SkrivPuff 211 - Att vara efterlängtad

Det var mörkt ute när jag gick ut genom hennes dörr för sista gången. "Vi ses aldrig mer", sa hon. "Det är så det måste bli." Precis när hon sa det kände jag hur det sved till i den där taggen, den som sitter precis där revbenen tar slut och där allt det mjuka börjar. Jag tänkte tillbaka på henne, på det jag har fått vara med om, all lycka jag såg i vårt gemensamma hem, all hennes lycka och den bubblande känslan jag känner just nu när jag tänker på Maria därhemma. Kommer det att bli som jag sett och förstått? Jag funderar på hur jag ska hantera all den information jag sitter inne med. Jag vet mer än vad nu någon levande människa vet om mänskligheten, jag känner till hur mitt liv ska bli och jag vet även när och hur jag kommer att dö. Vad ska jag säga till Maria? Vägen som går ditåt är full av folk, ljudet är som en matta men jag hör det inte då mina tankar fortfarande är kvar hos henne.

När jag passerar kyrkan är det som en isande vind drar förbi vilket får mig att stanna upp. Mitt i strömmen av människor står jag absolut still där de studsar förbi mig, rör mig men ser mig inte, de kommer och går men känner inte, vill inte förstå utan försvinner snabbt in i glömskans dimma, det är väl enklast så. Plötsligt står han där framför mig, den förhatlige Kallvanius, i sin svarta rock och vita krage och stirrar på mig. ”Jag hatar och förbannar dig”, sa han. ”Det du tror ska hända kommer inte att ske. Gud har andra planer för dig.” Trots hans sätt att vara och det han säger känner jag mig bara likgiltig inför hans ord. Han kan inte nå mig längre men han gör sitt bästa för att nå alla de andra. Han finns här och nu och spottar ur sig sina obehagliga sanningar och vill få världen att tro på att Guds väg är hatet, Kallvanius väg.

Den illvillige fortsätter att stirra på mig medan han sakta bleknar bort inför mina ögon. ”Guds ord finns inte”, säger jag. ”Det är bara människans inneboende egenskaper och lycka som du vill förstöra, Gud kan inte kontrolleras och därmed kan inte heller människan kontrolleras då hon ska vara en avbild av honom själv och då det lilla barnet inte är ond kan inte heller Gud vara ond.” Jag känner hur kylan som omger honom sakta försvinner bort, skräcken i hans ögon finns otvivelaktigt där, jag vill inte förstöra utan bara få honom att förstå. ”Hela mitt liv har en djupare mening.” Kallvanius sista skrik flyter ut i natten och försvinner med honom.

Bredvid mig står Mustafa och ser bedrövad ut. Hans mörkbruna ögon ser på något underligt sätt lättade ut samtidigt som de inte ser utan är blinda för allt som finns omkring oss. ”Desto mer jag tänker på henne, desto mer försvinner hon för mig”, säger han. ”Hon har åkt hem för gott och hon tog barnet med sig.” Nu börjar han gråta, tårarna trillar nerför hans kinder och blöter marken under honom. ”Barnet finns inte mer.” Hela han skakar. ”Mustafa”, säger jag. ”Hon och barnet är inte borta för gott. Ni kommer att ses igen, jag vet det, jag känner det. Jag är här nu och jag har tagit hennes plats.” Precis när jag säger det hör jag hur hon säger till mig; ”Du ska ta hand om Mustafa, han är som ett litet barn, men han är pålitlig och hans syn kommer att komma åter, så snart han ser dig, så som han såg mig.”

Vi går vägen som går ditåt, Mustafa och jag, på väg mot mitt hem, på väg hem till Maria. Hon brukar bli så förbannat sur när jag är borta utan att meddela mig, så jag ber Mustafa att skynda sig lite. När vi passerar parken ser jag på trädet som står där, det raka och samtidigt färggranna som ser ner på menigheten, fyller det mig med en känsla av ålderdomlighet men samtidigt en varm värdighet. Jag bockar lite försiktigt och hälsar, är inte säker på om det kommer ihåg mig men när jag ser hur det lättar på grenarna, sträcker sig i bladverket och liksom bockar mot mig i den obefintliga vinden förstår jag att det gör det.

Mustafa släpper taget om min armbåge och öppnar grinden. ”Jag stannar här en stund”, säger han och ser på mig. ”Jag ska inte blanda mig med de dina, utan du är enbart min och närhelst du behöver mig finns jag där för dig. Jag gäldar dig en skuld för min syn, och den kan aldrig betalas åter, så skulden är min för evigt.”

Det är så det kommer att bli”, sa hon till mig. ”Du har ditt liv och det kommer att fullföljas efter de ramar du sätter upp för dig själv. Det du gör för andra kommer andra att göra för dig. Tusenfalt.” Mustafa ser jag inte mer, han har gått in till det raka men samtidigt färggranna trädet och fått det skydd han behöver, jag vet det, så jag känner mig lugn när jag fortsätter min vandring hemåt.

Jag öppnar dörren försiktigt, tyst så att Maria inte ska höra att jag kommer, men det enda jag hör är tystnaden och mörkret i lägenheten som slår emot mig. Trots mörkret och tystnaden tror jag inte på det jag varken ser eller hör, utan förväntar mig något helt annat. När jag kommer ut i rummet där TVn finns ser jag hur Maria sitter i soffan och sover. Hon har ett halvt urdrucket glas vatten framför sig, en uppäten macka har legat på fatet som står till vänster på bordet och en TV blaska ligger bredvid henne. Jag ser på henne, ser på henne igen för är det någon jag inte kan se mig mätt på så är det Maria, så mycket älskar jag henne.

När jag står där så öppnar hon sina ögon, rör sig lite sävligt och sömndrucket och ser på mig. Ler lite. ”Du är efterlängtad, vet du det?”