SkrivPuff 185

- D u m å s t e t a l a t y d l i g a r e, sa hon.

Jag satt framför henne, tittade henne i ansiktet och bara skakade på huvudet. Jag förstod inte alls vad hon menade. Skulle jag vara otydlig i mitt sätt att vara? Helt obegripligt.

- D u m å s t e t a l a t y d l i g a r e, upprepade hon. ”I n g e n f ö r s t å r d i g o m d u i n t e t a l a r t y d l i g t.”

Det var inte första gången jag hade sökt upp henne för att försöka förstå vad det var jag höll på med, men att hon hela tiden skulle hålla på att tjata om tydlighet gjorde mig irriterad, milt uttryckt. Det enda jag begärde av henne var att hon skulle lära mig att jag skulle få min vilja fram.

- Det är viktigt med tydlighet.

Jag reste mig upp och stirrade henne i ögonen. Det var ingen hemma där, jag såg det, jag hörde det, jag förstod det på hennes ord som hon upprepade som ett mantra.

- Håll tyst.

Min ansiktsfärg närmade den falufärgen har, så irriterad hade jag blivit. Pulsen steg och hjärtat bankade i mitt bröst. Hon borde se att jag började närma mig gränsen, om inte rent ut sagt förbannad. Skaffar man sig en coach så vill man bli coachad, inte förnedrad och det var så jag kände att det jag var nu.

- Hur jävla t y d l i g ska jag vara då?

Spydighet har aldrig varit en bra tillgång om man ska försöka nå fram till någon. Hennes blick sa mig det. En blick som är tom på innehåll kan tolkas på flera sätt t.ex. att ingen finns där eller också kan man faktiskt ta tillfälligt att fylla den med något. Det var som om någon hade slagit mig i huvudet med en insikt som inte hade funnits där tidigare.

- Fattat något?

Jag tittade på henne, hon tittade på mig, vi log mot varandra i ett samförstånd som inte hade funnit där tidigare. Hon fortsatte att titta på mig, log lite, ville jag skulle fortsätta min tankegång. Jag såg tillbaka och såg rakt igenom henne, ville inte vara med, ville inte få henne att tro något men samtidigt inte släppa det som vi hade uppnått. Hon skrattade till lite vilket fick mig att rycka till i förvåning. Hon skrattade till återigen. Hennes skratt var så befriande, så enkelt i sitt sammanhang, det fanns en sådan tydlighet i det att ingen som har varit med om en sådan situation kan förstå hur jag kände det. Jag log och sa till henne med en stark och klar röst.

- Tydlighet, ja, du har rätt.