och gjorde sig beredd att gå. Såg på oss alla tre, Sheriffbruden, Putte och så jag, som satt i soffan, skakade lite på huvudet och försvann som en oljad blixt. När dörren hade slagit igen bakom honom, öppnade Putte återigen munnen och väste med hård röst, medan hans ögon lyste korpsvart elaka.
    "Fähunden ska visst dö. Sakta och plågsamt ..."