Han såg bara munnen som gapade, kände hur mannen skrek men hörde ingenting. Först hade det varit ett ljus sen hade det kommit ett mörker, ett ofattbart svart mörke som hade slukat allt syre runt honom. Ljus förstod han, så varför kunde han inte beskriva mörker? Mörkret var så mycket mer, om ljus var liv, var mörker död och det var utanför varje människas fattningsförmåga. Liv förstod han men inte det andra, det som kom sen, det var att gå ett steg för långt.
Mannen med den öppna munnen kom närmare, tittade rakt på honom, tog ett tveksamt steg framåt, som om han inte visste hur han skulle göra. Själv tittade han bort, ville inte se, kunde inte då det som fanns runt honom inte längre existerade. Han ryckte till som om det var först nu som han insåg det faktum att allt var borta och såg åter på mannen som nu stod på sidan om honom.
Han satte handen för munnen för att kväva det skrik som aldrig hördes, såg att mannens mun inte längre fanns där, såg att hans ögon var som två stora tefat, blinda för omvärlden, såg att han strax därpå inte längre fanns. Först då förstod vad avsaknaden av ljud betydde, först då skrek han.
28 Februari
3 år sedan
ja det var en riktig rysare!
SvaraRadera