SkrivPuff 2010:135 - Om en nymodighet

    Nisse stod och blängde ut över bukten. Sommaren hade äntligen kommit, vi hade flyttat ut till våra nyinköpta sommarstugor med våra respektive och allt var så där som bara det ska vara. Jag stod bredvid honom och bara njöt..
    - Sicket jävla mög.
    Jag kände solens strålar värma mitt inre, mitt hjärta och mitt humör.
    - Var finns närmsta pub?
    Fem mil från närmsta stad, mitt i ingenstans och med hela framtiden framför sig. Jag tittade på han som stod där på sidan om mig, såg hans frustration och missnöje. Monkan hade mer eller mindre tvingat honom att följa med. Det hade varit ett jädra jidder innan de båda satt i bilen.
    - Jag drar så fort jag kan, hade Nisse sagt och blängde surt. Jävla missfoster. jag vill inte.
    Nu var det som det var, allt var bestämt och klappat och klart. Nisse hade till slut stuvat in sig i vår bil och under mol tystnad följt med de tre timmarna det tog att köra till de nyligen hyrda stugorna.
    - Vad det här nödvändigt?
    Jag hade aldrig hört honom på sämre humör, rösten skvallrade om en viss irritation om man nu får vara övertydlig, och hans ansikte speglade det riktigt usla humör han var på.
   - Slappna av, sa jag. Relax. Det här kan bara bli så jävla underbart. Sommaren framför oss och sen blir det nya roliga jobb på företaget.
    Vi hade av en slump hamnat på samma firma efter lumpen. Att vi hade följt varandra de senaste fem åren genom gymnasiet, militärtjänstgöring och allt annat som på den tiden hörde en ung mans uppväxt till var bara det en bedrift. Monkan hade även hon funnits vid hans sida de senaste fem åren, gjort honom lycklig och sett till att han hade hållit sig på den smala gatan. Än så länge. Det kändes också som om jag och han på något sätt var länkade till varandra. Inte bara det att vi till och med hade gjort lumpen tillsammans, vi började också att bilda familj tillsammans. Trodde jag.
    - Jag har träffat en annan, sa Nisse. Jag vill att Monkan far åt helvete.
    Det kom som en blixt från klar himmel. Jag hade inte anat det minsta, inte sett det komma. Min tjej som jag nyligen hade blivit blixtförälskad i hade inte heller sett det. Vi hade tänkt oss tre himmelska veckor i goda vänners lag. Hon och Monkan var sammankopplade på samma sätt som Nisse och jag var sammankopplade.
    - Jag kan inte säga annat än att jag blev lite förvånad, sa jag utan att veta vad jag skulle säga egentligen. Vad fan gör vi nu?
    Den ljumma natten vid den ljuva östra kustremsan, denna helt enkelt underbara sena junikväll hade plötsligt förbytts i något helt annat. Det glada gänget skulle plötsligt splittras, en av fyra skulle väck och ett nytt hjul skulle rulla tillsammans med oss andra. Jag vet inte vad som skulle ha fått mig att förundras mer. Nisse och Monkan hade bara fram till senaste veckan verkat vara så kära i varandra att ingen ens skulle kunna tro att någon av de två skulle vilja dela på sig för gott.
    - Vad fan gör jag nu?
    - Ja, vad fan gör du nu?
   Jag sa det sista bara för att jag inte ville ta Nisses beslut, på samma sätt som jag hade gjort de senaste åren. Någon gång fick han allt vakna upp och ta ansvar för sitt eget liv. Något nytt borde väl även han lära sig. Om inte förr, så senare i alla fall.