SkrivPuff 2010:95 - Om en ny vana

Kapitel 2, Scen 3

    - Du måste!

    Mammans röst hördes i hela lägenheten. Det var så när hon tog i. Rösten trängde igenom allt och alla och det gällde att inte stå i vägen för då blev man överkörd. Han tog sats, ville inte vara med längre, ville bara bort, men var man nu bara tretton är så var det inte lätt att bara försvinna.

    - Jag vill inte!

    Att ha en trettonåring som inte vill är inte bara frustrerande utan också så jobbigt att man ens inte orkar tänka på det.

    - Du måste vänja dig vid smärtan annars kommer det aldrig att fungera.

    Hon visste inte hur många gånger de hade bråkat om det här. De var ju överens, de visste båda vad de ville och vad som gällde. Problemet som de såg det var det att för att kunna vänja sig vid smärta var man tvungen att utsättas för det och när han utsattes för det började det ju att regna. Inte bara ett sådant där lite lätt dripp-droppande utan det hällde ner i massor och var han då på fel ställe så översvämmades hus, bergväggar rasade och floder svämmade över alla sina bräddar.

    - Var ska vi träna då? Utan att det händer något.

    Han var inte så dum pojken. Hon hade alltid ansett det och han hade bevisat det gång på gång. Att han sen hade en gåva som ingen annan var ju inte hans fel, det hade ju bara skett utan att någon begrep varför. Hon hade ännu inte vant sig vid att hennes son på något sätt kunde betecknas som en "freak", en galning eller varför inte ett missfoster. Det var ju inte hans fel att så fort han fick ont någonstans så började det regna.

    - Om vi åker ut med båten gör det ju inget ...

    Det var så de gjorde i fortsättningen. De åkte ut på sjön, han fick sig några tjuvnyp, tumskruvar och andra attiraljer som gav honom den smärta han behövde för att kunna framkalla regn. Det var inte lätt för henne heller. Vilken mor vill utsätta sitt barn för smärta? Att det var för en god sak de tränade underlättade det hela naturligtvis, men när hon hörde hans skrik var det som en kniv hade stuckits in i henne själv. Ibland undrade hon om det här med att träna inte var mer för hennes skull än för hans, då det verkade vara hon själv som tog mest illa vid sig.