SkrivPuff 220 - Flyktighet

Jag säger till Maria att antagligen så lever vi vidare eller också går vi under. Klockan är mycket och vi är inte de såtaste vännerna just nu. "Lugna ner dig", säger hon till mig, "och berätta vad du har varit med om." Jag ser på henne som sitter där, känner inte igen henne riktigt, det är någon sorts lyster kring henne som jag inte förstår så jag reser mig upp och ställer mig bakom henne. "Vet du om att jag älskar dig?", frågar jag henne, retoriskt för det är egentligen inte en fråga utan ett påstående. Atmosfären lättar och plötsligt händer det något, vad vet jag inte men det är som ett ljus som strålar i mörkret.

"Berätta om det lilla barnet", säger hon, "för du vet nu vad som hände det, eller hur?" Jag vet vad som hände det lilla barnet, men ska jag berätta det för henne? "Du måste säga det till henne", hade den gamla damen sagt, "det är där felet ligger. Hon måste få veta." Måste alla veta allt om alla? Måste Maria veta allt om mig och min historia? Jag sätter mig igen och tittar på henne och det är då som jag faller som jag alltid gjort. Hennes ögon får mig att inse hur liten jag egentligen är här på jorden, hur flyktigt allting är men att det samtidigt finns något beständigt.

"Alla har under alla år klandrat mig för vad som hände", börjar jag, "men jag var också bara ett barn." Nu stockar det sig i min hals, Maria lutar sig över mig och håller om mig hårt. "Jag vill veta och jag kommer inte att döma dig", viskar hon i mitt öra. "Jag bara måste få veta." Vi sitter och känner in varandras värme tills allt lättar, tills jag känner att modet finns där. "Den gamla damen som hänger tvätt sa att det inte var meningen", säger jag, "utan att det var ett misstag som begicks då och att jag var utan all förskyllan." Sen säger jag inget mer.

"Berätta om det lilla barnet och om vad som verkligen hände." Hon släpper mig inte, tvingar mig, hennes röst är absolut i sin klang och det finns ingen väg att smita undan, vi har kommit till vägs ände och det går inte att vända om. "Livet är ändligt", säger jag, "flyktigt. Så snabbt allting ställs på sin spets, bara genom ett ögonblicks ouppmärksamhet så är allt slut, så kvickt, så lätt." Jag kommer inte längre, min röst kvävs och det stockar sig i min hals.

Det är då som jag hör hennes röst och ser den unga vackra kvinnan med det bruna håret och de klarröda läpparna framför mig, hon står som i ett sken och ger mig mod, ger mig kraft. Jag ser det lilla barnet som sover i hennes armar, så där fridfullt som bara ett oskyldigt barn kan sova. "Han har frid", säger hon. "Du kan berätta. Du måste berätta och sen ska allt vara som det borde ha varit." Hennes röst är som sammet och ger en sådan sällsam kraft att allt obehag försvinner. Jag ser på Maria och säger. "Luta dig tillbaka och lyssna noga så ska jag berätta den sanna historien om det lilla barnet i sandlådan."