SkrivPuff 184

Det small till innanför västen när den bruna drycken for nedför strupen. Han kände hur pulsen steg, hur han började att svettas ymnigt och inom trettio sekunder var skjortan genomsur. Kaffekoppen som han hade druckit ur stod där och hångrinade åt honom. "Det var din sista klunk", hånskrattade den åt honom. "Blev du rädd nu, din fega krake?" Ögonen i hans hålor brände som is när han såg hur synfältet krympte mer och mer, såg hur kaffekoppen fyllde hans pupiller och hur den dansade framför honom i ett allt mer ursinnigt tempo.

När den sista andetaget är nära spänner sig hela kroppen i en kamp för luft, vill fortsätta att andas, vill leva vidare och göra det nu kroppen än gång var konstruerad för. Han hade föreställt sig den här situationen flera gånger i sitt huvud. Ända sen han blev någorlunda vuxen hade han insett att den här dagen skulle komma förr eller senare.

Luftstrupen knöt sig när han försökte få fram sina sista ord i det här livet, de ord som han för alltid skulle komma ihåg och bli ihågkommen för. Han tog sig samman, svalde ner det som satt fast i halsen, tittade sig omkring. Såg att koppen stod där den skulle stå, såg att den bruna vätskan fortfarande fanns kvar i koppen och rykte lite lätt, såg att den kvinna som satt framför hon fortfarande var lika vacker som alltid.

Han kände hur bröstet snörde ihop sig och att han återigen fick svårt att andas. Inte av brist på luft den här gången utan av stolthet och av en sådan lycka att hela han kändes så lätt i kroppen att han bara ville dansa fram och ta alla han kände och inte kände i famn. Han började skratta. "Vad glad du är!" Hon började också skratta, log med hela ansiktet. "När du är glad, blir jag också glad." De skrattade båda, högt och ljudligt så att alla andra runt dem vände sig om för att se vad som stod på. Hovmästaren tog ett steg mot dem, för att markera att på den här restaurangen skrattade man inte högt och absolut inte tillsammans med andra bord.

De såg hans min och tystnade tvärt, höll sig i två minuter, och började sen fnittra tillsammans, tyst men så pass att alla andra ändå lade märke till dem. Han lutade sig, framåt och tog hennes händer i sina. "Jag är också glad", sa han. "Speciellt när jag är tillsammans med dig." Han viskade något i hennes öra. Hela hennes ansikte frös, hon vinkade till sig hovmästaren och så något till honom, tyst så att ingen annan hörde. Två minuter senare kom han in med en flaska Veuve Clicquot och två glas, tittade sig omkring och smällde av korken i taket med en sådan smäll att hela salongen hoppade till, tystnade och vände sig samfällt om för att se vad som stod på.

Hon ställde sig upp med ett glas och tittade på honom, han som satt framför henne och nu såg ut som om han bara ville vara någon annanstans. Hon höjde glaset, tittade sig omkring i salongen och tittade åter på honom. Log. "Ja", sa hon högt och tydligt. "Ja, jag vill gifta mig med dig."