SkrivPuff 189 - Om en härlig känsla

Ett klingande skratt brottades med motorsågens klang och de båda ljuden ekade samtidigt mellan bergssidorna, en räv gick över tomten, telefonen ringde och solen lyste. Det var mycket nu. Hon log där hon stod i köket och tvättade den färska potatisen. De var redan inne på den tredje veckan av semestern och ungarna hade vant sig vid den fria tillvaron här ute på landet.

- Morsan, vi sticker och badar.

Den största av dem, pojken, var alltid den som tog täten och ledde de andra på allahanda upptåg, men det var väl så det skulle vara. Hon tänkte tillbaka på den tiden när hon var ung men samtidigt äldst, tre år äldre än hennes syster, hur de for runt på samma sätt som hennes barn gör nu, hur hon alltid tog täten och var den som styrde och ställde. Tanken avbröts av telefonens skrällande

- Kan någon svara?

Hon såg cyklarna som for iväg med en rasande fart utan att hon hade hunnit komma med några av sina vanliga förmaningar om att vara försiktig, hålla uppsikt på den lille osv …, ryckte på axlarna, stängde vattenkranen, skruvade ner spisen till låg temperatur och gick in i hallen där telefonen stod, svarade på fjärde signalen.

- Vi kommer ut på lördag!

Naturligtvis, syrran, lillesyrran skulle komma ut med resterna av sin familj. Hon visste det. Var det sjunde sommaren i rad nu? Samma helg, samma rutin varje gång. Först var det roligt att de ville komma hit men nu började det att bli lite för mycket slentrian i det hela, speciellt när hennes äldsta och Peter inte längre fanns i kretsen av de närmaste

- Vad kul… När kommer ni?

Nu för tiden var det inte hon som bestämde utan det var hennes man, hennes ungar och till och med hennes syrra som styrde hennes tillvaro. I och för sig var det inte speciellt förvånande att det hade hänt, en rynka slog upp i hennes panna när hon tänkte tillbaka på när och var det hade svängt. Var det när hon hade blivit så trött? När hon inte orkade mer?

- Jag måste lägga på nu. Jag håller på med maten. Fredrik kommer från skogen om en halv timme och då måste maten vara färdig.

Vad var det som hade gjort hennes så trött? Han hade i alla fall ställt upp då, Fredrik, inte ifrågasatt hennes trötthet, inte ifrågasatt henne. Tog hand om ungarna och allt, städade, lagade mat. Alla hennes sysslor blev helt plötsligt hans. Det var som om hela deras överenskommelse om hur de skulle ha det inte var värt något längre. Då, när han gjorde hennes uppgifter. Och duktig var han också men det hade hjälpt henne att återfå sina krafter, hjälpt henne att komma tillbaka. Hon log.

- Ja, det är klart ni är välkomna. Det ska bli jättekul att ni kommer. Som alltid.

Var hennes röst lite kantig? Hon försökte lyssna på sig själv, höra hon lät, hoppades verkligen inte att hennes lillasyster uppfattade henne som tvär. Hon la på luren och vände tillbaka till köket. ”Det är alltid kul när hon kommer.” Hon var tvungen att övertala sig själv litegrand, för det var ju det hon egentligen tyckte, eller hur? Men var allt tvunget att vara så förbaskat förutsägbart?

I köket såg hon en skugga bakom väggen, ryckte till men vågade sig fram då hon kände på lukten vem det var. ”Så tidigt?” När hon kom in såg hon att hennes näsa inte hade svikit henne. Han kom emot henne och tog henne i famn och höll hårt om henne, sa inget utan lät bara känslan av samhörighet sjunka in i dem bägge.