SkrivPuff 334 - En hyllning till november

   - Ja må han leva, ja må han leva.

    Det är just i dag han fyller dag, trettio hela jämna dagar har november. De har alla kommit. Längst fram till vänster står januari och stöder sig på sin käpp. Stelfrusen och helt beroende av rullator för att kunna ta sig framåt. Bredvid honom står februari och mars. Lite mjukare i lederna, lite ljusare till sinnet men fortfarande mörka och kalla om anden så faller på. De känner alla varandra sen länge. April står för sig själv, ler lite förläget. Kanske är hon blyg? Maj, lite sprallig, skön och välkommen står och värmer sig i junis varma ljus.

    - Du är så späd och skön, säger hon vänd mot honom och ler lite förälskat.

    Juli, som alltid varit svartsjuk och inte vetat vilket ben den ska stå på, börjar dra sig bort mot det hörn skördemånaderna står i.

    -De är bara så barnsliga, säger han. Inte så fullgångna som vi andra.

    Augusti och september håller nickande med.

    - Tänk om vi kunde få det här för oss själva, säger de i kör. Så vi slapp de andra.

    - Äsch.

    Nu är det oktober som tar sig ton.

    - Vi  behövs allihop.

    Oktober, den mest respekterade månaden av dem allihopa sträcker vördnadsfullt på sig.

    - Nu ska vi fira att minstingen fyller trettio, säger han och knackar i glaset och alla tystnar.

    - Min kära vän. Idag är en stor dag för dig, du har gjort ditt sista pass på bra länge och förtjänar en stunds vila. Alla vet och känner dig. Vissa förbannar dig och den svarta färg du häller ut över menigheten, det gråa täcke du drar över oss alla och den bomull du bäddar in oss i. Andra hyllar dig för att du förebådar det som komma skall, de högtider som förebådar ljuset och sanningen.

    November står och skruvar lite på sig, blir röd i ansiktet. Vill mer och räcker upp handen.

    - Jag har något att förkunna, säger han och ler.

    Nu blir det liv och rörelse bland månaderna som står runt honom. Ett tissel och tassel bryter ut, viskningar och vissa rop hörs i församlingen.

    - Jag kommer att få en efterträdare om ... November tittar på klockan. ... Om fyra timmar och trettio minuter kommer december att ta min plats. Jag tar semester och försvinner för den tid som är bestämt.

    Hans tillkännagivande får alla att ställa sig i ring kring honom och återigen sjunga den gamla sången.

    - Ja må han leva, ja må han leva, ja må han leva uti i trettio dar.

SkrivPuff 333 - Om alla goda ting är tre

    Tripp, trapp, trull.

    De stod uppradade bredvid varandra på trappan. Tre små gossar 4, 7 och 10 år gamla, solen sken och underbart är kort som vanligt.

    - Le för fan, röt Pappa som stod med kameran i högsta hugg och bara väntade på att de tre små telningarna skulle agera samfällt leende.

    Mamma stod bredvid och tittade med tindrande ögon.

    - Svär inte. De blir ju rädda för dig.

    Den äldste av de tre tittade upp mot himlen.

    - Titta. Ett flygplan, sa han och pekade och passade samtidigt på att knuffa den yngste nedför trappan.

    Ingen såg vad han gjorde, men alla hörde strax att något hade hänt.

    - Men ta hand om honom då!

    Pappas ansikte blev högrött när inget hände.

    - Såja lille vän. Såja. Mamma är här nu.

    De stod snart uppradade igen. Tre små leende men något skitigare och lite mer rödgråtna solstrålar.

    - Le då. Alla på en gång, så att vi blir klara någon gång. Le för fan ...

    Två blixtar smälldes av och den lilles läpp började började puta, ögonen fylldes med tårar och när tredje blixten kom sprang han som en Lightning Bolt bort mot Mamma.

    - Fan också. Att de aldrig kan stå still.

    Pappas ansikte blev iskallt när han såg blicken från Mamma där hon stod och höll om den minste.

    - Nu går vi och äter glass och så kan Mamma och Pappa få en kopp kaffe! Det blir väl kul?

    Pappas förslag gjorde så att alla tre gullungarna lyste upp, som de tre solar de egentligen var. I alla fall när det vankades glass. Fyraåringens tårar försvann mirakulöst, den äldste ställde sig först i kön för avgång och började hoppa upp och ner.

    - Nu. Nu. Nu går vi!

    De två andra gjorde likadant som störstebrorsan, ställde sig bredvid och började hoppa upp och ner. Sen dröjde det en stund innan de i rak och prydlig gåsrad gick iväg. Trull, trapp, tripp och längst bak Mamma och Pappa. Minstingen fick syn på en katt och sprang iväg. Trum, trum, trum gick benen. Efter kom Pappa. Klamp, klamp så var han i fatt.

    - Vill du ha glass får du gå fint.

    Osvuret är bäst, men mellanbrodern stannade tvärt. Tittade sig om och pekade.

    - Jag vill ha en hund.

    I hörnet av torget stod en Irländsk varghund och slet i kopplet.

    - Vill ha en hund!

    Tårarna sprutade och störstebrorsan skrek.

    - Vi ska inte ha någon jävla hund.

    - Svär inte, säger Mamma och tittar på Pappa. Det har han lärt sig av dig.

    - Så fan heller.

    Nu skriker Pappa för han börjar bli trött på alltihopa. Störstebrorsan skrattar och de andra små tittar storögt på honom och börjar skratta de med. Säger i kör:

    - Fan och helvete. Fan och helvete.

    Den minste har litet svårt med helvete, så det låter mer som "...lvete".

    -Nu går vi hem, säger Pappa märkbart störd.

    Mamma håller med. Tripp, trapp och trull. Så går de hem.

SkrivPuff 328 - Om, åtminstone en livstil (eller sätt att vara)

    - Alla har sett till att jag har haft ett litet helvete! Tro inget annat.

    Hans ord sved i skinnet, men jag kände igen mig. Kom någon på något bra, blev alla genast på bettet och gjorde sitt bästa för att ta ned hans idé och framställa sig själva i bättre dager. Företaget hade fått se många bittra människor lämna dem för gott och nu var det hans tur.

    - Är det så farligt med lite konkurrens?

    Jag hade blivit tillsagt att det var så vi skulle säga när någon kom och klagade. Det handlade om konkurrens, om att det endast var den starkaste som dög. Det handlade om att sålla agnarna från vetet. Den nya ledningsgruppen hade gjort det klart för alla. Vi som ville vara kvar, var tvungen att vara det på någons bekostnad. Äta eller ätas, men nu hade det gått för långt. Den här mannen var mest kompetent av oss alla, men han ville inte ha ett helvete. Han ville bli uppskattad för den har var och det han kunde.

    - Jag ska ta ett snack med AC, svarade jag. Ska se vad jag kan göra.

    Det hade börjat för tre år sedan. Den gamla VDn hade fått foten så fort de nya ägarna hade tagit över. In hade det kommit ett gäng med alldeles för mycket av pappas pengar, flottfrisyrer och chica Armani kostymer. Utbildade i USA var de allihopa och hade tjusiga MBA intyg från de finaste universiteten. Det startade med att budgeten krympte och sparkraven högre.

    - Vi måste få budgeten i balans innan stupstocken kommer om två år. Vi måste vara i balans då, annars brakar det åt helvete.

    Det lät förståndigt vad de sa, så alla ställde upp. Sen kom LEAN och jag blev utsedd till LEAN chef inom firman. Ett steg upp på karriären och jag gjorde det bra. Det visade sig dock att min chef inte var intresserad av LEAN utan av besparingar. Färre ska göra mer.

    - Det är inte LEAN, sa jag. LEAN handlar om att göra mer på ett smartare och mindre resurskrävande sätt. Och det krävs resurser för att vara smart.

    - Bra, svarade han. Näste år ska du spara 10% i budgeten och öka produktionen med 25%.  Hur du gör, skiter jag fullständigt i.

    Jag borde redan då ha sett vad som komma skulle och dragit mina slutsatser, speciellt som den inställning han hade inte passade med mina grundläggande värderingar, men som läget var såg jag inte vad som var på väg. Det blev mycket gnäll och gny bland personalen, några hoppade snabbt av vilket inte gjorde mitt uppdrag lättare.

    - Vänta du bara, blev svaret. Det kommer mera, men som läget är på marknaden, är vi på rätt väg.

    Det årets förutsättningar för planeringsprocessen blev minst sagt annorlunda. Nu räckte det inte bara att uppfylla målen, man skulle överträffa målen.

    - Annars är man inte LEAN, som planeringsdirektören uttryckte det. LEAN är vårt mantra och vill man inte vara med är det bara att hitta något annat.

    Nu kanske vi ska stoppa upp ett tag och se vad det var vi höll på med och hur saker och ting utanför firman tolkades. Eftersom detta är ett på börsen noterat företag, så följdes "omstruktureringen" som analytikerna kallade det med intresse. Vinsten steg och med den förutsättningarna för en för aktien gynnsam framtid, VD blev utnämnd till "Årets ledare" och ett föredöme för hela Sveriges företagarelit. Ledningsgruppens julmiddag, som jag som enda mellanchef blev inbjuden till, blev ett hejdundrande hyllningskalas.

    - Nästa år ställer oss inför nya utmaningar, sa VDn och tittade på mig. När vår LEAN coach nu har lärt oss hur vi kan producera mer med de absolut lägsta resurserna, är det dags för nästa steg. Vi ska outsourca personalen och den processen ska du ansvara för. Gratulerar.

    Det kom som en chock. Jag hade satt hela min prestige på att få med mig medarbetarna på mina idéer och nu detta, men som min fru sa; "Vi behöver brödet på bordet."

    Ja, nu sitter jag här och plockar ihop mina papper. När vi inte hade några anställda mer, blev det som VDn sa på ett analytikermöte: "Vi skulle ta nästa steg i  firmans globala utveckling" Vi sa upp kontraktet med firman som tillhandahöll vår produktionspersonal, kontrakt skrevs med ett nybildat försäljningsbolag, och sen sades alla andra upp när vi ändå höll på. Produktionen skulle flyttas till Indien.

    I morgon ska jag gå ut genom dörren till mitt kontor, låsa efter den sista indiern som är där för att plocka ner vår produktionsutrustning och ställa mig i kö till de bittras skara. VDn och de nya ägarna? De flyttade till Schweiz och äger numera alltihopa genom ett i Luxemburg registrerat holdingbolag som styr hela koncernen. De anses fortfarande vara något alldeles extra i företagarkretsar och är beundrade långt utanför Sverige gränser.

SkrivPuff 326 - Om en ritual

    Dimman låg tät, snögloppet yrde i det täta mörkret och det enda som syntes var det bleka skenet från några gatlyktor som fortfarande lyste. Tystnaden hade lagt sin våta hand över området efter gårdagens händelser och inte en människa var ute förutom jag själv. Jag, Fritte Nilsson, stod i hörnet av Bergslagsgatan och Värmlandsgatan, klockan var fem på morgonen, och jag gjorde mig så osynlig jag bara kunde. Om sheriffbruden kunde skulle hon dyka upp just här i en av polisens målade bilar. Kom hon inte, skulle jag ta mig tillbaka till min kvart i 59an snarast, för då var det fara på färde och en omplanering var nödvändig.

    Fem minuter senare dyker hon upp, mitt öde i natten, och slänger upp bildörren mitt i inbromsningen.

    - Hoppa in. Vi har bråttom.

    Med ett dån är vi så iväg. Jag vet inte om jag har berättat det för er, kära läsare, om sheriffbrudens sätt att hantera ett fordon. Hon har själv ihärdigt vidhållit att hon aldrig har varit skyldig till ens en incident i trafiken, men där tror jag henne inte ett spår. Hon kör som hin håle själv, eller om man nu vill dra en parallell till trafiken i Kairo, så kör Kairoborna bara som en viskning till hur hon själv kör. Trots hennes förakt för de små i trafiken, så kom vi fram även denna gång.

    Bakom pelaren stod Putte, exakt på tid och plats. Putte min trogne kamrat på färden och medhjälpare, hoppade fram. Jag öppnade en dörr och lika elegant som vanligt ramlade han in i baksätet. Otur för honom trillade en flaska ur hans ficka och slogs sönder mot gatstenen. Puttes ansiktsuttryck var inte att leka med, besvikelsen stod skriven över hela honom. Han vet vad jag anser om flaskor med dryckjom, speciellt så tidigt på morgonen och speciellt med hans historia med dessa flaskor. Hade jag inte hittat honom en Lucia det året hade han frusit ihjäl, sanna mina ord.

   - Den var inte till mig, klagade han.

   Längre kom han inte, ingen trodde honom i alla fall, han kunde klaga hur mycket han ville. Putte visste vad som gällde, en riktig fylleperiod och han åkte ut och fick klara sig själv, hur länge det nu skulle vara, så lite förvånad övre hans beteende var jag allt. Den långskaftade sheriffbruden som lystrar till namnet Anna-Lena, stampade på gasen och vi var iväg igen.  Hennes sätt att framföra det fyrhjulsdrivna fordonet kan beskrivas som i den gamla barnvisan, "Än slank han hit, än slank han dit", men faktiskt slank vi aldrig ner i diket. Den här gången i alla fall.

    Vi närmade oss Erikslundsplan, hon bromsade onödigt hårt, tutade lite lätt och ut genom dörren kom turken lullade med en stor korg i varje näve. Den långskaftade öppnade bakluckan och turken stuvade försiktigt in korgarna där bak.

    - Försiktig körning nu.

    Han hade också åkt med vår kära rallystjärna, så hans förmaning var förståelig och, tro det om ni vill, men hon tog det väldigt försiktigt Himmelstalundsvägen upp mot Bråboplan. Den mission vi var ute på, fick mig att minnas en händelse på M/S Aquatica i början av åttiotalet. Kapten hade druckit ur all vår sprit, lagt sig för döden och överlämnat befälet till mig. Det var något som besättningen inte gillade och jag blev tvungen att låsa in mig i min hytt tillsammans med en kamrat som även han kände sig lika hotad. Tre dagar senare hade kaptenen kvicknat till, återställt ordningen och släppt ut oss från våra hytter. Gisses vilken försoningsfest vi hade på kvällen.

    - Skynda er på!

    Det var lätt för henne att säga, hon som inte bar på någonting men trägen vinner som vi säger här i stan. Till slut var vi framme vid den kåk där min lillebror, Nils-Peter, chef för mordroteln här i stan och sheriffbrudens chef, och hans familj bor. Det "skar sig lite grand" mellan brorsan och mig för ett par år sen. Huruvida vårt förhållande i dag kan betraktas som gott, kan väl ifrågasättas, men eftersom det är lillebror, så får det var  vad det vill med det. Jag ser till att han har det bra. Hans fru, en riktig pärla till kvinna förresten, och deras tre barn var med på vårt lilla bus denna morgon, så hon visste vad som väntade och när.

    När vi närmade oss den röda lilla kåken på Gotlandsgatan såg vi en skugga som stod och lurpassade på oss bakom häcken. För att ta det säkra före det osäkra, delade vi upp oss på tre täter och sheriffbruden smög försiktigt upp bakom häcken och överraskade skuggan. Sheriffbruden vinkade glatt åt oss en halv sekund senare och då vi kom fram såg vi att det var brorsans fru som stod och väntade på oss.

    - Han sover, sa hon. Vi kan ta bakvägen genom köket och sen rakt upp till sovrummet. Han hör inget.

    Turken dukade upp ett jättelikt frukostbord, brorsans ungar stod nyfiket runt om tittade på. I trappan upp smög vi alla försiktigt, försiktigt. Vi passerade den stupfulla bokhyllan, öppnade dörren till sovrummet och sen skrålade vi.

    - Ja må han leva, ja må han leva ...

SkrivPuff 325 - Om att falla

  - Jävla fönstersmygare!

  Mannen skrek som en mistlur i värsta dimman. Putte och jag stod nedanför och vår kamera fyrade av bild efter bild. Bakom honom smög en läcker sak av honkön upp och tittade ut där vi stod. Putte fyrade av ett par blixtar till, innan vi hastigt drog oss bakåt. Mannen i fönstret hade fått spel och börjat kasta ned blomkrukor mot oss och det var då vi insåg att det var dags att dra oss bakåt.

  - Jävla bra bilder!

  Putte såg nöjd ut när vi var tillbaka på vårt kontor och spanade in de bilder vi hade. PCn surrade tryggt, kaffet ångade och en omisskännlig doft av Ballantines spred sig i rummet.

  - Den mannen sitter fast med slipsen i brevlådan, sa jag. Det här gjorde vi jävligt bra.

  Tre dagar tidigare hade ett jag funnit ett kuvert innanför dörren till kontoret med en bild på en man, tjugotusen svenska kronor, en lapp med instruktioner vad vi skulle göra samt ett frankerat och adresserat kuvert med en boxadress. Då det var ebb i kassan ansåg jag att vi inte hade något val, utan Putte och jag  gick igång som en Atlantångare bland isbergen. Jag hade följt vår slogan till punkt och pricka; "Frittes Efter- och Undersök levererar enligt dina önskemål."

  Att få veta vem mannen var, var inte speciellt svårt och att sen nosa upp honom och följa honom under ett par dagar, var heller inte svårt. Han syntes, om man säger så och ju mer han syntes, desto mindre syntes vi. Det var den här sista dagen av vårt uppdrag som det verkligen hade börjat hetta till. Mannen hade under alla andra dagar skött sig exemplariskt, tagit spårvagnen från hemmet till kontoret, lunchat på stan med kollegerna och sen åkt hem till frugans lugna vrå.

 Hans sätt att vara påminde mig om det sätt vi hade på sjön. Petri, min bäste och äldsta vän, sa till mig en dag när vi gick på trebenstraden mellan Shanghai, Sydney och Yokohama, att det bästa med det här livet var att man inte kom någonstans, de rutiner som fanns var man tvungen att följa. Vi satt på akterdäck, tittade rakt in i solnedgången, smuttade på en flaska som vi hade smugglat ombord och mådde så där jävla gott som man bara kan göra, när allt är rätt. Det skulle bli andra bullar några dagar senare, ungefär som det blev för den här mannen, men det var det ingen av som då visste. Vad som hände? Det får vi ta en annan gång!

  Putte skrev ut bilderna på vår nyinköpta skrivare och säkerhetskopierade ner bilderna från hårdisken till ett av hans otaliga USB minnen. Jag stoppade ner bilderna i kuvertet och kände mig så där nöjd som bara ett väl förrättat värv gör med en. En förvåning spred sig i min kropp när jag insåg att jag kanske höll på att få ett Lutherskt tänk och kanske, kanske att jag var på väg att bli normal.

  - Nu går vi och äter, sa jag till Putte. Ringer Sheriffbruden och så kan vi träffas vid Majas krog om en halvtimme.

  Maja, mina kära vänner, är en gammal flamma till mig och innehar en av Norrköpings härligaste kvarterskrogar. Den är belägen mitt på Gamla Rådstugugatan, mitt emot Spången så det är lätt att ta sig dit för oss som endast tar apostlahästarna till hjälp. Trots vår historia, så är vi idag de bästa av vänner. Vi hade tänkt gänga oss för tio år sedan, men på grund av mitt dåvarande sätt att leva, så tog hon sin Mats ur skolan och lämnade mig hjälplös som ett naket barn i rännstenen. Hennes nuvarande man, kocken på krogen, var behjälplig med att kasta ut mig och min dåvarande vänner från hennes lägenhet, när vi hade svinat ner tillräckligt.

  Två dagar senare. Putte och jag var på väg till Systembolaget för att köpa ett par Lundgrens lager till kvällen. Vi studsade båda när vi såg Aftonblaskans löpsedel med Puttes bild på framsidan med mannen kastande blomkrukor på oss. Rubriken annonserade högt med stora svarta bokstäver att han var körd och alla krävde hans avgång.

SkrivPuff 324 - Om att fly

  Regnet stod som spön i backen, solen var någon annanstans och vi var dyngsura både till kropp och själ.  Det var november. Putte och jag gick Himmelstalundsvägen ner från Bråboplan mot Turkens restaurang. Klockan var nära tolv och det skrek i våra tomma kistor. De senaste veckorna hade varit gynnsamma för min lilla verksamhet. Ett flertal äldre damer och någon äldre herre hade fått de bevis de behövde på den kära makans/makens otrohet tack vare Puttes fotograferingskonst. Julen skulle inte bli kul i många hem, tårarna stod som spön i backen och den ekonomiska tryggheten föll med äktenskapet.Hur mycket brydde vi oss, så länge vi fick betalt.

  Vi for in genom dörren till Turkens restaurang, slängde en blick bort mot köket där han stod och vinkade glatt åt oss. Tio sekunder senare hade han ställt en öl framför oss och samtidigt frågade vad vi önskade oss att äta. Att äta mina vänner, är en ren njutning för känsliga själar som Putte och mig själv. Den konsten lärde jag mig av en grekisk kock på fartyget M/S Athinai när vi gick med passagerare mellan Pireus och Kreta i slutet av sjuttiotalet.

  Jag arbetade som ung mässpojke och sprang med beställningar från passagerarna till restaurangen. Den här kocken fattade genast tycke för mig, då jag på den tiden var ung och söt, och kocken var överdrivet förtjust i sådana som mig. Trots hans lilla defekt kunde han laga mat och han lärde mig allt om hur man steker kräftor till perfektion och vilken typ av Retsina som passar bäst till.

  Strax efter att Putte och jag hade fått in våra tallrikar dyker HON upp! Sheriffbruden, Anna-Lena, Norrköpings läckraste och mest svårflörtade polis in.

  - Tänkte väl att jag skulle hitta er här, sa hon, log och satte sig ned. Vill ha likadant.

  Turken var inte sen att effektuera hennes order och strax därpå smackades det ljudligt kring det lila bordet. När vi väl hade fått i oss Turkens läckerheter och vi avslappnat lutar oss tillbaka med en kaffe och en konjak, inte sheriffbruden förstås då hon var i tjänst, men Putte och jag kan aldrig motstå lunchens perfekta avrundning kommer Turken fram och sätter sig vid vårt bord.

  - Smakade det bra?

  Trots att han har varit här i snart tjugo år är hans svenska ganska så bedrövlig. Förstå mig rätt, vi förstår varandra vilket ju är det viktigaste, men hans uttal hade mycket att önska.

  - Mycket, sa vi tre i kör och Putte rapade ljudligt.

  Turken var liksom jag själv en vilsen och vittberest själ. Vi hade genom åren rest jorden runt ett antal varv i sökandet efter något, men vi hade aldrig stött på varandra förrän nu. När vi väl lärde känna varandra kunde vi jämföra våra berättelser och erfarenheter och då inse hur lika vi var. Den stora skillnaden mellan oss var att Suleyman inte hade förmånen att få återvända hem, när det väl var dags och det lilla livet kallade. Trodde jag i alla fall.

  - Är det inte dags för dig att gifta dig snart, frågade sheriffbruden i ett anfall av romantiskt frosseri. Du verkar inte vara ungkarlstypen.

  Turkens ansikte fick ett sorgset uttryck och han reste sig omedelbart upp och försvann för ett kort ögonblick.

  - Sa jag något olämpligt, viskade sheriffbruden till mig, men längre hann vi inte innan Turken var tillbaks med något i handen.

  Han la upp en liten ask på bordet, öppnade locket och visade innehållet.

  - Det här fotografiet föreställer den familj jag hade när jag återvände till min hemby och det här är våra ringar.

  Han höll upp ett fotografi föreställande en ung flicka med två små barn i knät och två tjocka guldringar. De poserade framför en alldeles nybyggd villa och såg bara så där lyckliga ut som man gör när man är, just det, förälskad och har en nybildad familj och hela livet framför sig.

  - De sköts i ett anfall. Av vem vet ingen. Hade jag inte lyckats ta mig ut, av en slump bara, hade nog inte jag suttit här heller.

SkrivPuff 323 - Om något klibbigt

  En box kan jag tåla, två box kan jag också tåla om det är en klant som slår, men efter den tredje smällen brukar jag bli lite groggig. När man har kommit in i det tillståndet vill man bara ha en fet jävla haksmäll, så att man tuppar av. I den mörka världen finns ingen ondska och smärtan har lagt sig för gott, vilket gör att de som vill veta det jag inte vet, kan slå och slå utan att jag berättar. De här pojkarna var dock mer listiga än så. Efter fjärde boxen la de av tillfälligt. En lampa riktades rakt in i mina ögon.

  - Ditt lilla as, sa en ena. Nu får du berätta vad du vet.

  Vi hade inte kommit så långt i förhandlingarna att det var läge att krypa till korset och ge dem ett köttben eller två. Jag spottade på den som stod närmast och andades mig rakt in i näsan med en andedräkt som nog inte hade sett en tandborste på år och dag.

  - Skit på dig, svarade jag. Hellre dör jag än säger något.

  Det tog två sekunder, så låg jag på golvet och försvann in i det befriande mörkret. En vacker dröm lösgjorde sig från  mitt inre, palmer, vit ren och glödhet sand under mina fötter, blå himmel, en ljummen bris, tjugoåtta grader i luften och en vacker flicka vid min arm. Jag var tillbaka på en av mina mer lyckade strandhugg mellan två skeppshyror i Indiska oceanen. Jag hade tänkt bli kvar där i tre månader. Det var under den tredje kvällen på den lokala utskänkningslokalen jag hade träffat Minnoa, vilket på den lokala dialekten betydde den ljuvligt milda. Dagen därpå hade jag hyrt en bungalow, Minnoa flyttade in och jag beslutade mig för att stanna för gott. Tio veckor senare smög jag ut en mörk natt när Minnoa sov som hårdast. När väl damen hade fått klorna i mig, förvandlades den ljuvligt milda till en riktig markatta och när hon började tjata om att vi borde gänga oss och skaffa små Frittar blev det bara för mycket för mig. Jag kände hur bojan började närma sig och hur lite syre det plötsligt fann i vår bungalow. "Fritte checkar ut", tänkte jag och tog närmsta skeppshyra därifrån.

  - Det var då fan.

  Den välkända rösten trängde genom mitt öra och in i hjärnbarken, men mitt tillstånd förhindrade mig att komma med en vitsig och igenkännande kommentar.

  - Torka av honom och sätt honom upp.

  Väl i sittande ställning spydde jag rakt ut. Nu visste jag att jag levde i alla fall, de som stod runt mig tvättade mig och la mig ner i framstupa sidoläge.

  - Ligg still nu, sa den långskaftade sheriffbruden. Vi ska köra upp dig till akuten.

  - Var är Putte, frågade jag. Lyckades han försvinna innan de kom?

  - Putte är med mig, svarade den långskaftade. Det är tack vare honom du lever. Han får berätta mer sen.

  Putte, den gudomlige och lätt nedsupna varelse, har jag mycket att tacka för. Vi lever i en sorts symbios, han och jag. Utan mig skulle han idag inte finnas bland oss och utan honom skulle jag nog själv ha gått under många gånger om. Jag hade varit lika chanslös som en rysk flodpråm i en rykande höststorm utanför Kamtjatka.

  - Jävlar vad klibbiga de blir!

  En okänd röst lyfte upp mig på en bår och sa vad han ärligen tänkte. Det kan aldrig kan vara fel att säga vad man anser om något. Jag har alltid gjort det och det gör mig inte heller något att någon säger vad de anser om mig. Jag är van. Två sekunder senare rullade någon upp min nedspydda skjortärm, något kallt nuddade min arm och strax därpå hörde jag de välbekanta orden.

  - Nu kan det svida lite.

  Strax därpå somnade jag in.

SkrivPuff 322 - Om ett smultronställe

  Putte och jag kilade nerför gatan. Solen stod som högst och törsten var påträngande.

  - Ett kungarike för en bärs, skrålade jag och tände samtidigt en Röd Prince.

  Vi var stadd i kassa efter ett rejält tilltaget arvode från de drabbade handlarna. Jag hade, med benäget bistånd av Putte måste jag erkänna, lyckats knäcka en av de mer förhärdade småtjuvar som Norrköping hade sett på år och dag. Det var inte lätt ska ni veta, men när min skarpa hjärna hade fått upp rätt spår, så nosade jag upp honom inom tjugofyra timmar. Det som fällde avgörandet, och det kan Sheriffbruden intyga, var Puttes snygga foton när den lilla rackaren stoppade ner godispaket efter godispaket i de fickor han hade sytt in i rocken.

  - Vi går till Folkparken, sa Putte. Där får man i alla fall vara ifred.

  Jag, Fritte Nilsson, var inte sen att följa den goda mannens råd, då det var ett mycket gott råd, men först inhandlade vi ett par flaskor av den ljuva, ljusgula skummande sorten Lundgrens lager och med klirrande påsar strosade vi in i den ljumma skuggan.

  Folkparken, mina kära läsare, är en oas för oss törstiga själar. Här kan man i lugn och ro en vacker sommareftermiddag som denna, sätta sig för själv och inmundiga en pilsner eller två. Ingen kommer och stör en, friden är absolut och flickorna som går förbi är så där sommarvackra som bara flickor är. Jag sa till Putte när vi satt där att det här påminner mig om en händelse som inträffade en het sommar när jag hade tagit hyra på M/S Phillipoa och seglade mellan Samoa och papa Nya Guinea. 1985 tror jag det var. De damer som behagade uppsöka vårt kvarter och sälja oss godsaker, tog andan ur oss. Men som kapten sa; Bara titta, inte röra!

  - Något på gång, frågade Putte.

  - Nä, svarade jag. Ingenting mer än bara att lyssna på tystnaden.

  Bäst vi satt där, slog en frisbee ner framför våra fötter. Putte log sitt alla sötaste leende när han såg på mig. Mina vänner, den frisbeen känner varje välunderrättad källa igen. Vi vände oss bort mot vänster och skådade Norrköpings vackraste sheriffbrud kommande släntrande.

  - Har herrarna inget bättre för sig än att släcka den brinnande törsten, frågade hon och log sitt allra sötaste leende.

  Vi hade inget annat att säga än att hon hade rätt. Vi hade faktiskt inget bättre för oss, och vad kunde vara bättre? Om man nu ska vara petimetrisk.

  - Ge mig en pilsner, sa den långskaftade och satte sig bredvid oss på bänken. Jag har semester från och med nu.

SkrivPuff 316 - En bön till en plantering

Du Gran och Tall, du Björk och Asp,
som i planteringen där står.
Helga ditt vedämne och din kådsaft.
Låt din inneboende energi ge oss värme i evinnerliga tider.
Låt dina fibrer ge Ann det papper som behövs, för att trycka de böcker hon vill att vi ska läsa.
Låt dina barr och löv förkunna den vår som alltid kommer, prosit, och
låt de färger som markerar intåget till den kallare årstiden ständigt lysa lika starkt.
I evighet.
Amen.

SkrivPuff 315 - Om något trasigt

Mona och jag upptäckte Nisse när han kom vinglande gatan fram när vi var ute på kvällspromenad med Voffsen. Det var en tisdagkväll i mitten av maj, det viskade tyst i träden och vinden smekte oss så där lagom ljumt. Inte ett ljud hördes.

"Hummi hummi hum". Vi hörde att Nisse försökte sjunga på någon obestämd melodi när närmade oss honom. Precis när vi stod ansikte mot ansikte såg han oss. Mina damer och herrar, den blicken önskar jag inte att någon av er ska få se hos någon. När Mona såg den började hon gråta, tog Voffsen i kopplet. "Jag går hem", sa hon. "Det här får du sköta."

Jag hade sett ett tag nu att det hade börjat barka åt skogen för Nisse. Han hade börjat åka med mig till arbetet istället för att ta sin egen bil och jag kände på lukten varför. Jag hade försökt prata med honom men det mest intelligenta jag fick ur honom var skällsord över "en jävla massa fruntimmer". Som han uttryckte det. På firman nyktrade han till och än så länge skötte han sitt arbete, så därifrån fanns det ingen hjälp att få.

Vad gör man när man klart och tydligt ser att det börjar barka åt skogen för någon? Speciellt svårt blir det när den människan varken ser problemet eller vill bli hjälpt. Mona arbetar på ett sådant ställe där Nisse skulle kunnan få hjälp bara han ville. Nisse vill inte! Han sa det rent ut till mig en dag. "Ge fan i mig! Fan ta dig och alla fruntimmer." Nu ger jag inte fan i Nisse, aldrig i livet. Vi har gått igenom allt för mycket under de senaste femton åren för att jag ska svika.

"Nu går vi och lägger dig", sa jag till honom den där tisdagskvällen i maj, "så hämtar jag dig i morgon. OK?" Nisse svajmast följde lydigt efter fram till hans dörr. "Nyckeln", mumlade han. "Hittar inte nyckeln." Hade jag inte hört skramlet hade jag nog låtit honom sova på soffan hemma hos Mona och mig, men nu så tog jag upp den från marken där han hade tappat den och öppnade dörren.

Jag fick av honom skorna och jackan. "Nu ska vi ha en sup!" Nisse sluddrade och rullade ut mot barskåpet innan jag hann hindra honom. "Slut" han höll flaskan upp och ner och inte en droppe rann ur. Flaskan åkte ner på golvet och Nisse ramlade efter.

"Dags att gå och lägga sig", sa jag. "Jag hjälper dig upp."

Att släpa upp en lealös trettioettåring som väger ungefär åttio kilo är tungt och obehagligt. Under många protester och andra ljud jag inte begrep hade jag äntligen fått honom uppför trappan. Det första jag la märke till på övervåningen var den oordning som rådde. "Vad i h-e?" tänkte jag när jag så hur det såg ut. "Rena svinstian." Plötsligt kände jag att kroppen blev tyngre och jag hörde hur Nisse omedelbart började snarka.

Nisse fick ligga på golvet, jag tände lampan och började titta mig runt. Toaletten hade inte tanterna på TV4s städprogram godkänt. Det kan jag garantera. Av det övriga jag såg hade de nog kallat det för "en total sanitär olägenhet." Nu fanns det bara ett rum bakom en stängd dörr kvar att undersöka. Jag öppnade dörren försiktigt, tände lampan och kikade mig förvånat ikring. Rummet var i oklanderligt skick.

När jag stod där hade Nisse återuppstått från de sovandes skara. Hela hans ansikte var som sten och blöt jord samtidigt. Han såg på mig och den blicken, det kan jag lova, har ingen av oss sett förut. Han sa med en röst som inte röjde ett spår av den alkoholkonsumption han hade ägnat sig åt under kvällen.

"Det måste vara fint när Nilla kommer hem. Ska vara fint åt Nilla."

SkrivPuff 314 - Något modigt

Nisse går gatan framåt. Trallar, lallar lite. Det syns på det sätt han går att han mår bra. Han stannar, tittar upp och vinkar tvärs över gatan.

Bilarna brusarna där de rusar gatan fram. Plötsligt stannar en av dem lite för snabbt, den som ligger bakom ligger för nära och ett plåtliknande brak uppstår. De båda bilförarna rusar och börjar gapa och skrika åt varandra. Nisse som har sett allting från sidan, släntrar över och börjar lägga sig i samtalet. "Du låg för nära", säger han åt den förare som gapar mest.

Nu blir det ännu mer liv i luckan. Föraren som blev påkörd drar sig undan, tar fram sin mobil och ringer medan Nisse och den andra föraren skriker åt varandra. Innan de ens har hunnit gapa färdigt så hörs det ett par sirener och en blå-, gul och vitmålad bil dyker in på scenen. Polisen som sitter i passagerarsätet hoppar ur bilen och kastar sig emellan Nisse och den andre som nu slåss öppet.

Nisse står vid sidan om belagd med handbojor. Hans antagonist stirrar på honom och ler. De båda poliserna, synnerligen professionella i sin hantering av de båda bråkstakarna tittar på, skrattar lite grand och tar varsin förare i armen och går bort från olycksplatsen.

Tre timmar senare ringer telefonen hemma hos Nisses granne.

"Kan du komma och hämta mig", frågar Nisse. "De vill inte släppa ut mig om inte det är någon som möter upp." Grannen lyssnar förvånat, men säger efter ett tag.

"Jag kommer."

Hans fru Mona, som nu står vid mannen frågar.

"Vad var det där om?"

"Jag berättar när jag kommer hem. Det är Nisse nu igen, men säg inget till Nilla. Nisse vill inte att hon ska veta."

Det här är första gången Nisses granne är hos polisen i vad man skulle kuna kalla ett "tjuv och polis ärende", så han är allt lite nervös när han ringer på klockan vid stationsdörren. Det är sent och stationen är stängd sen länge.

"Jag ska hämta Nisse", sa han åt den som öppnade. "Han vill hem nu."

Polisen skrattade gott och länge, hela hans kropp hoppade av förnöjsamhet.

"Den blir det skönt att bli av med", sa han. "Det är en jävel på att hålla låda och spela kort kan han också. De flesta av oss har gått flera hundra back."

När grannen kom in i rummet ser han hur ett gäng poliser och Nisse sitter runt ett bord. Nisse är högröd i ansiktet och hela han lyser som en sol när han ser vem som kommer in i rummet.

"Dags att dra", säger han, "innan ni har vunnit tillbaka allt."

SkrivPuff 313 - Om något skört

"Rör mig inte!" Nisse låg i fåtöljen ihopkrupen och grät. Hela hans kropp skakade. Min blick sökte efter en ledtråd till det tillstånd han befann sig i, men jag fann inget speciellt. Jag förstod inte, det hade inte funnits någon förvarning om att han skulle hamna där han nu befann sig. Inget som jag kunde ha gissat mig till i alla fall. I går var allt hur bra som helst, skratt och glam och go och gla mjölkchokla. Idag detta vrak.

Det första jag la märke till var kniven som låg på golvet bredvid fåtöljen. "Rör den inte!" Nisse skrek som en ylande hund när han såg vad jag såg. Det första jag gjorde var att plocka upp kniven. "Ge hit!" Han rörde sig inte, men han ville ha den i alla fall. "Nilla" ropade jag. "Nilla" Inget svar. Alldeles tyst. Jag såg hur Nisse ryckte till varje gång han hörde hennes namn.

"Hon har stuckit." När jag hörde vad han sa, insåg jag att nu var det nog så. Nilla skulle inte komma tillbaka. "Varför? Vad har hänt?" Jag kunde inte låta bli att fråga. Inget svar mer än fortsatta ylande från fåtöljen. Jag tittade på kniven och såg att det var blod på den, kände hur blöt den var. "Vad har du gjort?" Jag gick fram och tog tag i honom. Trots han motstånd lyckades jag vände på honom, lyckades bända upp hans armar och såg då hur det droppade från handlederna.

"Låt mig vara!" Inte lät jag Nisse vara inte. Hur kunde han någonsin få en sådan tanke i skallen? "Få se." Hans skärskador var inte av det allvarliga slaget. Han hade väl inte vågat fullt ut, men bara att han hade försökt var allvarligt nog för mig. "Jag ringer efter en ambulans."

För tre månader hade han talat om för mig att de skulle ha barn. Någon mer uppspelt människa hade jag aldrig sett. "Jag är lycklig", sa han. Hela han skrattade och studsade som en gummiboll mellan väggarna. Och nu detta? Jag förstod inte.

"Vad har hänt?" Jag ställde frågan ytterligare en gång. "Hon stack bara." Nilla är inte den som sticker. Jag och Mona har känt henne ett par år nu och vi har aldrig känt henne som en människa som bara drar. Inte utan anledning i alla fall. Mer fick jag inte veta för ambulansen kom. Läkaren la om Nisses handleder, gav honom en karta Stezolid och bad honom ta det lite lugnt.

Vi stod ute i köket efter det att ambulansen hade åkt. Nisse kastade pillrerna i papperskorgen medan jag satt och såg på honom och vad han gjorde. "Bjuder du på en kopp kaffe", frågade jag. Tio minuter senare satt vi och smuttade på varsin kopp. Nisse tog fram flaskan och hällde i kaffet. "Smakar bättre så", sa han. Sen satt vi tysta i åtminstone femton minuter. Det enda som hördes var vårat sörplande. Nisse tittade upp på mig med jämna mellanrum och jag kunde se hur han ordlöst grät som män brukar göra. Den enda skillnaden mot de flesta män var att tårarna rann nedför kinderna och att han inte gjorde någon ansats att torka bort dem.

"I morse packade hon och stack", berättade Nisse till slut. Hon hade också sagt, la han till, och nu snyftade han högljutt. "Jag har träffat en annan och det är hans barn. Inte ditt."

Nisses tårar tog aldrig slut efter den dagen, men de syntes inte mer.

SkrivPuff 307 - Om att byta

"Vad ska jag göra, tycker ni?" Så brukar jag börja mina föreläsningar om deltagarskap. Att få vara med och delta i det gemensamma, det vi har ihop. "Varför just denna fråga", frågar ni er naturligtvis. Ja, någonstans måste man börja och det här med deltagarskap är ju ganska uttjatat vid det här laget, så jag behöver en nödutgång om det skulle barka åt skogen.

Nisse brukar alltid stötta mig här. "Du ska göra som du alltid har gjort", sa han senast. "Gör det du är bra på." Jojo,där hör man. "Vad är jag bra på då?" kan jag undra. "Det jag alltid har gjort", kan jag svara mig själv. "För det man kan är lätt och det som är lätt brukar man vara bra på." Fy tusan vad trist!

"Vad vill du då?" Nisses fråga är berättigad, men den går inte att svara på. För det jag vill är inte detsamma som jag kan. Livet tillåter inte det, så frågan är irrelevant. "Out of question?" Min skotske vän skulle be mig fara till ett varmare ställe om jag så. "Out of question?" Sen skulle han skaka på huvudet och bara gå.

På min arbetsplats tycker de att "Gör endast det du är bäst på." är en schysst devis. "Stäng in oss bara i våra små specialistbås och låt oss aldrig få lov att titta ut." Nisse skrattade sist när jag sa så. "Men för tusan. Det är ju så ni beter er allihopa. Som vallboskap."

Nisse är annorlunda, men så slåss han hela tiden också. Mot väderkvarnar känns det som ibland, mot sig själv och mot alla runt omkring. Jag beter mig inte så, jag är annorlunda men är jag bättre? Jag vet inte. Många runt om oss säger så. "Du är bättre än Nisse." Det har jag alltid fått höra, men jag brukar inte hålla med. Nisse är som han är och bara alla lärde sig att ta vara på honom, så skulle han slå oss alla. Det kanske är därför man inte tillåter honom att vara det han är bäst på.

"Vi kan byta", sa Nisse inför ett tvärfunktionellt möte. "Du är jag och jag är du. Så ser vi hur de reagerar." Nä, sån är inte jag och sån är inte Nisse heller, så jag vägrade. Vi är de vi är och vi kan inte vara några andra. Vi kan inte byta. Du kan inte bli mig och jag kan inte bli dig, vem vi än är här i universum, i världen, Europa, Sverige eller här i cyberrymden. Det är inte ens någon idé att vi försöker.

Vad man kan göra däremot är att byta inriktning. "Gör det då", sa Nisse. "Var inte en sån jävla fegis. Kan bli knapert ett tag, men det fixar ni." Nu bröt Mona in. "Kommer inte på fråga. Inte nu när vi har smått i huset. Har du aldrig hört talas om det gamla ordspråket; Skomakare bli vid din läst." Voffsen skällde glatt som han alltid gör när Mona har slutat prata, men sen la hon sig ner igen. "Nisse är likadan", sa Nilla. "Han bara snackar, är aldrig nöjd, men det kommer inte att hända något. Det är bara drömmar."

Att bli nedtagen ur den högsta grantoppen, just där ens innersta dröm är belägen gör ont. Man förstår då att hur många hinder man än övervinner, så kommer det alltid att finnas ett till som gör att man till slut tröttnar. "Det går inte, trots hur mycket jag än vill."

"Vad ska jag göra, tycker ni?" Så brukar jag avsluta mina föreläsningar om deltagarskap.

SkrivPuff 306 - Om att maskera

Varför? eller Varför inte? Det var där vi var. Nisse och jag, den här lördagen i april det året det hände. "Kom nu", sa jag, "så drar vi." Mona var hemma hos Nilla och tillsammans tog de hand om de små. Voffsen hade Nisse och jag med oss då Nillas och Nisses lilla var allergisk. "Ni måste ta med Voffsen", hade Mona sagt. Trots mina protester om att det inte passade sig, att Voffsen bara var i vägen osv ... så bet ingenting på henne." Kan inte Voffsen vara ensam hemma då?" försökte jag lönlöst argumenterande.

In i bilen, Vofffsen där bak och Nisse där fram. Det var jag som körde. "Jävla ök till bil du har", sa Nisse. "Kunde kört min om vi bara kunde lassa av den fyrbente någonstans." Jag lyssnade inte, nu var det som det var. Mona och jag behövde en kombi och det här var vad vi hade råd med.

Strax ute på motortrafikleden somnade både Voffsen och Nisse. Det var som att dra ned en rullgardin  för fönstret, så plötsligt tyst blev det. Det är befriande avslappnande att sitta där framför ratten och bara låta milen rulla medan passagerarna sover trygga i sin förvissning om att de ska komma oskadda fram.

"Det är dags att vakna nu". Jag skakade Nisse i armen strax innan avfarten, så att han åtminstone skulle vara vaken när vi närmade oss målet för färden. "Vad är klockan?" frågade han. Strax därpå höll det på att gå fullständigt åt helvete. Från vänster och utan att stanna för stoppskylten kom det en långtradare upp på vägen brölandes med sitt horn, så att jag trodde att kriget hade brutit ut. Jag stampade på bromsen och svängde tvärt höger ut på åkern där vi fastnade efter ca 50 meter i vårleran. Långtradaren kom med full fart bakom oss i svängen och körde även den ut på åkern, släpet välte och stilla stod den till höger om oss och lite längre fram.

Vi lyckades ta oss ut ur bilen. Jag tittade på Nisse som allt såg lite blek ut om nosen. Voffsen stod däremot bredvid och viftade glatt på svansen. "Vad fan gör vi nu", sa jag och såg på Nisse. "Uj så nära." Jag kände  hur darrningarna började i knäna och spred sig uppåt i kroppen. Jag öppnade bakluckan och satte mig ner en stund bland all bråte som vi hade där. Nisse kom fram. "Vi måste kolla hur det gick med lastbilschaffisen."

Den jävla åkern var som ett dynghål som knappast bar oss, men fram till lastbilshytten kom vi. Döm om vår förvåning när vi öppnade dörren och upptäckte att den var tom. "Va fan ...", sa vi båda samtidigt. Nisse som var lite mer hemmastadda i sådana här fordon klättrade upp och tittade in i sovhytten. Lika tomt där. Vi tittade båda på varandra och skakade på huvudet.

Femton minuter efter det att vi hade lyckats komma fram till 112, så fanns både polis och bärgningsbil där samt en mycket förbannad bonde. Han stod och gapade om skadestånd, skördebidrag och jag vet i tusan mer, men glad var han inte. Till slut lyckades i alla fall polisen få bort honom och bärgningsbilen lyckades få upp min bil på vägen. I hyfsat skick, tack och lov.

Lite försenade kom vi fram till vår bestämmelseort och fick gjort det vi skulle. Välbehållna och lyckliga över att vara vid liv återvände vi hem. Sju dagar senare ringde en kommissarie från polisen och ville att jag skulle komma in till polisstationen för "en liten pratstund" som han uttryckte sig. Helst skulle detta inte ske i morgon eller i övermorgon, utan på studs, omedelbart annars kunde det tänkas att de var tvungna att hämta mig.

"Förhör med ...." Mer hörde jag inte innan jag började kallsvettas. Polisens formella ton, det kala rummet, bandspelaren och allt annat gjorde att jag inte visste riktigt vad jag sa eller borde säga. Det är konstigt hur vissa situationer gör att vi börjar linda in oss i besvärliga vändningar och börjar tänja på sanningen för att framstå i bättre dager. Det hade ju varit så lätt att säga som det var utan att förställa sig, men till slut lyckades vi komma fram till vad som faktiskt hände. Efter ett par veckor betalade försäkringsbolaget vad de skulle och allt blev frid och fröjd.

Chauffören av lastbilen? Ingen aning. Polisen sa att den har ingen sett till sen olyckan ...

SkrivPuff 305 - Om att dra något gammalt över sig

"När kommer svaret?" tänker jag. "Det har gått nästan sju månader sen jag skickade in uppgiften." Jag räknar på fingrarna då min huvudräkning inte är den bästa. Nästan sju månader stämmer. Varje dag har jag noga kontrollerat Inboxen. Nada. Noll. Nill. Zero. Ingenting från henne. Frustrationen bara växer och jag känner hur otåligheten kryper i kroppen. Jag kommer ju inte vidare. Jag vill vidare och jag tycker det är kul att få e-mail ifrån henne. Det ger mig så mycket.

"Du har blivit blåst", säger min fru. "Glöm det! Det är sånt som händer. Och förresten var det jag som betalade." Jag tycker inte om att bli blåst. Speciellt tråkigt är det mitt i en kurs som jag verkligen behöver och när jag  har satsat så hårt fram till nu. Jag är i ett desperat behov av den kunskap min fru har betalat för att jag ska få. "Det är inte så det får gå till", säger jag. "Det är inte schysst." Min fru som är mer hårdhudad än vad jag är, tycker att nu får jag banne mig ge mig. "Lägg av och skyll dig själv. Du har säkert gjort bort dig på något sätt utan att veta om det."

Jag vill ingen illa, jag vill bara alla väl. Det är min grundinställning till livet och hur jag ska förhålla mig till mina medmänniskor. Det har inneburit att min försvarsmur mot omvärlden är låg. För låg säger många inklusive min fru. Det är lätt att inta mitt sfär och göra mig illa. Ibland tänker jag; "Att jag aldrig lär mig?" men samtidigt är det ganska skönt att en gång kunna höra Sankte Per säga "Framför mig står en man som aldrig medvetet gjort någon människa illa. Goda människor är alltid välkomna in." Ja, ja. Det är min dröm!

Jag tänker speciellt på ett tillfälle då mitt jag fullständigt raserades. Hur kan en människa efter sju års samvaro fullständigt krossa mig genom att tala om för mig att jag är så jävla inkompetent att jag aldrig borde fått lov att arbeta på den arbetsplatsen och speciellt inte med honom. Hela mitt självförtroende raserades på en alldeles för kort sekund. Sen gick han på om något som jag inte kommer ihåg, då jag var helt borta och i tankarna befann mig någon annanstans. Han såg dock nöjd ut när jag talade om för honom att han inte skulle förvänta sig att jag skulle lägga något i insamlingen när han skulle gå i pension. Efter det såg jag honom aldrig mer.

Efteråt, när jag väl hade hämtat mig föll allt på plats och svaren stod som i eldskrift framför mig. Det var nu självklart för mig varför jag aldrig hade fått någon som helst del i budgeten och varför han alltid hade sagt till mig att lägga ner arbetet i de förändringsprojekt jag drev. Jag ser det nu när han har gått i pension och jag har tagit över de arbetsuppgifter han hade. Det var nog så att jag kom för nära det arbetssätt han hade predikat under många år och när jag föreslog vissa "justeringar" uppfattade han det säkert så att jag ifrågasatte honom och det han stod för. Eftersom ingenting hände under alla år och han försvann till slut innebar det att han endast lämnade efter sig ett stort tomt hål. Ett hål som nu jag måste fylla.

"Varför?" frågar jag mig utan att få något bra svar."Varför gör vi så mot varandra?" Det enda som dyker upp i min skalle är ett antal för enkla svar. Den mänskliga naturen. Vi kan inte bete oss annorlunda då vi faktiskt är människor och det ligger i våra gener. Jantelagen finns över hela världen; "Du skall inte tro att du är något." eller det som har blivit så omhuldat de senaste åren. Konkurrens. "Jag ska ha på din bekostnad." För enkelt! Jag vet.

Vad vet jag egentligen? Vad har jag för rätt att sitta här och diskutera mina personliga problem med någon som finns där ute i cyberrymden? Nä, jag får väl göra som alla alltid gjort i den här situationen eller också göra något åt det. Jag behöver honom inte längre, han som inte finns kvar i firman. Nu gör vi på mitt sätt och alla verkar tillfreds med det inklusive jag själv. Det andra problemet är värre. Där vet jag inte riktigt vad jag ska göra utan att gå in i en fullständigt förödande konflikt. Det vill jag inte, det är det inte värt.

En sak är säker i alla fall; Jag känner inte för att dra något gammalt över mig. Ännu är väl bäst att tillägga.