SkrivPuff 2010:139 - Om något franskt

    - Bonjour Madame!
    Madame Blouza satt i sin stol i den slitna våningen, lyssnade in i telefonen, hörde rösten som med någon konstig brytning försökte säga något till henne.
    - Bonjour.
    - Comment ca va?
    Madame rörde sig lite obekvämt i stolen och rynkade pannan lite.
    - Qui je parle avec?
    Orden smög tyst ut ur munnen. Försiktigt, försiktigt, som om det var något farligt ...
    - Madame, jag har ett meddelande till er Madame. Just bara för Er.
    Madame Blouza var en kvinna i åttiofemårsåldern. Född i Tunisien i en svunnen tid, av svunna föräldrar och uppfostrad för en tid som inte längre finns. Idag bor hon i Paris, högt upp, på sixième étage, i ett hus byggt tidigt nittonhundra på Rue Léon Jouhaux, inte långt från Place de République och Le Métro. Från hennes balkong kan man se allt vad Paris har erbjuda; La Tour Eiffel, L'arc du Triumph och alla andra Parisiska landmärken ligger för hennes fötter. Madame, för det var så hon kallade sig, hade alltid rört sig i kretsar som få hade tillträde till.
    De män hon hade mött under åren i Paris hade aldrig fått henne att vilja något mer, något större utan det var bara "adiue mon ami", utan att ens "réfléchir". Om hon blev "blessés dans le coeur" verkade de fullständigt strunta i. De gånger hon drömde, drömde hon alltid om Tunisien. Om sin "son bien-aimé" som hon aldrig kunde glömma, hennes älskare och lärare. Den man som skulle gett henne "des enfants" som hon aldrig fick och den som försvann för gott under det stora "Guerre mondiale".
    Det var den stora omkastningens tid, brytningen mellan det gamla och det nya, men hur skulle hon kunna veta det? Det var en tid då allt förändrades och allt hände. Både gott och ont om vart annat. Det enda som var gemensamt var alla de "larmes" som hade runnit ur allas ögon, alla kvinnor som lämnades ensamma när de män som hade dragit ut med geväret på ryggen aldrig kom tillbaka.
    Merde, vad hon hatade dessa förbannade "l'hommes" i detta förbannade land som inte var hennes eget. Merde, vad hon hatade dessa förbannade kvinnor i detta förbannade land och speciellt vad hon hatade denna förbannade kvinna som kallade sig för "la concierges" och som inte gjorde inget annat än satt på sin stol och spanade på hennes "l'amant" som passerade revy, när det var hennes uppgift att sköta detta hus. "Putain." Det var det enda ord som passade in på hon som inte gjorde mer än att slöa hela dagarna och röka sina Gaulosies.
    - Madame?
    Rösten i telefonen. Ja, den hade hon glömt, eller rättare sagt struntat i.
    - Oui?
    - Madame, jag har ett meddelande till Er och bara till Er, madame. Ett meddelande "seulement pour vous", Madame.
     Mannens röst var ung. Härligt ung. Ju äldre hon hade blivit, desto yngre män hade hon föredragit "les jeunes hommes." Idag var hon för gammal, hon insåg det, c'est la vie, men hon var kvinna, samma kvinna som hon alltid varit, så det var inte så konstigt att hon reagerade.
    Lägenheten luktade mögel, men det var så det alltid hade varit och hon brydde sig inte speciellt. I förhållande till hur hon hade haft det i sin ungdom, var det inte mycket att bråka om. Hon hade haft det sämre, men hon hade också haft det bättre.
    Det var så det var, men nu var det slut, nu satt hon här alldeles för sig själv och bara väntade på att få lämna denna jämmerdal. Livet, la vie, det som hade varit hennes och endast hennes, utan att någon annan  hade lagt sig i.
    - Madame!
    Hon ryckte till, höll luren lite på avstånd, ville ju inte bli döv så här på gamla dagar. Den unge mannen i andra änden lät som om han nu började att tröttna.
    - Oui?
    Madame sa något bara för att hålla konversationen med den unge mannen vid liv, ville inte att han skulle försvinna för fort. Det var trevligt att prata med någon, för en gångs skull.
    - Madame, nu måste ni lyssna på mig. Écouter!
    Madame hörde att rösten kröp närmare henne, hörde att den inte längre ville vara på andra sidan utan ville att hon skulle komma till den, eller att den, la voix, skulle komma till henne. Hon kände plötsligt igen rösten, det var samma röst han hade haft natten innan han hade dragit på sig en amerikansk uniform och skulle ge sig ut i kriget för att befria landet, deras land, Tunisien.
    Hon var hemma igen och låg bredvid honom i den smala sängen, kände den värme han gav, kände passionen som alltid hade funnits i henne. Ville ha honom om och om igen. Telefonen och den unga mannen på andra sidan tråden hade hon redan glömt, insåg någonstans att det var döden som hade ringt och äntligen befriat henne och fört henne hem igen. Hem till den plats hon hade lämnat för femtiofem år för att resa till det land som sedan skulle bli hennes hem, la France. Nu var det en annan resa hon skulle göra, en sista resa med döden in i den eviga framtiden. Där hon äntligen fick vara tillsammans med sin "d'amant".
    "C'est la vie", tänkte hon, och log lyckligt inombords.