SkrivPuff 300 - Om att lära sig räkna

"Det är väl ungefär nio. Tror jag." Så lät det varje gång han skulle räkna ihop något. "Ungefär", sa han. "Tror jag", la han till. Varje gång. Det blev ganska så tjatigt till slut. "Hur jävla svårt ska det va", tänkte jag. "Ett plus ett är lika med två. Inget att snacka om. Kan aldrig bli tre. Inte ens på ett ungefär."

Det hela började på gymnasiet, strax efter det att vi hade börjat i första ring och strax efter det att vi hade lärt känna varandra. "Jag begriper inte", sa Nisse. "Det går inte in." Det var under en övning i matte jag såg hur det var fatt. Han kom ingenstans, jag fick hjälpa honom med varje tal som innehöll addition och subtraktion, allt annat gick bra.

Matteläraren vår blev förbannad när han kom på vad vi sysslade med. "Din lilla lurifax", sa han och tog Nisses bok som jag höll på att rätta till. "Sitter han här och fuskar. Vafalls?" Han sa så vår lärare. "Vafalls!" eller "Vafalls?" använde han allt som oftast. Tjugotre gånger hade Mona räknat ihop att han använde ordet under en lektion som hade varit synnerligen stökig.

"Nisse måste ha hjälp", sa jag som svar. "Vi hjälper och lär varandra." Det här var tydligen något som inte ingick i den här lärarens intressesfär. "Vafalls!" Det blev en promenad till Rektorn både för mig och Nisse och sen blev vi delade på under mattelektionerna. Nisse blev förflyttad till grannklassen och jag fick sitta för mig själv, inte ha någon kompis bredvid mig i bänken. "Två minus ett är lika med ett", tänkte jag, "men det kanske kan bli två igen. Bara man är lite listig."

Hur ska en sextonåring som knappt har upplevt livet kunna slå en sextiotreårig lärare med all världens erfarenhet i sin ryggsäck på fingrarna. Det skiljer fyrtiosju år och säkert minst ettusensjuhundraåttiofem elever mellan de båda. "Ar han kvar? Är Vafalls! kvar på skolan", sa farsan. "Jisses, den har jag också haft." Jag kunde se på honom hur han försvann någonstans i det förgångna.

"Använd sunt förnuft. Det är det enda som biter. För ni fuskar väl inte?" Jag skakade på huvudet. Vi fuskade inte, jag lärde ut och rättade. "Det är bra, man ska hjälpa sin kompis." Farsan var bra. I de flesta avseenden i alla fall. "Så här ska du göra."

Två dagar senare knackade jag på hos Rektorn, betedde mig vuxetförståndigt för första gången i mitt liv och sa som det var. "Vi måste ha ett möte med din mattelärare", svarade Rektorn, "och kalla honom inte för Vafalls! Han heter faktiskt Lars och är en riktigt trevlig och förståndig man." Jag sträckte på mig och insåg att jag hade vunnit slaget, att förnuft och sanning biter, att ett plus ett faktiskt kan bli mer än två bara man adderar lite mervärde till ekvationen.