SkrivPuff 325 - Om att falla

  - Jävla fönstersmygare!

  Mannen skrek som en mistlur i värsta dimman. Putte och jag stod nedanför och vår kamera fyrade av bild efter bild. Bakom honom smög en läcker sak av honkön upp och tittade ut där vi stod. Putte fyrade av ett par blixtar till, innan vi hastigt drog oss bakåt. Mannen i fönstret hade fått spel och börjat kasta ned blomkrukor mot oss och det var då vi insåg att det var dags att dra oss bakåt.

  - Jävla bra bilder!

  Putte såg nöjd ut när vi var tillbaka på vårt kontor och spanade in de bilder vi hade. PCn surrade tryggt, kaffet ångade och en omisskännlig doft av Ballantines spred sig i rummet.

  - Den mannen sitter fast med slipsen i brevlådan, sa jag. Det här gjorde vi jävligt bra.

  Tre dagar tidigare hade ett jag funnit ett kuvert innanför dörren till kontoret med en bild på en man, tjugotusen svenska kronor, en lapp med instruktioner vad vi skulle göra samt ett frankerat och adresserat kuvert med en boxadress. Då det var ebb i kassan ansåg jag att vi inte hade något val, utan Putte och jag  gick igång som en Atlantångare bland isbergen. Jag hade följt vår slogan till punkt och pricka; "Frittes Efter- och Undersök levererar enligt dina önskemål."

  Att få veta vem mannen var, var inte speciellt svårt och att sen nosa upp honom och följa honom under ett par dagar, var heller inte svårt. Han syntes, om man säger så och ju mer han syntes, desto mindre syntes vi. Det var den här sista dagen av vårt uppdrag som det verkligen hade börjat hetta till. Mannen hade under alla andra dagar skött sig exemplariskt, tagit spårvagnen från hemmet till kontoret, lunchat på stan med kollegerna och sen åkt hem till frugans lugna vrå.

 Hans sätt att vara påminde mig om det sätt vi hade på sjön. Petri, min bäste och äldsta vän, sa till mig en dag när vi gick på trebenstraden mellan Shanghai, Sydney och Yokohama, att det bästa med det här livet var att man inte kom någonstans, de rutiner som fanns var man tvungen att följa. Vi satt på akterdäck, tittade rakt in i solnedgången, smuttade på en flaska som vi hade smugglat ombord och mådde så där jävla gott som man bara kan göra, när allt är rätt. Det skulle bli andra bullar några dagar senare, ungefär som det blev för den här mannen, men det var det ingen av som då visste. Vad som hände? Det får vi ta en annan gång!

  Putte skrev ut bilderna på vår nyinköpta skrivare och säkerhetskopierade ner bilderna från hårdisken till ett av hans otaliga USB minnen. Jag stoppade ner bilderna i kuvertet och kände mig så där nöjd som bara ett väl förrättat värv gör med en. En förvåning spred sig i min kropp när jag insåg att jag kanske höll på att få ett Lutherskt tänk och kanske, kanske att jag var på väg att bli normal.

  - Nu går vi och äter, sa jag till Putte. Ringer Sheriffbruden och så kan vi träffas vid Majas krog om en halvtimme.

  Maja, mina kära vänner, är en gammal flamma till mig och innehar en av Norrköpings härligaste kvarterskrogar. Den är belägen mitt på Gamla Rådstugugatan, mitt emot Spången så det är lätt att ta sig dit för oss som endast tar apostlahästarna till hjälp. Trots vår historia, så är vi idag de bästa av vänner. Vi hade tänkt gänga oss för tio år sedan, men på grund av mitt dåvarande sätt att leva, så tog hon sin Mats ur skolan och lämnade mig hjälplös som ett naket barn i rännstenen. Hennes nuvarande man, kocken på krogen, var behjälplig med att kasta ut mig och min dåvarande vänner från hennes lägenhet, när vi hade svinat ner tillräckligt.

  Två dagar senare. Putte och jag var på väg till Systembolaget för att köpa ett par Lundgrens lager till kvällen. Vi studsade båda när vi såg Aftonblaskans löpsedel med Puttes bild på framsidan med mannen kastande blomkrukor på oss. Rubriken annonserade högt med stora svarta bokstäver att han var körd och alla krävde hans avgång.