SkrivPuff 294 - Om en ovanlig dag

Det som var nära var också oändligt långt borta. En hägring darrade i luften, solen gassade och allt var grönt, gult och blått om vartannat. Vi stektes på den glittrande stranden, långt borta i evigheten och absolut här och nu.

Vi hade åkt hemifrån dan därpå och kommit fram en dag tidigare än vad vi hade tänkt oss, vilket faktiskt var fysiskt möjligt. Flygvärdinnan hade tittat på oss, slickat sig om munnen och ställt fram den minsta tallrik någon av oss hade sett. Gissa om vi blev mätta! Vi hade inte ätit sen dess och inte blev vi törstiga heller. Nisse tittade vindögt på mig. "Det här måste hända innan vi ens har blivit födda", sa han och ylade mot den stjärntomma himlen. Jag skrattade och kände mig högst olycklig.

En gammal man kom gående på alla fyra, käppen hade han i den ena handen och han skuttade försiktigt på den mjuka stenen. Stannade framför oss, tittade på Nisse och pekade på mig. Sa till Mona; "Det var du som födde mig den dag det begav sig. Jag förbannar dig och din fader, men mest förbannar jag dig för att du föddes den dag det begav sig. Även då."

Alla blev vi djupt tagna av den gamla mannens vänliga ord. Han såg så frisk ut där han stod framför oss och log. "Försvinn snabbare än kvickt härifrån. Det blir bara skräp av allting i alla fall." Vi skrattade åt honom och vinkade med knutna nävar, vilket fick honom att se båda glad och ledsen ut på en och samma gång. Hans bromsspår syntes i det gröna gruset när han med en rivstart försvann så sakteliga i hägringen som fortfarande syntes, men nu mycket närmare.

Mona sa. "Vilken konstig liten man. Hans kroppshydda fick knappt plats i mitt synfält. Vem var han egentligen?" Jag, som hade fått en vision av dåtiden svarade. "Det var vår son, vår söta lilla son som gått in i framtidens dåtid före oss. Han verkade ha det bra. Jag är olycklig."

Alla tre lade vi oss ner och stirrade på varandra. Månen var i nedan, solen gassade på andra sidan och det började bli varmt och skönt härinne. "Ar det inte dags för en drink snart?", frågade Nisse. Varken Mona eller jag var i stånd att svara då vi båda var så oerhört berusade. "Vi måste börja dricka", sa Mona. "Det här duger inte, vi kan ju utveckla en nykterhet som är onyttig för oss alla." Nu blev jag lite förbannad och pekade finger åt Nisse. "Det är ditt fel alltihopa. Hade du inte varit så förbannat snutfager i synen, hade det här aldrig hänt."

Nisse började tjuta så att skrattet ekade mellan tårarnas efterhängsna dripp-droppande. "Titta", skrek han. "Jag svävar mellan mångubbens skeva ljusben." Sen såg vi inte Nisse mer. Mona skrek och jag tjöt av skratt. "Jag vill ha mindre", fortsatte jag. "Jag har fått nog av dina flamsigheter." Och sen minns jag inte mer.

Nästa dag knackade det på dörren och det var Nisse som stod utanför och frågade om vi fortfarande mådde så bra som vi verkade ha gjort igår.