Så här börjar Kurt Vonnegut sin roman Slakthus 5 "Allt detta har hänt, mer eller mindre." Jag gillar det han gör där, försöker få oss att tro på det han skriver men samtidigt lämnar han dörren öppen för att det kan ju vara påhittat.
En öppning i en bok är detsamma som att öppna flygplansdörren när man har flugit till en plats man aldrig har varit på men man ska tillbringa en tid och förhoppningsvis trivas. Det första intrycket gör hela upplevelsen, eller nästan i alla fall, men den är viktig för fortsättningen.
En annan författare som vill tjusa sin publik med snitsiga inledningar är Joh le Carré. Romanen Mullvaden (en av de bästa och mest känslosamma romaner som skrivits förresten) börjar; "Faktum är om inte gamle Major Dover hade dött knall och fall vid kapplöpningarna i Taunton, skulle Jim överhuvud taget aldrig ha kommit till Thursgoods." Den enda meningen sätter hela boken. Den handlar om död, det utspelar sig i England och Jim heter en av karaktärerna. John le Carré och hans Smiley har under ungefär tjugo år tjusat en hel värld. Det är så att man blir lite avundsjuk.
Det underbara är också att engelsmän faktiskt tror att de är så som Carré framställer dem i sina böcker. "Brittania rules the world." (Två tredjedelar av den grupp jag arbetar i är engelsmän, så jag vet ... men skottar är annorlunda.)
På ett helt annat sätt börjar Vilhelm Moberg sin roman Din stund på jorden; "Vid stranden av Stilla havet har jag min bostad." En svensk som flyttat till västkusten av USA, till stranden av Stilla havet. Så jävla långt borta man kan komma. Det är nog det som Moberg vill säga med sin inledande mening, alla ska förstå att denna man har rest så långt ifrån hemlandet som det går, rent västerut i alla fall. Nu ska vi tillbringa ca 250 sidor tillsammans med denna man och förhoppningsvis ska vi trivas ihop och tjusas av Mobergs berättelse.
Moberg gillar jag, serien om Karl Oskar och hans Kristina får mig att som svensk känna mig lycklig för att mina förfäder inte utvandrade. Men varför skulle de ha gjort det som ganska så välbeställda statstjänstemän boende i Stockholm runt 1850, de svalt inte. Nu är det inte så märkvärdigt att förtjusas av Karl Oskar och Kristina, det gör väl de flesta som har läst romanerna och sett filmerna, men man får sig allt en tankeställare som författare in spe när man förstår vilket systematiskt arbete han har lagt ner. Det är just det som är det viktiga här, systematiken, som man bara måste lära sig för att kunna förtjusa sin publik.
Vad ska man dra för slutsatser av detta? Jo, att den inledande meningen är den som sätter boken, det är här språket ska sitta, rösten ska framträda tydligt, sen går det inte att fånga sitt byte, det vill säga den som förhoppningsvis ska trycka och sälja ditt alster och det ni båda ska leva av. För det är ju det allt går ut på, att förtjusa eller, en synonym här, hänföra sin publik, vem det än är. Vilken lycka det vore att få lov till det.
28 Februari
3 år sedan
Det är nog det som är svårast att ta till sig som författare i vardande. Att behöva besudla sin kreativitet med systematiskt tänkande, ha en plan när man egentligen bara vill följa sin inre ström. Men ett nödvändigt ont, om man nu inte är lagd åt det hållet, förstås.
SvaraRaderaFörtjusande! Gillar flygplansdörrsmetaforen. Kollar inledningsmeningen i en av mina favoritböcker, Oscar and Lucinda av Peter Carey: "If there was a bishop, my mother would have him to tea." Spännande är det för att Carey nålar fast en historisk roman med mystiska trådar i ett oroväckande nu och inleder med en grandios bild av en karaktär, Oscar, som oftast får vara driftkucku.
SvaraRaderaMinns fortfarande inledningsmeningen i Din stund på jorden som isande storslagen. Den hade samma funktion av att binda ihop dåtid och nutid för mig.