fredag 20 november 2009

SkrivPuff 324 - Om att fly

  Regnet stod som spön i backen, solen var någon annanstans och vi var dyngsura både till kropp och själ.  Det var november. Putte och jag gick Himmelstalundsvägen ner från Bråboplan mot Turkens restaurang. Klockan var nära tolv och det skrek i våra tomma kistor. De senaste veckorna hade varit gynnsamma för min lilla verksamhet. Ett flertal äldre damer och någon äldre herre hade fått de bevis de behövde på den kära makans/makens otrohet tack vare Puttes fotograferingskonst. Julen skulle inte bli kul i många hem, tårarna stod som spön i backen och den ekonomiska tryggheten föll med äktenskapet.Hur mycket brydde vi oss, så länge vi fick betalt.
  Vi for in genom dörren till Turkens restaurang, slängde en blick bort mot köket där han stod och vinkade glatt åt oss. Tio sekunder senare hade han ställt en öl framför oss och samtidigt frågade vad vi önskade oss att äta. Att äta mina vänner, är en ren njutning för känsliga själar som Putte och mig själv. Den konsten lärde jag mig av en grekisk kock på fartyget M/S Athinai när vi gick med passagerare mellan Pireus och Kreta i slutet av sjuttiotalet.
  Jag arbetade som ung mässpojke och sprang med beställningar från passagerarna till restaurangen. Den här kocken fattade genast tycke för mig, då jag på den tiden var ung och söt, och kocken var överdrivet förtjust i sådana som mig. Trots hans lilla defekt kunde han laga mat och han lärde mig allt om hur man steker kräftor till perfektion och vilken typ av Retsina som passar bäst till.
  Strax efter att Putte och jag hade fått in våra tallrikar dyker HON upp! Sheriffbruden, Anna-Lena, Norrköpings läckraste och mest svårflörtade polis in.
  - Tänkte väl att jag skulle hitta er här, sa hon, log och satte sig ned. Vill ha likadant.
  Turken var inte sen att effektuera hennes order och strax därpå smackades det ljudligt kring det lila bordet. När vi väl hade fått i oss Turkens läckerheter och vi avslappnat lutar oss tillbaka med en kaffe och en konjak, inte sheriffbruden förstås då hon var i tjänst, men Putte och jag kan aldrig motstå lunchens perfekta avrundning kommer Turken fram och sätter sig vid vårt bord.
  - Smakade det bra?
  Trots att han har varit här i snart tjugo år är hans svenska ganska så bedrövlig. Förstå mig rätt, vi förstår varandra vilket ju är det viktigaste, men hans uttal hade mycket att önska.
  - Mycket, sa vi tre i kör och Putte rapade ljudligt.
  Turken var liksom jag själv en vilsen och vittberest själ. Vi hade genom åren rest jorden runt ett antal varv i sökandet efter något, men vi hade aldrig stött på varandra förrän nu. När vi väl lärde känna varandra kunde vi jämföra våra berättelser och erfarenheter och då inse hur lika vi var. Den stora skillnaden mellan oss var att Suleyman inte hade förmånen att få återvända hem, när det väl var dags och det lilla livet kallade. Trodde jag i alla fall.
  - Är det inte dags för dig att gifta dig snart, frågade sheriffbruden i ett anfall av romantiskt frosseri. Du verkar inte vara ungkarlstypen.
  Turkens ansikte fick ett sorgset uttryck och han reste sig omedelbart upp och försvann för ett kort ögonblick.
  - Sa jag något olämpligt, viskade sheriffbruden till mig, men längre hann vi inte innan Turken var tillbaks med något i handen.
  Han la upp en liten ask på bordet, öppnade locket och visade innehållet.
  - Det här fotografiet föreställer den familj jag hade när jag återvände till min hemby och det här är våra ringar.
  Han höll upp ett fotografi föreställande en ung flicka med två små barn i knät och två tjocka guldringar. De poserade framför en alldeles nybyggd villa och såg bara så där lyckliga ut som man gör när man är, just det, förälskad och har en nybildad familj och hela livet framför sig.
  - De sköts i ett anfall. Av vem vet ingen. Hade jag inte lyckats ta mig ut, av en slump bara, hade nog inte jag suttit här heller.

2 kommentarer:

  1. En av dina bästa texter tycker jag. Du skriver med sedvanlig något bedagad elegans. Dina huvudpersoner rör sig lite i samhällets utkanter, lite bedagat eleganta de också. Hemlösa, vittberesta, utsatta, men levande. Turken berättar sin historia för, den är tragisk.

    SvaraRadera
  2. Dina texter vinner i längden, man behöver känna igen karaktärerna för att de inte ska kännas så stereotypa som de känns vid den första bekantskapen. Ju längre man läser desto fler nyanser får du in.

    SvaraRadera