SkrivPuff 2010:136 - Om att avstå

Fritte och kusinerna från Tallinn

Kapitel 9, Scen 1 - Fritte avstår att skjuta

    Jag studsade runt i bakluckan som värsta kollit och mådde riktigt jävla illa. Denna upplevelse lärde mig, om inget annat, hur bagage har det när det transporteras runt i alla typer av system jorden runt. Stackars bagage, säger jag. Till slut råkade jag hitta en ställning som gjorde att jag kunde hålla fast mig med benet och samtidigt försöka hitta något som jag kunde skära av repet jag var bunden med.

    Det sista jag mindes innan jag till min förvåning vaknade upp i bakluckan, var att se sheriffbrudens for iväg bakåt med bilen, något hårt träffade mig i bakhuvudet, blixten framför ögonen och sen var det inget mer. Svart tystnad som man säger.

    - Jävla typer, skrek jag för allt vad lungorna pallade. Släpp av mig.

    Inte en reaktion, bilen for med skumpefart framåt mot ett mål som var mig helt främmande. Som tur var, kände jag en skarp plåtkant som skavde mot min rygg. Jag placerade mina bakbundna händer över kanten och sen gungade jag loss i en takt som var mig allt för välbekant. Hade det inte varit för min vana från gungande små skepp på de stora haven hade jag nog nu spytt både maginnehåll och galla i en aldrig sinande ström av sjösjuka. Den gamla kapten på M/S Fritiof, den första skuta jag frivilligt och med tillstånd av gamla mamsen och pappsen, for iväg med en sommar i mina forna ungdoms dagar, lärde mig att ta sikte, slappna av och bara rulla med, så skulle man klara sig från sjösjukan. Ett synnerligt långsamt balanssinne som jag ligger inne med hjälper också till kan jag lova.

    Tre minuter senare i mina tankar, så hade jag lyckats skära loss mina händer och att sen få loss mina fötter var en enkel match. Nu återstod bara en sak och det var att komma ut ur bilen, innan de var framme vid sin destinationsort och skulle göra med mig, vad de nu tänkt att göra. Det var ingen lockande tanke att få vara med dem och de sina, när de skulle leka ta fatt med mig i ett avlägset hus i främmande land. Troligen skulle jag få många smällar innan den stora sömnen skulle omsluta mig.

    Jag rullade runt bakåt och kände efter koffertlåset. Som tur var, var detta en gammal ryssbil, där låset satt invändigt och åtkomligt. Lite fingerfärdighet senare, så var luckan öppen. Nu var det bara att vänta på att herrskapet där framme skulle stanna till, så att jag kunde snabbt åla mig ur bilen och försvinna snabbt innan de ens visste att jag var borta.

    Det dröjde inte länge innan de bromsade in och stannade. Trafikbruset lät högt, så jag förstod att vi hade stannat på grund av att vi skulle ut på en större väg. Snabbt som blixten ålade jag mig ut ur bilen utan att öppna bakluckan för högt. Tack vara att det var mörkt ute, så hade de säkert inte uppfattat att jag var ute. Jag ställde mig försiktigt upp på den kolsvarta vägen och tänkte smyga mig iväg obemärkt. Den lilla trubbnosiga pang-panget jag hade fått med mig av en av Henns kompisar fanns fortfarande kvar i hölstret runt vaden och snabbare än vad jag hann blinka åkte den fram i min näve. Tur var väl det, för chauffören hade i alla fall märkt att något var fara å färde, när jag försökte stänga bakluckan. Han hann inte säga många ord på sitt modersmål innan min revolver pekade honom rakt i nyllet.

    Hade jag nu varit av en viss kaliber, så hade dessa båda herrar förpassats rakt in i historiens glömska, men som jag hade lärt mig i livets hårda skola och på grund av att jag är den man jag är, så sköt jag inte.