Huset stod i vägen och skulle bort. Bort ur hans tankar i alla fall, det fanns alldeles för mycket där inne som påminde om honom. Hans fru hade åkt hem till sin syster så snart beskedet kom. Hon stod inte ut längre. "Ruckel", skrek hon åt honom. "Jag vill inte bo i ett ruckel." Helt plötsligt hade allt blivit så fult, så smutsigt och så illaluktande. Det stank. Han kunde inte låta bli att känna ett visst hat mot henne för att hon inte var med honom nu, men samtidigt så förstod han. "Vem vill bo i ett ruckel?"
Han hade just fyllt 18 när han drog ut i kriget. Så stolt han var där han stod framför den stora vita porten i sin alldeles nya uniform. Nypressad, nystruken, nybadad och ny till livet. Det var då, när han stod uppställd för att bli fotograferad kom en känsla över pojkens mor och hans fru, en föraning. Hon hade farit in stortjutande och lämnat gruppen stående ensamma och förvånade. Han tittade på fotografiet som stod på spiselkransen och såg in i de ansikten som fanns där, kände alla, de var hans familj, styrde ögonen mot porträttet på pojken, som stod bredvid, såg in i hans ögon, så levande.
Papperet som hade lämnats vid dörröppningen för två timmar sen vände upp och ner på hela deras tillvaro. Texten var svart, sotsvart och papperet var vitt, kritvitt. Nyansskillnaderna fick det ofattbara att framstå ännu tydligare, det fanns inga öppningar till att det skulle vara ett misstag. Mannen från Försvarsdepartementet var också tydlig på den punkten. "Det har bara skett ett misstag en gång", sa han, "men det har rättats till." Han gjorde en honnör, snurrade runt på klacken, stramt, och gick med rak rygg ut till en väntande bil.
Nu, han var tillbaka i nuet, såg sig omkring, kände lukten, stanken, såg skiten, samma skit som hade fått hans hustru att omedelbart packa och ge sig iväg. Illamåendet kom och hans spydde upp sitt maginnehåll där han stod som förstenad. När den sista konvulsionen hade ebbat ut, vände han sig om och gick ut genom dörren. Den friska luften fick honom att förstå vad som hade hänt, hur fel allt var men samtidigt så omöjligt att reversera. Benen vek sig och han var tvungen att sätta sig på trappan för att inte falla omkull, samma trappa som gruppfotografiet var taget på, kände hur magen knöt sig och hur bröstet hävdes en sista gång, synen blev dimmig av tårarna som vällde upp i ögonen och han grät hejdlöst samtidigt som han skrek; "Jag hatar det här jävla huset."
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar