"Det var då jag blev vuxen", sa jag. "Vuxen och fortfarande liten på en och samma gång." Maria tittade på mig och jag såg in i ett par blanka ögon. "Jag tror inte jag har blivit äldre sen dess." Där tar jag slut och faller samman på något sätt.
Att få berätta om den sanning man själv känner befriar och släpper lös. Jag har alltid ansett att det var den dagen mitt liv tog en vänding jag inte var förtjänt av, inte ville och inte kunde. Mina föräldrars sätt att se på saken splittrade dem och skulden lades på mig. Att vara åtta år gammal och anses vara ansvarig för en människas död är inte bra för någon, att samtidigt få skulden för föräldrarnas skilsmässa gör det barnet en otjänst som det knappt går att hämta sig ifrån. Jag blev vuxen samtidigt som barnet i mig aldrig växte upp.
Att få hålla om Maria gör att min kropp helas och att känna värmen när vi två blir ett är det enda som gör livet värt att leva och har alltid vara det enda sättet för mig att resa mig. Så även den här kvällen. "Det är likadant för mig", brukar Maria säga. "Den värme jag känner när jag håller om dig är det jag lever för, är det jag längtar efter och är det som gör mig hel. Det är det som skiljer mig från barnet."
Efteråt, Maria tar min hand och leder mig ut i hallen. "Ta på dig skorna", säger hon. "Vi ska ut och gå." Väl nere vid vägen som går ditåt, hissen fungerade naturligtvis inte, tar hon min hand och leder mig ner mot den lilla parken. Den gamla bänken står där som alltid, på samma plats som en gång det uråldriga raka trädet stod. En liten lampa lyser upp och gör att vi kan se det vi behöver se. "Jag träffade en gång en ung kvinna här", börjar Maria och tittar upp på mig. "Vacker var hon, med ett långt svallande brunt hår och klarröda läppar. Hon var här med sin lilla son som lekte i sandlådan där."
Jag sätter mig bredvid Maria. Lutar min axel mot hennes. "Hon sa så här till mig; Den dagen man blir vuxen är den dagen man tror att man har lärt känna sig själv. Jag förstår inte varför människan tror det." När Maria säger orden ser jag den unga kvinnans ljus irra i natten. Jag känner hennes närvaro och det gör mig återigen stark. Den lilla pojken sover i en påse på hennes rygg, är trygg i hennes närhet. "Man lär aldrig känna sig själv, det är bara något ni människor har fått för er."
Jag och Maria sitter sen tysta, säger inget mer. "Vem är du?" frågar jag. Tänker tillbaka på en annan tid när jag ställde samma fråga och det svar jag då fick. Jag ryser vid tanken. "Ja", säger Maria. "Vem är jag?" Hon lägger sig ner och lägger sitt huvud i mitt knä. "Ja, vem är jag?" Vi sitter där tysta och känner den tunna ljumma och mörka natten. Maria somnar lugnt och tryggt och själv lägger jag min hand på hennes panna.
Till slut känner jag att den unga vackra kvinnan med det långa bruna håret kommer upp bakom mig. "Att inte vara sig själv är detsamma som att växa upp", säger hon. "Att kunna anpassa sig efter andra och förändra sig efter situationen tyder på mognad och en sådan frihet i sinnet att man kan säga att man har nått fram i livet. Du ska vara lycklig med Maria." Hennes röst gör mig sömnig och lite törstig. Trädet känner det och sträcker fram ett blad med några droppar vätska på. "Säg inget", säger den unga kvinnan. "Du kan väcka den lille då."
Jag vänder mig om och säger: "Jag har bara en fråga." Den unga kvinnan sätter fingret för munnen och viskar så tyst, så tyst att inte ens det raka gamla trädet hör det. "Du kommer att få veta innan veckan är slut", säger hon. "Maria kommer att tala om för dig vem hon är. Jag lovar."
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar