SkrivPuff 293 - Om superhjälteegenskaper

"Jag är osårbar." Nisse skrek som en besatt där han stod vid dansbanan och spanade, slog ut med armarna som om han ville omfamna hela världen. Hela varelsen strålade glädje, ansiktet var som moder sol och alla som såg honom kände den värme han utstrålade. Jag och Mona log där vi som berusade dansade runt, runt till musikens jämna takt. "Han är bra, Nisse", sa Mona. "Jag gillar honom verkligen, men jag älskar dig."

Jag kände den där taggen i mig när jag såg Nisse. Jag hade känt honom längre än vad Mona hade känt honom, jag kände honom bättre och vi var män. "Polare in i döden", som vi hade lovat varandra. Det var något som fattades, något bestående och äkta. Jag kände det ofta och jag visste inte vad. Han var snar till skratt, men han var lika snar till ett nattsvart bråddjup som han hade svårt att ta sig ur. Skrattet kom och gick lätt och kvickt, men det andra var något annat, något mer bestående.

När man är tjugo och livet ligger framför en har man svårt att se livets hårda realitet. Det jag såg och det jag levde för var Mona. Hon var mitt allt, min kärlek här i livet och den jag skulle dela mitt liv med. Det hade jag bestämt mig för. Basta. Trots den lycka jag levde i, såg jag någon som hade det svårt, en människa som stod där på utsidan av dansbanan och skrek för fulla muggar.

Att inte få vara med, att inte få lov är bland det vidrigaste en människa kan råka ut för. Ännu värre är det om hon inte vet hur man ska bete sig för att få lov, att få vara med i gemenskapen på grund av de signaler man omedvetet sänder ut. Nisse sände fel signaler, alltid var det något som gjorde att han kom när han kom, och alltid blev han fullast på festerna. Den här kvällen skulle det bli värre än vanligt, det skulle vi snart bli varse.

Bakom Nisse kom en uniformerad man upp och bad honom att hålla käften, annars skulle han vara man nog att lyfta ut honom tvärs genom staketet om det så behövdes. Nisse reagerade med ett skratt och skrek återigen "Jag är osårbar. Jag är Stålmannen." Det skulle han aldrig ha skrikit; Den uniformerade lossade på batongen och slog snabbt, hårt och brutalt rakt över Nisses mun. Jag såg inte direkt vad som hände, det var Mona som såg det och berättade för mig.

"På något sätt så flög han iväg bara", sa hon. "Jag vet inte vad som hände, men ..." Nog för att min vän har en mängd färdigheter förutom att dricka mängder av alkohol och bli fullast av alla, men att flyga? "Skärp dig!", sa jag. Mycket kan jag tro på, men ibland blir det bara för mycket "Hur kom han undan då? Varför blev han inte skadad när vakten klippte batongen i skallen på honom?" Monas frågor var berättigade, men det borde finnas en förklaring till som skedde.

Nästa gång jag träffade Nisse frågade jag honom vad som hade hänt den där kvällen. "Äsch", sa han och log illmarigt. "Det var inget märkvärdigt. Sådant gör jag sju gånger före frukost." Sen skrattade han högt och var borta. Trodde jag i alla fall.