SkrivPuff 323 - Om något klibbigt

  En box kan jag tåla, två box kan jag också tåla om det är en klant som slår, men efter den tredje smällen brukar jag bli lite groggig. När man har kommit in i det tillståndet vill man bara ha en fet jävla haksmäll, så att man tuppar av. I den mörka världen finns ingen ondska och smärtan har lagt sig för gott, vilket gör att de som vill veta det jag inte vet, kan slå och slå utan att jag berättar. De här pojkarna var dock mer listiga än så. Efter fjärde boxen la de av tillfälligt. En lampa riktades rakt in i mina ögon.

  - Ditt lilla as, sa en ena. Nu får du berätta vad du vet.

  Vi hade inte kommit så långt i förhandlingarna att det var läge att krypa till korset och ge dem ett köttben eller två. Jag spottade på den som stod närmast och andades mig rakt in i näsan med en andedräkt som nog inte hade sett en tandborste på år och dag.

  - Skit på dig, svarade jag. Hellre dör jag än säger något.

  Det tog två sekunder, så låg jag på golvet och försvann in i det befriande mörkret. En vacker dröm lösgjorde sig från  mitt inre, palmer, vit ren och glödhet sand under mina fötter, blå himmel, en ljummen bris, tjugoåtta grader i luften och en vacker flicka vid min arm. Jag var tillbaka på en av mina mer lyckade strandhugg mellan två skeppshyror i Indiska oceanen. Jag hade tänkt bli kvar där i tre månader. Det var under den tredje kvällen på den lokala utskänkningslokalen jag hade träffat Minnoa, vilket på den lokala dialekten betydde den ljuvligt milda. Dagen därpå hade jag hyrt en bungalow, Minnoa flyttade in och jag beslutade mig för att stanna för gott. Tio veckor senare smög jag ut en mörk natt när Minnoa sov som hårdast. När väl damen hade fått klorna i mig, förvandlades den ljuvligt milda till en riktig markatta och när hon började tjata om att vi borde gänga oss och skaffa små Frittar blev det bara för mycket för mig. Jag kände hur bojan började närma sig och hur lite syre det plötsligt fann i vår bungalow. "Fritte checkar ut", tänkte jag och tog närmsta skeppshyra därifrån.

  - Det var då fan.

  Den välkända rösten trängde genom mitt öra och in i hjärnbarken, men mitt tillstånd förhindrade mig att komma med en vitsig och igenkännande kommentar.

  - Torka av honom och sätt honom upp.

  Väl i sittande ställning spydde jag rakt ut. Nu visste jag att jag levde i alla fall, de som stod runt mig tvättade mig och la mig ner i framstupa sidoläge.

  - Ligg still nu, sa den långskaftade sheriffbruden. Vi ska köra upp dig till akuten.

  - Var är Putte, frågade jag. Lyckades han försvinna innan de kom?

  - Putte är med mig, svarade den långskaftade. Det är tack vare honom du lever. Han får berätta mer sen.

  Putte, den gudomlige och lätt nedsupna varelse, har jag mycket att tacka för. Vi lever i en sorts symbios, han och jag. Utan mig skulle han idag inte finnas bland oss och utan honom skulle jag nog själv ha gått under många gånger om. Jag hade varit lika chanslös som en rysk flodpråm i en rykande höststorm utanför Kamtjatka.

  - Jävlar vad klibbiga de blir!

  En okänd röst lyfte upp mig på en bår och sa vad han ärligen tänkte. Det kan aldrig kan vara fel att säga vad man anser om något. Jag har alltid gjort det och det gör mig inte heller något att någon säger vad de anser om mig. Jag är van. Två sekunder senare rullade någon upp min nedspydda skjortärm, något kallt nuddade min arm och strax därpå hörde jag de välbekanta orden.

  - Nu kan det svida lite.

  Strax därpå somnade jag in.