SkrivPuff 188 - Om nätverk

    Dagen då det hände slutade telefonen att ringa. Först la jag inte märke till det, jag var så inne i allt annat just då, men efter ett par dagar insåg jag att det som jag fruktade mest hade inträffat. Nu har det gått några månader och livet har utvecklats till ett veritabelt helvete. Jag sa det till terapeuten häromdagen; ”Tystnaden är förfärlig, jag står inte ut. Det är som ett någon har sugit ur all luft ur påsen. Vacuum.” Hon stirrade stumt som svar och därefter blev också jag tyst.

    Att förlora någon kan innebära två saker; Antingen ringer telefonen i ett eller också försvinner alla runt om en. I mitt fall förlorade jag inte bara en, utan jag förlorade även mig själv och alla runt ikring. Det gjorde att jag låste in mig och slutade att gå ut, slutade att var och slutade att leva. Ville inte vara med längre. Min egen självvalda isolering var mitt eget fel enligt terapeuten. ”Hade du bara varit mer social innan, så hade detta aldrig hänt dig nu.” Det var det sista jag hörde av henne. Den enda som fanns kvar. Då i alla fall.

    Strax innan det hände fick jag en mentor. ”Det är dags för dig att ta ett steg till”, hade chefen sagt till mig en dag. ”Vi tror på dig.” Att utvecklas inom sin genre, att vilja och att få, det är lycka, att få lov att göra det tillsammans med sina kamrater är fullkomlighet. Ansåg jag i alla fall. Det var en tid som fick mig att leva fullt ut, som fick mig att vilja mer, mer än vad jag någonsin viljat innan. Det var en tid av ständig utveckling, hårt arbete och många skratt. Vad vi åstadkom! Tillsammans kunde vi försätta berg. Kändes det som.

    Idag är livet annorlunda, framtiden kan aldrig bli det jag en gång drömde om. Kanske kan något positivt komma ur den här situationen jag har hamnat i men jag tvivlar. Ett första steg kan vara det att telefonen inte är tyst längre. En av mina gamla vänner ringde, en vän för länge sedan, i en dåtida forntid, långt innan det hände det som hände, långt innan min nya vardag, en som jag inte hade hört av på trettio år. Han ville bara veta hur jag mådde sa han. Han hade aldrig släppt mig ur sina tankar, fortsatte han.”Varje kväll har jag en rutin innan jag går och lägger mig. Jag skänker en varm tanke till de jag en gång i världen verkligen kände mig nära med. Kände mig bunden till.”

    Tanken for som en varm och befriande känsla genom etern och vi var tillbaka på samma ställe som då. Jag kände hur min kropp slappnade av och för första gången på mycket länge förstod jag att hur mycket man än förlorar så finns det alltid någon, från någonstans som är villig att fylla tomrummet, bara man är tillräckligt lyhörd och själv villig att låta sig upptas. Leva och låta sig vara levande. Frid.