SkrivPuff 299 - Om en låtsaskompis

"Kom!" Han stog och drog i ett snöre. "Skynda dig!" Sen sprang han med ett lyckligt leende över den stekheta lekplanen. "Vi ska baka kaka." Han satte sig i sandlådan och tog en hink och började ösa sand i den. "Smaka?" Han sträckte fram spaden och lät lite sand rinna ner på marken.

Jag satt och såg på honom, den lilla krabaten som for runt som en skottspole på lekplatsen. Han hoppade upp och ner, drog ett snöre efter sig och verkade kommunicera med någon. Någon som inte fanns där, för inte var det mig han pratade med i alla fall. Jag log lyckligt.

"Vad gör du", frågade jag efter det att jag hade gått fram till honom. "Har du kul?" Den lille tittade på mig, först eftertänksamt sen log han med hela ansiktet. "Ja, Ja. Kom!" Han tog min hand och ledde mig fram till sandlådan. "Voffsen", sa han och gav mig snöret. "Måste bajsa." Sen satte han sig ner och började fylla ytterligare en hink med sand. Tittade och pekade på mig. "Du och voffsen."

Vad gör en vuxen man i detta ögonblick? Inte slänger han snöret ifrån sig, tar ungen under armen och går hem i tron att ungen är bajsnödig eller trött. Inte heller tar han ungen och går till närmsta psykiatriska klinik. Han tar naturligtvis snöret och börjar dra runt det för voffsen behövde ju bajsa. Efter ett tag, när jag hade tröttnat på att dra runt det förbaskade snöret, kom den lille springande mot mig, stannade mig och pekade mot ett buskage. "Voffsen bajsa där."

Jag berättade för Mona på kvällen när grabben hade lagt sig. Mona skrattade hjärtligt. "Voffsen sover i samma säng som han", sa hon. "Det var ju tur att han har bajsat." Vi satt sen tysta en liten stund. Jag tänkte tillbaka på min egen låtsaskompis jag hade när jag var tre-fyra år gammal. "Vet du ...", sa vi i munnen på varandra och skrattade högt. "Börja du ..."

"Vet du vad min låtsaskompis hette?" sa Mona och fortsatte för det visste jag ju naturligtvis inte. "Han hette CG och bodde i ett stort slott i en stor, stor stad någonstans i världen. Det konstiga var att trots att han bodde i ett stort slott, så ville han alltid bo hemma hos mig." Mona log lite förläget vid tanken. "Vet du vad min kompis hette", frågade jag. "Antagligen Nisse", svarade hon, "och den verkar du ju ha kvar fortfarande."

Att min låtsaskompis hette Nisse stämmer faktiskt, men det är inte min kompis Nisse som idag bor tre hus bort. Nix. Den här Nisse var liten, grå och inte det minsta charmig, mer likt ett lurvigt troll. Han var faktiskt en elak jävel som sprang runt och bet både mamma och pappa i benen när det minst passade sig. Till slut tröttnade de på min kompis, så jag blev tvungen att kasta ut honom ur huset. Ganska så skönt faktiskt att bli av med honom, för han blev till slut riktigt jobbig.

Tre dagar senare fyllde den lille fyra år. Vad han skulle få i födelsedagspresent var ju givet, ansåg vi. "Voffsen!!!" Han skrek högt av förtjusning den här morgonen när en liten lurvig sak kröp upp i sängen till honom. "Den är din", sa vi. "Bara din att sköta om."

Nu. Mona tittade på den numera ganska så gamla tiken som låg framför våra fötter. Hon sov och fes om vartannat, precis som hon hade gjort de senaste tre åren, förutom när den vankades mat eller när någon ringde på dörren. Var det var dags för en promenad kunde hon också få lite fart i sig, men bara om det var fint väder. Om det regnade eller var för kallt fick vi bära ut henne. "Öh", sa sextonåringen som just hade kommit ner för trappan. "Jag måste dra. Farsan, du får gå ut med Voffsen."

Det är i dessa situationer jag önskar att min gamla låtsaskompis trollet Nisse fortfarande fanns här och kunde bita vissa i benen.