Putte och jag kilade nerför gatan. Solen stod som högst och törsten var påträngande.
- Ett kungarike för en bärs, skrålade jag och tände samtidigt en Röd Prince.
Vi var stadd i kassa efter ett rejält tilltaget arvode från de drabbade handlarna. Jag hade, med benäget bistånd av Putte måste jag erkänna, lyckats knäcka en av de mer förhärdade småtjuvar som Norrköping hade sett på år och dag. Det var inte lätt ska ni veta, men när min skarpa hjärna hade fått upp rätt spår, så nosade jag upp honom inom tjugofyra timmar. Det som fällde avgörandet, och det kan Sheriffbruden intyga, var Puttes snygga foton när den lilla rackaren stoppade ner godispaket efter godispaket i de fickor han hade sytt in i rocken.
- Vi går till Folkparken, sa Putte. Där får man i alla fall vara ifred.
Jag, Fritte Nilsson, var inte sen att följa den goda mannens råd, då det var ett mycket gott råd, men först inhandlade vi ett par flaskor av den ljuva, ljusgula skummande sorten Lundgrens lager och med klirrande påsar strosade vi in i den ljumma skuggan.
Folkparken, mina kära läsare, är en oas för oss törstiga själar. Här kan man i lugn och ro en vacker sommareftermiddag som denna, sätta sig för själv och inmundiga en pilsner eller två. Ingen kommer och stör en, friden är absolut och flickorna som går förbi är så där sommarvackra som bara flickor är. Jag sa till Putte när vi satt där att det här påminner mig om en händelse som inträffade en het sommar när jag hade tagit hyra på M/S Phillipoa och seglade mellan Samoa och papa Nya Guinea. 1985 tror jag det var. De damer som behagade uppsöka vårt kvarter och sälja oss godsaker, tog andan ur oss. Men som kapten sa; Bara titta, inte röra!
- Något på gång, frågade Putte.
- Nä, svarade jag. Ingenting mer än bara att lyssna på tystnaden.
Bäst vi satt där, slog en frisbee ner framför våra fötter. Putte log sitt alla sötaste leende när han såg på mig. Mina vänner, den frisbeen känner varje välunderrättad källa igen. Vi vände oss bort mot vänster och skådade Norrköpings vackraste sheriffbrud kommande släntrande.
- Har herrarna inget bättre för sig än att släcka den brinnande törsten, frågade hon och log sitt allra sötaste leende.
Vi hade inget annat att säga än att hon hade rätt. Vi hade faktiskt inget bättre för oss, och vad kunde vara bättre? Om man nu ska vara petimetrisk.
- Ge mig en pilsner, sa den långskaftade och satte sig bredvid oss på bänken. Jag har semester från och med nu.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar