SkrivPuff 2010:31 - Om att träffa rätt

    Han står framför spegeln och drar sin revolver. Ingen man har hitintills kunnat överträffa honom i det enkla hantverket att skjuta ner sina motståndare i duell. Han ser sin raka strama mun, sina hårda ögon och sitt uttryckslösa orädda ansikte. Han stirrar rakt fram utan att blinka. Det är nästan så att han blir rädd för sig själv när han ser sig själv och funderar på vad det är som fört honom till den plats han är idag.
    När tankarna börjar fara iväg, så finns det bara en sak att göra. Det är erfarenheten som har lärt honom det, han har gjort det förr och strax därefter åter kommit i balans med sig själv. En snabb slurk ur morfinflaskan, inte för mycket och inte för litet och inte för ofta. Det är det som är tricket. Att bevara lugnet. Utan lugn i kroppen fungerar det inte, då kommer den andre att vara snabbare och skjuta mer rakt, då kommer han att träffas innan han själv har fått upp vapnet och fyrat av. Då är det slut, då dör han och det vill han inte. Inte än.
    Klockan slår fyra. Så snabbt det har gått, så fort tidpunkten har närmat sig. Han känner hur pulsen ökar sakta, handsvetten, den hala som gör en klumpig, tränger fram och gör honom för första gången osäker. Det är en ny känsla som smyger sig på. En titt i spegeln visar att munnen helt plötsligt inte är lika rak och stram, ögonen ser något osäkra ut. Ett litet ticks i ena mungipan spär på den redan krackelerande fasaden.
    Med bestämda steg går han ner för trappan och ut mot vägen där duellen ska ske. Han har gjort det här nu i tjugofem år nu. Han kom ihåg första gången. Det var en gammal man i fyrtiofemårsåldern som hade retat upp honom så till den milda grad att han inte kunde backa ur. De hade alla sagt åt honom att låta bli.
    - Han har aldrig förlorat, sa de. Ingen kan dra snabbare än han. Du kommer att dö. Gör det inte.
    Men han kunde och hade sen dess fortsatt att kunna. Sporrarna rasslade när han öppnade dörren och steg ut i den stekheta solen. Han såg bort mot den andra sidan av vägen där hans motståndare redan var på plats. Det var en ung spoling i tjugoårsåldern som hade spelat Allan på klubben igår. Trodde han var något, trodde att hans ungdom skulle skydda honom. Han hade hört den unga mannens vänner kacklande när det var ett faktum
    - Han har aldrig förlorat, sa de. Ingen kan dra snabbare än han. Du kommer att dö. Gör det inte.
    Det var då han återigen kände den smak av blod och lycka som genomfor honom den där dagen han träffade sin motståndare dödligt för första gången. Gubben som knappt kunde röra sig, sporrarna som glänste när gamarna var framme och klädde av honom innan ens han hade dragit sin sista inandning. Kom ihåg hur de sa efteråt;
    - Han smuttade alltid på den där lilla morfinflaskan. Det var det som gjorde att han till slut inte var snabb nog.
    Han fnyste åt deras slutsatser, såg inte vad de såg, kände inte vad de kände. Den unga mannen på andra sidan ställde upp sig. Skrattade självsäkert och log mot alla runt om. Han själv visste att för att kunna föra det liv han förde och överleva var lugnet allt det som betydde något. Han satte klackarna hårt i backen, snurrade på dem lite för att få ett bra grepp i gruset. Såg på mannen därborta. Tjugofem år yngre och lika många meter bort.
    När kulan trängde in i bröstet på honom slogs han först av häpnad. Luftfärden gick som i ultrarapid och det gjorde lite ont när han slog i marken. När ögonen åter öppnades var det han såg en blå himmel och en gul sol. Det han kände var hur några började slita och dra i hans stövlar. Han försökte andas för att komma på fötter,men ingenting hjälpte honom att få krafterna tillbaka. Han kände hur lungorna sjönk ihop och sen blev allt svart.

SkrivPuff 2010:27 - Om att vara insöad

Snön gömmer marken
det vita fryser jorden
motsatsen solen

SkrivPuff 2010:26 - Om att se skillnaden

Jans liv började den dag han föddes, varken tidigare eller senare.
Andra tror att livet börjar tidigare än så, andra tror vi aldrig dör.
Att tro är inte enkelt.

Jan vägdes återigen på en våg och befanns för lätt.
Så hade hans liv varit fram till nu, välja och väljas, framgång och misslyckande.
Alltid befunnen för lätt.

Jan har blivit vald allt för många gånger.
Så kommer hans liv att vara fram till den dag Jan inte vill välja och väljas.
Då tar Jans liv slut.

Jans sista tankar omfattade det liv han hade levt, från födseln fram till nu.
Hans liv var lekande lätt från den dag han föddes fram till den första gång han valdes.
Så var Jans liv, att välja och väljas, vägd på en våg och alltid befunnen för lätt.

Jans liv slutade den dag han dog, varken tidigare eller senare.
Så var Jans död, att välja och väljas, vägd på en våg och alltid befunnen för lätt.
Jans aska flyger för vinden.

SkrivPuff 2010:25 - Om att omedvetet såra

    "När vi satt där tillsammans var det som om världen stod still." En sliten gammal klyscha som kan komma till användning mer än vad man någonsin kan ana. De flesta av oss har någon gång suttit ned med eller gått bredvid den som man för stunden gillar allra mest. Det vill vi vara med om igen och igen och igen...

    Han som stod på andra sidan förlåten ville in, men hölls utanför av den starka vilja som de besatt. Hur han skulle göra för att ta sig in visste han inte. Han visste bara att han kände och att han ville, men han visste inte vad. Det är en lika stor skillnad mellan att veta vad och veta hur, som mellan att få och inte få. Därför stod han på andra sidan förlåten.

    "När de var tillsammans var det som om jorden gungade." Ännu ett talesätt som de flesta av oss kan känna igen oss i, då vi någon gång har fått vara med om detta himmelska tillstånd. Det vill vi också vara med om igen och igen och igen ...

    Han som stod på andra sidan förlåten ville också, men han fick inte. Han hölls utanför av den starka passion som de tillsammans besatt. Den här gången visste han vad han kände och vad han ville, men han visste inte hur. Vet man inte hur, får man inte, då hur här innefattar tvåsamhet. Därför stod han på andra sidan förlåten till deras gemensamhet.

    "Den man älskar agar man." Ett ordspråk som alla av oss har hört, men den situation det beskriver har de flesta av oss aldrig upplevt. En situation som ingen av oss vill vara med om, aldrig, aldrig, aldrig ...

    Han som stod på andra sidan förlåten hade upplevt det, trots att han inte ville. Han visste alltid vad han hade känt och han visste även hur han skulle få andra att känna samma sak. Vet man vad och hur kan man alltid, även om man inte vill. Trots det gjorde han så.

    "Den man förlorar vinner en annan." Detta ordspråk är det ingen av oss som vill höra. Den situation det beskriver har vi alla säkerligen varit med om någon gång och vi säger alla, aldrig mer, aldrig mer, aldrig mer...

    Han som stod på andra sidan förlåten hade nyligen vunnit en annan. Han visste inte hur det hade gått till, men han visste vad han kände och vad han ville. Det är det som är skillnaden mellan att vara innanför förlåten eller utanför den. Han som nu stod utanför visste inte vad som hade hänt, men han visste vad han kände och vad han ville.

SkrivPuff 2010:24 - Fem ord på J

    - Jävlar.

    Nisse stod framför Monkan och skrek. Vi var på avslutningsfest från tredje årskurs på Teknis. Det var Nisse, Mona, Monkan och så jag och många, många fler. Vi hade hamnat i Nisses föräldrars hus efter det att skolans anordnade "alkoholfria" fest hade slutat för tidigt. De flesta i klassen ville vidare men det mesta var stängt för oss, då vi inte ännu hade uppnått den ålder vi ville.

    Nisse fnyste föraktfullt när han läste på skylten.

    - 20 Damer och 23 Herrar, sa han. Kom, vi går bakvägen.

    Monkan och han stack runt hörnet och försvann medan Mona och jag och de andra i gänget stod kvar. Alla visste att ingen av oss skulle komma in på ortens enda diskotek. I en småstad som denna var vakterna i dörren storebröder till några i klassen och visste därmed precis hur gamla vi var och inte tusan släppte de in några underåriga och deras klasskompisar. Om det inte var någon tjej de var intresserade av förstås, då hände det allt som oftast, men vi killar fick vackert stå kvar. Vi blev behandlade oss på exakt samma sätt som de blev behandlade av de som stod i dörren när de var arton. Hut går alltid hem.

    - Psst. Mona!

    Nisse stod vid hörnet och väste.

    - Ta med dig bocken och kom.

    Jag kände Monas arm runt min arm och hur jag snabbt drogs runt hörnet. En fånflinande Nisse tittade fram.

    - Kom, sa han. Det är några jag vill att du ska möta.

    En dörr öppnades rakt in till diskotekets kök och vi drogs snabbt in av en stark arm.

    - Det här är ägaren, Ljubomir.

    Vi hälsade snabbt. Monkan stod lite längre in och sippade på en drink, pratade hemvant med personalen som sprang och hämtade och lämnade. Ordnat kaos skulle man kunna beskriva det som utspelades framför våra ögon. Mona såg mer hemtam ut, snackade lite med en av servitriserna och strax därpå hade vi varsin öl i näven.

    - Jag kan tyvärr inte låta er komma in. Vi har kontroll därinne idag.

    Ljubomir såg ut som han ville att vi skulle ge oss iväg.

    - Ni är välkomna när som helst, men idag måste ni gå. Tyvärr.

    Utanför stod hela gänget ograverat. Inget fanns att göra mer än att stå och hänga.

    - Vi drar. Hem till mig. Farsan och morsan är bortresta.

    Nisse viftade med tre flaskor som lockbete. Han garvade högt, var i sitt esse och alla följde efter precis som råttorna gjorde i Hameln.

    - Far åt helvete då!

    Nisses röst ekade i gillestugan, flaskorna hade druckits ur, klockan började närma sig två och de flesta hade gett sig av när spriten började ta slut. Monkan kom till mig med ögonen fyllda av tårar.

    - Varför beter han sig så, frågade hon mig. Han behöver inte dricka så mycket. Han är jämnt stupfull och gör slut med mig varje gång jag ber honom att ta det lite lugnt.

   
   

SkrivPuff 2010:23 - Om en kod

    - Man kan se det på de små runda prickarna.

    Lärarens mässande röst gjorde vissa av oss trötta. Jag tittade på Nisse och Nisse tittade på Monkan medan Monkan lyssnade intensivt och koncentrerat på läraren.

    - Att räkna prickarna ger oss då hastigheten av tillväxten och visar hur svårt angripen den har blivit.

    Nisse räckte upp handen.

    - Jag ser prickar allt som oftast, men inte fan räknar jag dom.

    Läraren blev blodröd i ansiktet när hela klassen skrattade våldsamt. Ingenting mer hände för just då ringde klockan och lektionen var slut.

    - Läxa kapitel 3 till 5, skrek läraren. Nisse! Du stannar kvar. Jag vill tala med dig.

    Monkan skrattade till när hon hörde vad läraren sa och gav Nisse en blick. Jag såg också hur deras blickar byttes allt som oftast, såg deras ansiktsuttryck som visade ett gemensamt gillande.

    Det hade inte gått många dagar in på nya läsåret och Nisse hade redan satt sin prägel på hur undervisningen bedrevs. De flesta lärare blev irriterad på hans kommentarer som han kläckte ur sig när som helst och om vad som helst.

    - Varför gör han så, frågade Monkan mig. Om det är för att imponera på mig, så kan han lägga av. Jag tycker inte att det är roligt.

    Vi hade väntat utanför klassrummet där Nisse hade blivit kvarhållen. Dörren öppnades och en fånflinande Nisse kom ut.

    - Sicken jävel, sa han, och tog Monkan under armen. Nu går vi!

    De stack med raketfart ner för trappan och ut mot skolgården. Strax därefter kom läraren ut genom dörren, högg mig i axeln och höll mig kvar.

    - Du som är hans kompis. Vad är det för fel på honom?

    Jag ryckte på axlarna. Så väl kände jag inte honom, men jag ville inte heller tjalla.

    - Det är väl inget fel på honom, sa jag. Jag har lektion nu. Måste gå.

    Ute på skolgården såg jag Nisse och Monkan i rökrutan där de stod och blossade för fullt. Deras kroppsspråk var deras, hur de stod, hur de sa saker och hur de tittade på varandra. Ingen som såg dem förstod någonting. Det var som ett språk de hade utvecklat tillsammans och ett språk som bara de förstod.

SkrivPuff 2010:20 - Lyhördhet

    Lyhörd =

    1. som hör bra, med skarp hörsel, skarphörd; öppen, vaken, känslig, mottaglig

    2. dåligt ljudisolerad, bullrig, lytt

    - Alla dessa egenskaper besitter ju jag!

    Nisse sträckte stolt på sig. Vi satt hemma hos honom i källaren till det stora huset, i gillestugan. Det var mörkbrunt, murrigt och läder. Cigarettröken låg tät då Nisse och Monkan blossade oupphörligt. Det var i mitten av sjuttiotalet, men det var då och det var trendigt och modernt och dyrt. Flådigt och inne. Mona, Nisse, Monkan och jag fläkte oss i sofforna. Järngänget.

    Vi hade fått till uppgift att skriva en uppsats om ordet "lyhörd". Grupparbete, alla tillsammans, en för alla och alla för en. Det var tidens anda och Nisse var den som var mest tillsammans. Speciellt brudar gillade han att vara tillsammans med, jämnt och oupphörligt. Det var dock Monkan han polade mest med, men som Monkan sa.

    - Vi har ett öppet förhållande.

    Det var Mona som berättade för mig.

    - Han stöter ju på alla. Jag tycker synd om Monkan, hon är så naiv.

    Mona och jag hade träffat varandra året efter det att Nisse hade kommit in i mitt liv. En dag i september det året stod hon bara i dörröppningen till klassrummet och var bedårande vacker och intagande. Vad som hände med mig vet jag inte, men helt plötsligt började jag som av en händelse att hamna bredvid henne vid lunchbordet, vi gjorde grupparbeten tillsammans, dansade på gemensamma fester. Hela mitt jag blev som en mikrofon och tog in varje signal hon sände, bearbetade den i min hjärna och tolkade den alltid till min fördel, när jag var på det humöret, eller till min nackdel, när jag var på det humöret. Jag hade ett helvete.

    Mona berättade senare för mig att hon tyckte det var en underbar tid. Om jag hade trott att jag var osynligt finkänslig i mina ansträngningar, så bedrog jag mig. Enligt Mona var jag som en elefant i en porslinsbutik som hon och hennes väninnor observerade, analyserade och diskuterade i det oändliga. Fantiserade om när och hur jag skulle ta steget och berätta.

    - Det var där jag fick hjälpa dig lite, sa Mona. Annars hade det ju aldrig hänt något.

    Och om det hände när det väl hände! Jissis, det var som en explosion av lycka i mig och så är det fortfarande. Till och med Nisse förstummades för ett ögonblick.

    - Jag hade aldrig trott att det var på det viset, sa han. Trodde du bara var ute efter att få lattja lite.

    Nisse såg aldrig. Nisse hörde aldrig. Nisse var bara sig själv och ingen annan kunde ta sig in i honom. För Nisse var Nisse nog. På något underligt vis klarade han sig för det mesta. Hur han kunde få de betyg han fick fattar ingen, då han egentligen inte presterade något. Han hade charmen och utseendet med sig, skrattet och leendet som kunde försätta berg, en personlighet extra vaganza. Det var nog det som avgjorde till hans fördel.

    - Vad skriver vi då?

    Nisse skrattade glatt och hoppade in i Monkans famn och log lyckligt. De kunde inte slita blicken från varandra. Just då och där. Mona tittade på mig, ryckte lite på axlarna.

    - Ska vi gå?

    Mona ville få färdigt uppsatsen, var beredd att göra den själv åt alla, bara den blev gjord.

    - Vi går, sa jag. Vi hjälps åt.

    Det sista vi hörde var Nisses och Monkans fnitter när de rullade runt varandra i den mörkbruna skinnsoffan, i gillestugan med den gröna vasstapeten och den gula bröstpanelen av furu.

SkrivPuff 2010:17 - Egentligen

    - Tänk om han hade haft förmågan att låta bli, sa Nilla. Då hade det inte varit så här.

    Det var jag, Mona och Nilla som satt i Nisses rum på det lilla sjukhuset i staden. Han hade trillat ihop dagen innan av för som Nilla sa "ett alldeles för gott leverne". Vi som hade känt Nisse sen barnsben visste att det betydde att han hade supit skallen i småbitar i allt för många dar i rad nu.

    - Se på honom, fortsatte Nilla. Sover som ett litet barn.

    Nisse låg på kudden med en förnöjt leende i mungipan, han snarkade till i bland och småpratade lite i sömnen så där som vi alla gör. Den vita väggen sken blankt, den usla konsten på väggen skrattade åt oss och sjukhussängen såg så där onödigt komplicerad och dyr ut, som bara sjukhussängar kan. Ingen av oss ville vara där.

    Ett par dagar innan hade Nilla kommit och hälsat på.

    - Han bara super, sa hon. Jag får honom inte att låta bli. Han bara sitter i fåtöljen och häller i sig.

    Hennes ansiktsuttryck var grått och trött och slitet. Deras lilla grabb lekte obekymrat med Voffsen och verkade vara omedveten om vad som försiggick runt honom.

    - Pappa trött, sa han plötsligt och tittade på mig. Aldrig leka.

    Nilla såg ut som om hon hade sålt en citron och brast därefter i gråt.

    - Jag orkar inte längre, hulkade hon. Jag lämnar honom.

    Senare såg vi ambulansen komma och lyfta in en apatisk Nisse i bilen och fara in mot stan.

    - Det är inte så här jag vill ha det, sa Nilla. När han är nykter är han världens goaste.

    Nisse sov den drogade människans djupa sömn. Han fanns där i sjukhussalen men ändå inte. Dörren öppnades och en manlig vitrock kom in.

    - Doktor Mahmoud, sa han och sträckte fram handen. Jag är överläkare här på kliniken.

    Vi tittade på honom, ville väl ha ett svar antar jag, men något sådant skulle vi inte få.

   - Han behöver hjälp. Under lång tid, fortsatte han.

    Plötsligt satte sig Nisse upp och spydde som en fontän.

    - Fy fan, sa jag och Mona samtidigt.

   Dr M reste sig upp, öppnade dörren och ropade på ett biträde som strax därpå hade torkat upp det värsta.

    - Ni får gå ut, sa hon. Jag måste byta sängkläder.

    Nisse, som nu satt upp i sängen och såg ut som om han inte visste var han befann sig började slå vilt omkring sig.

    - Var är jag? skrek han. Nilla, vad gör du med mig?

    Nilla bara tittade på honom, skakade på huvudet, vände sig om och gick ut genom dörren. Såg på Dr M.

    - Gör vad ni måste, sa hon. Oavsett vad han säger.

    Det sista vi såg av Nisse den dagen var en magerlagd och grå man som satt upp i sängen och skrek av rädsla, ett biträde som försökte få still på honom så att hon kunde bädda rent, en Dr M som stod med en spruta och tre manliga biträden på väg in för att hålla fast.

    - Fy fan, tänkte jag. Det här är det ingen som vill. Egentligen.

SkrivPuff 2010:16 - Om ett erbjudande

    Det var mörkt, det var dimmigt och det var kallt. Den vackra sommaren hade på ett par timmar försvunnit och ersatts av en höstlik grådaskig sörja. Jag stod på vakt i hörnet Hospitalsgatan - Gamla Rådstugugatan och frös och var genomsur in på bara skinnet. Den ena av tvillingbröderna fanns i huset mittemot och den ville vi inte släppa ur sikte. Mitt humör sjönk ner mot fryspunkten när den man som stod framför mig kittlade mig med en pistol mellan tredje och fjärde revbenet.

    - It's time, sa han på en kraftig bruten engelska. Immediately.

    Det var första gången jag såg honom, men tydligen visste han vem jag var vilket gjorde mig lätt konfunderad. Putte och jag hade fått fritt fram av Sheriffbruden.

    - Det är bara att ösa, hade hon sagt. Fritt fram. Det finns inget i vägen och släpp inte fanskapet ur sikte. Det har vi inte råd med.

    Längre hann jag inte i mina funderingar innan en bil hade kört fram, dörren öppnades och jag for med huvudet före in baksätet. Han med pistolen och den taskiga accenten kom strax därpå in bredvid mig och vi för iväg med en rivstart. Jag funderade på min situation. Att den var dålig insåg jag lätt, att de inte ville döda mig insåg jag också, för i sådant fall skulle jag redan ha mött mannen med hornen och svansen.

    - Just keep your mouth closed and shut up.

    Mannen praktiserade sin mest hårdkokta engelska han kunde komma på, vilket inte var speciellt mycket. Jag bevärdigade inte honom med en blick utan tänkte istället tillbaka på en liknande situation jag hade befunnit mig i Murmansk. Det var en mycket blåsig vårvinter det glada 1983 när vi låg i hamn och lastade allmänt styckegods. Den lokala maffiagangstern ville försöka pressa kapten på en rubel eller två och skuffade därför in en kines och mig i hans genomrostade VAZ för att vi senare skulle köpas fria. Så hade han tänkt i alla fall. Det enda som hände, och det fick jag veta efteråt, var att kapten skrattade gangstern rakt upp i ansiktet, plockade in några av hans galanta damer i sin egen hytt och sen byttes vi. Den enda som fick något utbyte av det hela var kapten, för som han sa efteråt, de damerna visste hur en karl skulle behandlas.

    Chauffören bromsade hårt, slirade fåfängt på den blöta asfalten och vi stannade först med nosen mot trafiken. Som tur var låg jag med huvudet ner i baksätet och satt därför fast, så jag skadades inte. Det enda som till min glädje hördes strax därefter var Sheriffbrudens väna stämma.

    - Get out of there and I will give you an offer you can't refuse.

SkrivPuff 2010:15 - Om att hjälpa

    - Jag försökte verkligen!

    Alla runt bordet på Nisses minnesstund höll med. Nisse var verkligen bortom all hjälp. För att kunna hjälpa måste den som ta emot hjälpen vilja. Hjälp till självhjälp. Om den senare biten inte finns så går det helt enkelt inte, men det är ingen ursäkt att låta bli.

    - Jag försökte också!

    Det hade kommit in en kvinna i salen där vi satt och hon hade lyssnat på det jag sa. Vi vände oss alla om och såg på henne. Nisses ex Nilla var den som först tog till orda.

    - Vem är du?

    Kvinnan kom närmare, gick sakta och väldigt utstuderat. Hon hängde av sig sin kappa på en stol och stog framför oss i en kort svart kjol och en tunn svart sidenblus. Ljushårig var hon, lätt sminkad och outhärdligt vacker.

    - Jag var en vän till Nisse. Det räcker så.

    Nu blev det återigen alldeles tyst. Det enda som hördes var Nillas och Nisses grabb som stultade fram och åter mellan väggarna i församlingssalen där vi satt. Jag tittade på de som satt där; Nilla som besvärat tittade ner i tallriken, Monkan som med ett leende och öppna ögon såg på den nyinkomna, Min fru Mona som mest tittade på mig, Våra två grannpar som inte visste på vilket stolsben de skulle sitta på.

    - Gör något! Mona viskade till mig. Få ut henne!

    Kvinnan tittade på Mona och log, vände ryggen till och hämtade en kopp kaffe från bordet som stod bredvid. Det enda som hördes var hennes klackars smattrande mot den hårda ekparketten.

    - Vem har vi här då?

    Hon satte sig på huk framför den lilla grabben, gav honom en kaka.

    - En sådan sötnos. Är det Nisses och din?

    Nu tog det hus i helvete hos Nilla. Hon störtade fram och drog åt sig grabben.

    - Han får inte äta sötsaker mitt i veckan.

    Den unga kvinnan reste sig upp med ett skratt, såg sig åter omkring och tittade på Monkan.

    - Du måste vara Monkan förstår jag?

    Nu ansåg jag att det räckte och det var dags att sätta ner foten, men innan jag hade hunnit säga något pekade kvinnan på mig.

    - Du sitter still och håller tyst. Jag är i min fulla rätt att vara här.

    Tystnaden, den pinsamma, lägrade sig åter över sällskapet och inte ens ett litet sörplande hördes. Kvinann ställde sig framför oss, vid kortänden. Satte ifrån sig koppen, tittade upp och tog till orda.

    - Jag försökte också, sa hon. Många gånger och jag hade bestämt mig för att aldrig ge upp. Alltifrån den gången vi träffades för första gången och fram till förra månaden. Ohh, vad jag har försökt. Bönat, vädjat, hotat, men ingenting har hjälpt. Fram till förra månaden försökte jag, men då blev det tyst, så jag förstod att något hade hänt. Nisse var inte tyst, han var inte den människan och det fanns bara en sak som kunde få honom tyst. Jag visste då. Att det var försent.

    Hon fortsatte.

    - Nisse och jag träffades för flera år sedan. Långt innan han träffade dig Nilla. Du behöver inte vara orolig, vi var barn när vi träffades eller nästan i alla fall. Vi var i det stadiet av livet då man kan karaktärisera oss som de nästan vuxna. Trots det gjorde vi saker som vuxna gör och resultatet blev också vuxet. Jag insåg att vuxenansvaret måste vi ta trots att vi nästan bara var barn, men där svek Nisse. Ansvar kunde han inte ta. Den fan! Vad jag älskar honom.

     Här brast kvinann i gråt, hon satte sig ner och allt blev tyst. Dörren in till salen öppnades åter och in kom en ung man i tjugofemårsåldern. När vi såg honom, var det som om vi hade sett ett spöke, alla drog efter andan förutom Monkan som skrek, så lik var han Nisse. Han som låg i det sex fot djupa avlånga hålet på kyrkogården.

    - Kom, sa kvinnan. Kom och sätt dig här och presentera dig.

    - Vi tror vi förstår, sa jag. Du behöver inte vara orolig, du är bland vänner. Eller hur Nilla?

    Nilla nickade och fyllde i.

    - Vi har alla som sitter runt det här bordet försökt hjälpa Nisse under alla år, men ingenting har hjälpt. Ingenting, för den fan ville inte bli hjälpt. Alla runt det här bordet älskade Nisse för den människa han var och på något underligt sätt älskade Nisse oss alla lika mycket. Inget undantag. Det var sådan han var. Fan vad jag älskar honom. Den skiten.

    - Jag vet att Nisse är min pappa, började den unga mannen. Jag heter Nils. Inte Nisse. Nisse var min pappa. Jag har haft kontakt med honom under hela min uppväxt. På något sätt. Inte ens jag kunde hjälpa honom, trots att jag har bönat och bett, hotat och slagit, skrikigt och gapat. Inget bet. Jag saknar min pappa.

    Vi satt tysta och tittade på varandra efter det. Hjälpte varandra genom vår gemenskap och vår gemensamma historia. Jag tog Monas hand, lutade mig fram och viskade i hennes öra "Jag älskar dig!".

    Så mycket människa, både på gott och ont, tror jag inte att jag har varit någon gång under hela mitt liv. Jag funderade en stund och kom till den slutsatsen, att den känslan jag till slut har lärt mig känna, har jag endast Nisse och hans hjälplöshet att tacka för.

SkrivPuff 2010.14 - Om att grubbla

    Nisse satt och såg rakt fram i fåtöljen när jag kom. Bligstirrade liksom, ingen hemma, ögonen öppna men inget mer.

    - Du måste prata med honom, sa Nilla. Jag når inte fram.

    Jag gick fram och ställde mig framför honom. Tittade på honom, såg honom i ögonen. Vinkade lite, men ingenting hände.

    - Vad fan håller du på med, frågade jag.

    Inget svar. Nilla kom in.

    - Så här har han varit sen i morse, sa hon. Han satte sig i fåtöljen efter morgonkaffet och efter det har han inte rört sig och inte sagt ett ord. Jag vet inte om han ens hör mig.

    Vi stod i vardagsrummet och visste inte vad vi skulle göra. Han levde i all fall då bröstkorgen hävde sig i lugn och jämn takt.

    - Ska vi ringa efter en ambulans?

    Nilla såg mer och mer orolig ut och Nisse rörde inte en min.

    - Ska vi ringa en ambulans?

    Jag frågade Nisse, men det blev samma reaktion som förut.

    - Var är telefon? Vi ringer efter en ambulans.

    Nilla hämtade den lilla bärbara.

    - Ring 112, sa jag. Det är bättre du gör det. Du är ju hans fru.

    Nu utspelade sig ett mycket märkligt samtal. Jag kunde ju bara höra hälften av vad som sas, men Nillas ansiktsuttryck sa det mesta.

    - Vi skulle ringa sjukvårdsupplysningen först, sa hon. De skickade ingen bil till vår adress, då det har varit alldeles för många ambulanser hit förut.

    Vad gör man? Det fanns ingen tid att spilla. Nisse satt där han satt och rörde inte en min. Status quo alltså. Efter en snabb koll med sjukvårdsupplysningen där vi fick rådet att ta en Alvedon och avvakta var läget lätt förtvivlat. Nilla grät och jag stod där som en stenstod och ingen av oss visste varken ut eller in.

    "Pling, plong, pling" "Ding, dong, ding"

    Nilla rusade ut och öppnade.

    - Nä, men hej. Kom in. Bra att du kom.

    Nu blev även jag nyfiken och stack ut huvudet genom dörren.

    - Tjenare Monkan! Det var inte igår.

    Vi kramades som de två gamla kompisar vi var.

    - Hur är det med Nisse, frågade Monkan. Han ringde igår och bad mig titta in vid den här tidpunkten.

    Nilla och jag tittade på varandra. Hon skakade på huvudet, visste ingenting och till mig hade han inte sagt något.

    - Välkommen, hördes plötsligt Nisse ropa från fåtöljen. Kom in vet ja. Lösningen är nära. Jag behöver bara grubbla ett par timmar till.

SkrivPuff 2010:12 - Om en nykomling

    Vi satt uppradade i bänkarna, lite stela och ovana för varandras sällskap den där första dagen efter sommarlovet då alla ville vara någon annanstans. Nya lärare passerade revy där i klassrummet, en efter en kom de in och presenterade sig. Huvudläraren var den samma som förra året, så vi kände varandra. Presentation överflödig.

    - Hej hopp.

    Ett ljushårigt fånflin stack in huvudet i salen där vi satt. Det släntrade in och satte sig vid en ledig bänk. Brydde sig inte.

    - Och vem har vi här då?

    Läraren hade roat sett på när han hade kommit in. Det stod en sky av cigarettrök och coolnes kring honom. Tjejerna i klassen stirrade hänfört medan vi grabbar såg fientligt på. Vissa av tjejerna till och med rodnade.

    - Tjaba alla.

     Den ljushåriga tittade sig ikring, fastnade när han såg Monkan och blinkade lite med det ena ögat. Man kunde se hur rödfärgen spred sig i hennes ansikte, men hon kunde inte släppa hans ögon. Allt surr som hade varit hade nu tystnat. Läraren tog åter till orda.

    - Vad heter du? Kan du inte komma fram till tavlan och presentera dig?

     Den nye reste sig motvilligt upp, gick med släpiga och motvilliga steg fram och vände sig om. Drog upp tröjärmarna till armbågen och log mot oss.

    - Tjaba alla. Nisse heter jag. Jag är nyinflyttad sen en vecka. Ska gå med er så länge jag orkar. Vi syns i morrn. Har lite att göra nu.

    Han höjde handen och knackade med två fingrar på sin panna i en hälsning mot läraren och traskade sen ut genom dörren.

SkrivPuff 2010:11 - Om att sätta ihop

    - Aldrig i livet. Lägg av för fan och lägg ner.

    Att stå och skrika på läktaren verkar ju dödfött, egentligen. Inte tusan bryr sig domaren om vad de säger. Han eller hon ska inte göra det i alla fall, men i det här fallet verkade det som det påverkade honom.

    - Schysst, sa Nicke där han stod mitt i klacken och gapade och skrek. Schysst! Sätt dit den för fan. Domardjävel! Ut med honom. Go Brucie. Go Go.

    Jag stod bredvid och tittade på skådespelet som försiggick på ståplatsläktaren och speciellt i den delen av klacken där de allra mest högljudda och fanatiska stod. De flesta verkade inte vara över tjugofem, utan snarare runt eller under tjugo. En grupp tilldrog sig dock mitt speciella intresse. De var belägna mitt i klacken. Svartklädda och skalliga. Några hade tagit av sig skjortan och visade upp sina tatueringar med klubbmärke och andra attribut för evigt etsade på huden. En av dem satte upp sin hand och hela klacken tystnade.

    - Döda! skrek han.

    - DÖDA.

    Hela klacken vrålade nu som en person. Leendena hade försvunnit och koncentrationen lyste i deras förvridna ansikten.

    - DÖDA!

    Återigen mullrade det avskyvärda ordet runt arenan där drygt femtontusen människor satt och beskådade skådespelet som pågick på innerplan. Den enda som inte tittade dit var jag, för det egentliga skådespelet försiggick på läktaren, i klacken och bland de människor som enligt utsago älskade mest.

    - HATA! HATA! HATA!

    Jag fick syn på en liten ung pojke, cirka fem-sex år som stod mitt i och bredvid en man som var stor som en ladugårdsdörr. Mannen var i trettiofemårsåldern och en av de som ledde hela skådespelet. Den lille pojken stod och tittade beundrande upp på den äldre, slog honom lite lätt på benet och ville upp. Han lyftes upp på axlarna och mannen visade och pekade på plan.

    - JJJJJJAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAA.

    Ett oerhört vrål brakade loss när hemmalaget gjorde mål. Hela klacken for som en man ner mot innerplan och de som stod nederst höll på att klämmas ihjäl när horden kom farande. Mannen som hade den lille pojken på axlarna rycktes med och for utan kontroll. Bengaler tändes och dimman la sig tät över ståplats. Skräp kastades ned över bortalagets målvakt som plötsligt segnade ner på marken.

    - HATA! HATA! HATA!

    Den välkända ljudmattan rullade åter ut från ståplats när blåklädda insatspoliser med batongen höjd rusade in och tryckte människomassan nedåt och utåt. Strax därpå hade domaren sett till att utrymma planen, den skadade spelaren hade kommit därifrån och polisen kunde få göra sitt. Jag brydde mig inte så mycket om vad som hände utan jag letade istället förtvivlat efter den lille pojken. Oron och olusten spred sig i kroppen när jag inte hittade honom i det slag som nu utspelade sig framför mina ögon.

    - Kan ni inte sluta och låta oss få spela färdigt?

    Applådåskorna rullade då hemmalagets kapten hade tagit till orda i stadions ljudanläggning. Det hjälpte någorlunda. Poliserna slutade slå, drog sig tillbaka och klacken kunde åter börja göra det de var där för att göra.

    - DÖDA! HATA! DÖDA!

    Mannen med den lilla pojken for runt i klacken. Ensam. Hans ansikte var desperat, hans mimik oupphörlig och gesterna yviga. Han sprang fram mot stängslet som omgärdade ståplats och fick ögonkontakt med mig.

    - Har du sett min grabb? mimade han.

    Vad kunde jag säga och vad kunde jag göra? Jag ruskade på huvudet, ryckte lite på axeln och såg honom rakt in i ögonen. Höll honom kvar med min blick när jag gick fram till honom.

    - Nu har du skitit i det blå skåpet, sa jag till honom. Detta kan du aldrig förklara för pojkens mamma.

    Bakom oss kom det fram en yngling i hemmalagets tröja och bar på den lilla pojken. Mannen såg på ynglingen, såg på pojken och tog honom i sina armar. Tittade på mig med ögon som strålade.

    - Han är OK!

    Han lyfte upp sin hand och hela klacken tystnade. Och tyst var den matchen ut.

SkrivPuff 2010:10 - Om nya friska tag

    Ibland slår det bara stopp i maskineriet. Så var det den dagen förra veckan. Han såg så förbannat trött och sliten ut, så jag förstod att något hade hänt. Jag visste att han i grund och botten vantrivdes på det företag han arbetade på idag, men att det var så här illa trodde jag inte att det var.

    - Va fan har hänt, frågade jag.

    Han tittade trött på mig.

    - Jag orkar inte mer, svarade han. Allt detta jävla ifrågasättande. De är som barn. Ju högre upp i hackordningen du kommer, desto mer ifrågasätter man. Kan fan inte göra mitt jobb ju.

    - Bara ta nya tag, sa jag lite väl hurtfriskt kanske, för han tittade synnerligen snett på mig.

    - Glöm det, blev svaret. Enough is enough och någon gång måste även jag få sätta ner foten. Jag skiter i det nu.

    Jag hade hört honom klaga förr och han var inte nöjd.

    - Det enda jag vill är att sköta mitt arbete, sa han, och för det behöver jag vissa resurser, men jag får det inte. Det är alltid någon annan jävel som tar dem och sen får jag skiten för att det går åt helvete.

    Jag försökte stötta honom så gott det nu gick. Flosklerna haglade oftast under våra samtal "Förlorar du en, står det dig tusen åter.", "Det är bara att ta nya tag.", "Friskt vågat, hälften vunnet." osv ... Ingenting hjälpte, han var fortfarande lika förbannad när vartenda projekt gick åt skogen på grund av bristande resurser i slutändan. Då försökte jag med den coachande stilen, "Vad vill du uppnå?", "Vad gör du åt det då?", "Det finns ett oändligt antal vägar mellan två punkter.", "Ha alltid en alternativt plan, om den första går åt helvete." Det enda jag fick höra var.

    - Nu är det tvärstopp igen. Högste chefen drog in mina pengar för genomförandefasen. Tvärstopp. Som vanligt. Han tog dem för att täcka andra hål i sin budget.
    - Har du pratat med honom? försökte jag. För att få honom att förstå din situation.

    - Han pratar bara med min chef, blev svaret. Resten verkar han skita i.

    En gång redogjorde min vän vad den högste chefen under ett möte hade stått upp och förklarat.

    - Vi måste finna nya vägar att kommunicera. Nu är det telefon- och videokonferenser som gäller. Vi ska bli LEAN, så nu är det jag som beslutar om alla utgifter. Ska ni ha något får ni slåss om det som erbjuds. Intern konkurrens stärker och skiljer agnarna från vetet. Ni har ansvaret.

    Det hade blivit ett jävla liv, milt sagt, förklarade han, men ingenting hjälpte. Chefen sa nej i alla lägen och kom man inte tillbaka och slogs var det kört. Ingen fick ja på första försöket. Problemet var bara att chefen satt i ett annat land och de som hade tillgång till att få prata med honom alltid kom ut med resurserna, medan de andra konstant fick nobben.

    - Vi är inte tillräckligt kreativa, sa han. Vi är för ärliga. Jag ljuger inte, jag begär inte för mycket och inte för lite. Jag är realistisk. Det är nog det jag åker dit på. SATAN.

    Efter det hörde jag inte av honom på ett bra tag, men jag antar att han sitter och kör sina projekt till en viss gräns då resurserna plötsligt dras in. Och sen får han skiten för att ingenting händer.

    Själv mår jag bra och har nyss bytt arbete där jag ansvarar för en verksamhet med en budget på ca 10 MSEK och femton personer. Min chef sa åt mig idag att han tyckte det skulle bli trevligt att arbeta ihop med mig och sen gav han mig en förmaning.

    - Du måste finna nya vägar att kommunicera. Nu är det nästan uteslutande telefon- och videokonferenser som gäller. Firman ska bli LEAN, men än så länge får du besluta om utgifter upp till femtusen SEK. Det nya som gäller är att ska någon ha något får de slåss om det som erbjuds. Nej första gången, om de sen kommer tillbaka tar du en diskussion. Intern konkurrens stärker och skiljer agnarna från vetet. Du har ansvaret och rapporterar till mig. Lycka till.

SkrivPuff 2010:7 - Om att orsaka

    "Kabrak, swisch, kabonk" Ljudkullissen låg tät framför mig när jag stack in mitt fagra nylle i den mellanstoras rum, mellanörat bågnade och det började dunka i min skalle.

    - Dämpa!

    Ingen reaktion från matvraket som satt framför datorn, munnen tuggade frenetiskt, händerna for som lärkvingar över tangentbordet samtidigt som han kontinuerligt stoppade in något ätbart i munnen.

    - För helvete! Dämpa!

    Nu började jag att bli irriterad på riktigt. Adrenalinet sköt till och därmed minskade min förmåga att tänka rationellt. Jag gick fram till den mellanstora, vände på hans snurrstol och såg in i ett oförstående ansikte.

    - Öhhh! Va ere om?

    Ett gutturalt läte kunde urskiljas i det ohyggliga ljudet som spred sig som en mask i lägenheten.

    - Dra ner för fan! Väggarna ryster ju.

    Hans ansikte sprack upp i ett leende.

    - Är´e inte bra?

    Den mellanstora snurrade runt och drog upp volymen ett par snäpp till, log med hela ansiktet så där som många gör när de bara njuter av det de är mitt i.

    - Dunk, dunk, dunk ...

    Nu började det smälla i taket. Dunkarna i taket överröstades nästan av den höga ljudnivån, så man var tvungen att vara synnerligen recptiv till dessa små "knack-knack" ljud.

    - Stäng av!

    Nu skrek jag och slog samtidigt ut med armarna i en gest som på det internationella teckenspråket förbannade människor emellan just betyder "Stäng av!". Den mellanstora hörde mig nog inte, men han hade blivit så pass vuxen att han numera kunde läsa på läpparna och han förstod definitivt gesten. Vrålet och skrålet tystnade omedelbart. Förändringen var så omedelbar att man nästan ramlade baklänges.

    - Öhhh! Va ere om?

    Adrenalinnivån verkade inte ha sjunkit för hans bräkande gjorde mig mer irriterad än vad jag borde bli.

    - Vi försöker faktiskt se på TV. Mamma och jag. Visa hänsyn! Hänsyn! Vad är det för skit dunka-dunka du spelar för resten?

    Det var där jag gjorde bort mig, men det skulle jag aldrig erkänna inför någon. Att erkänna att man inte begriper sin sons musik är en sak, men att kalla den för skit är någon annan. Till min förvåning såg han inte förbannad ut utan satte fingret för munnen. Den gesten kunde även jag, så jag höll tyst.

    - Lyssna, sa han. Vad är det för dunkande?

    Dunkandet i taket hade inte lagt av bara för att den mellanstora hade dragit av musiken utan istället hade den, tycktes det mig, ökat i styrka.

    - Ska vi kila upp och ringa på, frågade jag. Pettersonskan kanske vill något? Det kanske har hänt något allvarligt?

    Sagt och gjort, vi kilade upp och ringde på hennes dörr. Det tog en stund och mycket ringande innan vi hörde någon på andra sidan. Vad jag visste var gumman lomhörd, på gränsen till döv, så man fick väl vara glad att hon hörde oss överhuvudtaget.

    - Undrar om tanten är förbannad?

    Den mellanstora såg allt lite nervös ut när hon öppnade sin dörr. "Kan han gott ha", tänkte jag, "så lär han sig för framtiden."

    - Nej men är det inte mina grannar, kraxade gumman. Kom in, vet ja. Kom in, så ska han få sig en åthutning.

    Inte verkade det vara något fel på gumman inte, men grabben såg mer och mer rädd ut ju längre vi kom in i hennes lägenhet som var förvånansvärt prydlig och modern.

    - Sitt, sitt, sa hon och pekade på soffan. Den ligger man bra i, ska jag säga. Alldeles ny är den.

    Vi satte oss i den mörkbruna divansoffan och visste egentligen inte när och var och hur vi skulle bete oss när hon slog på den tipp-topp moderna 52" TVn. Hon satte även igång surroundsystemet så att det dånade och tittade sen på den mellanstora med ett leende.

    - Nu unga man ska du få lära mig något som varken din far eller jag kan. Vilken kanal är det som kör den där musiken du lyssnar på därnere? Den som får hela huset att gunga så skönt!

SkrivPuff 2010:6 - Om friluftsliv

    - Upp och hoppa, nickedocka.

    Det ljudliga ljudet skreks i förbannelse en sådan här morgon till ingen nytta. Han slog huvudet i takpinnen i det alltför låga tältet och snurrade in sig i sovsäcken så att armarna fastnade i dragkedjan som nu inte gick att få upp.  Dragkedjan på tältet drogs upp och den överstimulerande folkparksledare stack in huvudet. Det var efter den morgonen han gick under namnet "Korv med bröd".

    - Nu ska vi leta efter kottar,skrek den överstimulerande. Fina grankottar. Och sen ska vi koka soppa. Ha ha ha ha ha.

    Den överstimulerande kunde inte sluta skratta utan hans medhjälpare, som för övrigt inte alls var lika överstimulerande, hjälpte honom bort.

    - Skit i honom, sa han. Vi fixar till lägret istället och sen fixar vi lite frukost.

    Lägret hade de slagit upp på en platå strax ovanför den lilla insjön. Det var i en tallskog, så marken var jämn och mjuk ock trädens kronor och den intilliggande bergväggen gav skugga för morgonsolen. Alla som såg platsen för första gången insåg det ideala i den.

    - Nu är det frukost.

   Alla drog sig bort mot den plats där frukosten hade dukats upp. Där var Mankan, Stigge, Monkan och alla andra i den lokala tältklubben. Den överstimulerande satt fortfarande och lallade på en stubbe och var därmed inte kontaktbar. Det var en underbar morgon, allt som allt, solen sken och det var drygt tjugofem i luften.

    - Vad ska vi göra idag?

    Monkan var den som frågade först. De hade nämligen den indelningen i gruppen att man delade in sig i lag och tog en aktivitetsdag i taget. Kalle ställde sig upp.

    - Vi ska bara ta det lugnt idag. Slappa, sola, bada, grilla korv, ta en pilsner. Så som friluftsliv ska vara. Glöm det där med kottar och soppor på barr och liknande. Nä, friluftsliv ska man ta med en nypa salt, en god buljong och en korv ibland,

    Och där höll alla med, även den överstimulerande när han väl hade slutat att skratta.

SkrivPuff 2010:5 - Om att få dispens

    - Satan!

    Mannen som sitter framför datorn såg flundersam ut med rynkad panna och stirrande blick. Exakt så som han ville se sig själv. Pekfingervalsen på  tangentbordet, knatter, knatter och en man går förbi i korridoren.

    - Petterson. Kan du komma in till mig?

    Mannen i korridoren stannar upp och tar ett steg tillbaka. Sticker in huvudet i den slitna tremodularen till kontor.

    - Vad är det om?

    - Skiten till dator bara hänger sig. Vad fanken ska jag göra?

    - Ring Helpdesk.

    Petterson rycker på axlarna och går vidare. Han har nog med sitt.

    - Riiing. Riiing.

    Mannen vid skrivbordet lyfter på telefonluren, lutar sig bakåt och lägger fötterna på skrivbordet. Svarar.

    - Nilsson. XY-verket. Vad kan jag stå till tjänst med?

    Det sista menade inte Nilsson, egentligen. Det var något han hade fått lära sig på senaste charmkursen att alla skulle säga när de svarade i telefon. Bara för att nya chefen tyckte det lät trevligt. Nilsson delade inte den uppfattningen. Han ansåg liksom de flesta på den avdelning han arbetade på att deras arbete inte gick ut på att "stå till tjänst", utan att göra det som ankom dom som oväldiga tjänstemän. Om beslutet sen gick "kunden", också ett nytt modeord inom verket som alla hatade, menigheten menade man egentligen, emot, så var det inget som de kunde rå för. Man följde ju bara den lagstiftning som fanns.

    - Skulle bara vilja veta när man kan tänkas få ett svar på ansökan.

    "Ännu en sådan där jävla påstridig sak", tänkte Nilsson. "Jag arbetar ju så fort jag kan och i tur och ordning." Men det sa han ju naturligtvis inte.

    - Vad gäller saken?

    Mannen i andra änden drog efter andan.

    - Det gäller ett gammalt ärende, en dispensansökan angående en mätmetodik. Jag har ett ärendenummer. Vänta lite så ska jag hämta det....

    Nilsson drog på smilbandet, kände en lättnad och tackade djupt den byråkratiska metodiken och i synnerhet arkivsystemet som inte undslapp någon eller något och bevarade allt i evig tid.

    - Ärendenummer 2008-31-0345. Ska du ha ärendemeningen också?

    - Räcker så bra med ärendenumret så. Då ska vi se, bara jag får den här förbaskade datorn att fungera.

    Ett sådant här enkelt ärende var Nilsson mer än gärna behjälplig med. Att gå in i diariet och se vilket ärende "kunden" efterfrågade njöt han av. Om däremot kunden frågade när det skulle bli klart och ett beslut väntas blev han mer snarstucken. Allt har sin tid och myndighetens kvarnar mal stadigt på, om än lite sakta ibland, men har man inte alla fakta på bordet, så kan man inte ta något beslut. Oftast var det ju så att "kunden" inte hade fyllt i eller lämnat de uppgifter man behövde för att ta ett beslut.

    - Nu har jag det. Ja, det här är ett delikat fall. Du vill ha en dispens för att kunna använda den gamla mätmetoden fortsättningsvis, dock längst till siste december 2009, då du beräknade att den nya apparaturen skulle vara på plats.Vi ska se mer. Ja...

    Nu blev Nilsson eld och lågor. Tiden hade gått ut, datumet var passerat och därmed var dispensansökan onödig. Han kunde med gott samvete avsluta ärendet, få en pinne i statistiken utan att behöva göra ett dyft. Vilken lycka.

    - Som jag kan se det, fortsatte Nilsson nu med en glättig ton, behövs ingen dispens då datumet i din ansökan har passerat. Då avslutar jag ärendet här och nu. Det var väl bra?

    Mannen i den andra änden suckar ljudligt.

    - Jag skulle behöva dispens till halvårsskiftet. Det har blivit vissa förseningar i leveransen av den nya utrustningen. Kan du inte bara skriva det i ansökan som ligger inne?

    Nu drog Nilsson ännu mer på smilbanden, men det kunde ju som tur var inte den andre se.

    - Varje ärende behandlas för sig och i tur och ordning. Du är välkommen in med en ny dispensansökan, så får vi se vad vi på Verket kan göra, och nu sa Nilsson något högst ovanligt, men var det nytt år så var det. Om du inte har bråttom, så är det bara att köra på som vanligt. För så länge ansökan ligger hos oss, så anses du ha dispens och hinner vi inte avslå ansökan innan halvårsskiftet, så är ju allt bra. Eller hur?

    Nilsson la på luren, lutade sig ännu längre bakåt i stolen. Tänkte "Två pinnar i statistiken! Utan att behöva lyfta ett finger." Och så en förhoppningsvis nöjd "kund". Han skrattade högt och länge, men bara för sig själv.

SkrivPuff 2010:4 - Om ett falsklarm

    Det tjöt som värsta mistluren i stordimman. En valarbetare kom rusande tvärsöver det folktomma men ändock blåsjungna torget. Klockan var fyra på natten och ingen ville vara ute och inte ens hon som kom rusande ville vara där. Hade någon stoppat henne just där och just då, hade man kunnat se den pådrivande skräcken som lyste i hennes ögon.

    Tre timmar tidigare hade hon slagit igen fabriken. Det sista vallöftet var kokat och det överblivna överflödet till menigheten var borttaget. Lokalen var återställd till ursprungligt skick eller så nära man kunde komma i alla fall och den lilla, men ack så ödesdigra, väskan ställdes åt sidan. Där glömdes den bort.

    Valfabriken var belägen på östra sidan om staden, nere vid hamnen men bortom den stora, stora Verkligheten. Det var så den kallades i folkmun; soptippen. De båda verksamheterna hade placerats där för att inte de inte skulle störa den lilla staden som låg ovan, så att människorna skulle kunna få sina vallöften regelbundet serverade och därefter slänga sitt skräp utan att de ens märkte att det hade funnits eller var de tog vägen. Människorna i den lilla staden skulle inte bli störda av livets trivialiteter. Så var det bestämt.

    När den unga kvinnliga valarbetaren den här natten hade dragit det sista strecket i det sista papperet och slängt det sista realistiska förslaget i papperskorgen ringde hennes telefon.

    - Förbannat, sa hon högt då hon var ensam i lokalen. Förbannat också. Jag har inte tid.

    Nu gjorde sig den unga valarbetaren skyldig till ett mycket vanligt misstag. Vi säger allt som oftast "Jag har inte tid." Det har vi visst, vi har all den tid i världen som är utmätt åt oss. Vad vi sen prioriterar att göra med den tiden är en annan sak. Så har borde den unga kvinnan ha sagt om hon var medveten om den lilla, men ack så viktiga skillnaden mellan "ha tid" och "att prioritera".

    - Förbannat, sa hon högt då hon var ensam i lokalen. Förbannat också. Jag kan egentligen inte prioritera detta samtal.

     Nu gjorde hon det i alla fall och då gick det som det gick.

    - Du måste skynda dig hem, sa mannen som ringde. Det tjuter så förbannat och alla tror att det kommer från ditt hus.

    Hade du fått det beskedet i telefon en mörk stordimmig natt och om klockan är fyra och du inte kan tänka riktig klart, så skulle du också springa. Speciellt om din mamma för en gångs skull sitter barnvakt åt ditt enda barn och någon säger åt dig att larmet i ditt hus larmar.

    - Kalle! Mamma!

    Den unga kvinnliga valarbetaren rusar in och springer skrikande uppför trapporna i sitt hus. Både mamman och den lille ligger nämligen på övervåningen, annars hade det ju varit ganska så onödigt att det första man göra, springa en våning upp.

    Tio sekunder senare hoppar femton glada människor fram tutandes och skrikandes i alla möjliga och omöjliga positioner. En storväxt man, förresten var det han som tidigare under natten hade ringt till den unga kvinnliga valarbetaren, klev längst fram och satte upp handen.

    - Idag är den dag då vi ska fira att det tusende vallöftet som denna unga begåvade människa har skrivit verkligen blir genomfört. Vi brukar nämligen göra så. Låt höra vad du skrev.

    Den unga kvinnan, som var mest förbannad för att ha blivit lurad än lättad över att det inte var någon fara, sa med sin mest naturliga stämma.

    - Jag skrev så här; Under nästa valperiod ska vi se till att alla människor får sova lugnt och tryggt om nätterna och att inga valarbetare ska behöva arbeta längre än till klockan nio på kvällen.

SkrivPuff 2010:3 - Om att kopiera

    - Klickeli-klickeli-klick, sa apparaten och tuggade och tuggade, blixtrade och blixtrade.

    Mannen som stod vid sidan om tittade sig omkring. Hans ansiktsuttryck var lite skrämt, som om han gjorde något dumt och något han inte fick.

    - Klickeli-klickeli-klick.

    Apparaten tuggade och tuggade, häftade och häftade, spottade papper efter papper ur sin vitmålade plåtmage av märket Canon.

    - Tar du över?

    Mannen ropade åt en kollega som kom gående.

    - Jag måste ha en kopp!

    - Sköter inte en sån där sig självt?

    Kollegan fortsatte sin färd mot oanade höjder medan mannen, som insåg att kollegan hade rätt, gick och hämtade en kopp. Maskinen fick sköta sig själv.

    - Piiip, piiip, piiip.

    Maskinen hade ändrat ljud när han kom tillbaka. Mannen ställde sin kopp på hyllan bredvid, böjde sig fram och läste på displayen. "Papper fastnat i section 4-5" Han svor till lite grand, men insåg det lönlösa i att bli förbannad på en maskin. Trots att den var av märket Canon. "Kan nå'n kan Canon."

    - Ha!

    Han gav inte mycket för den devisen. "Det skulle vara att få papperen att fastna då!", tänkte han. När manualen var läst, luckan öppnad, rullen utdragen och allt veckat papper var borta såg han nöjd ut. Han ställde sig upp och tog muggen med det numera kalla kaffet.

    - Tvi vale, sa han och ställde tillbaka koppen.

    När han lutade sig över maskinen igen, skulle trycka på startknappen såg han ett nytt meddelande på displayen. "Papper fastnat i section 7". Åter fram med manualen, drog bort det som skulle dras bort och tog bort den lilla pappersbiten som satt i utkastaren. Mannen återställde med en suck apparaten till det ursprungliga läget.

    - Piiip, piiip, piiip.

    Återigen läste mannen på displayen. "Aterställ originalen i ursprunglig ordning." Mannen gjorde så för han var en lydig man och speciellt lydig var han mot maskiner som inte ville vara med.

    - Piiip, piiip, piiip.
    "Tryck på Start" Nu ville äntligen maskinen vara med och mannen lydde åter. Han tryckte på startknappen. Fem minuter senare var han lyckligen tillbaka på rummet.

SkrivPuff 2010:2 - Om att vara utvald

    Vi drar oss bort mot dörren som är infälld i den bortre väggen. Visste man inte att den fanns där så skulle man inte se den, så väl är den dold, hon öppnar den och jag leds motståndslöst genom det ena rummet efter det andra. Till slut stannar hon, släpper greppet om min hand.

    - Det här är det inre rummet, säger hon. Det är ett mycket vackert rum. Du kommer snart att få vara med om något du aldrig har varit med om förut, så det är bäst att du är pigg och alert, för de här damerna vet vad de vill.

    Jag ser mig omkring. Till skillnad mot de andra rummen är detta ett ljust rum med vackra ljusa möbler. I mitten av rummet står en säng, en jättelik säng.

    - Vad är det här för rum? frågar jag den unga kvinnan.

    - Vad vill du ha att dricka? är den motfråga jag får till svar. Vi har allt här och jag fick order om att hålla dig sällskap. Lägg dig där, säger hon och klappar på täcket, så ska du få en drink av mig. Det blir en överraskning, men en positiv en, det kan jag lova.

    Nu är det något som börjar säga stopp i mig, det här börjar gå för långt, men jag tar glaset med drinken när hon kommer med den till mig.

    - Vad är jag någonstans? frågar jag henne. Du måste berätta vad det här handlar om.

    Hon tittar på mig och ler.

    - Skål, säger hon och höjer glaset.

    När någon säger skål till mig, dricker jag, det är så jag är lärd och det är så jag beter mig. Jag tog en sipp och världen försvinner under mina fötter samtidigt som det svartnar för mina ögon.

    När jag vaknar upp ligger jag bunden i sängen. Inslagen som ett paket utan vare sig avsändare eller mottagare. Runt mig stod de fem damerna och den unga kvinnan.

    - Välkommen, säger den äldsta. Välkommen till det inre rummet. Det är här inne det mesta sker, både positiva och negativa händelser och vi hoppas att den erfarenhet du ska vara med om nu hamnar i kategorin positiva.

    Jag begriper inte ett dyft. ”Var är vi? Jag förstår inte. Varför är jag bunden?” På dessa enkla frågor får jag naturligtvis inget svar, utan damerna börjar istället att humma där de sitter runt mig. De dricker samtidigt något ur ett glas och börjar efter ett tag att se riktigt höga ut, helt borta liksom. Det är inte kul att se dessa kvinnor berusa sig, ännu mindre ligga här bunden.

    Plötsligt tystnar de och ser alla med svarta ögon på mig.

    - Du har bara ett val, säger den äldsta. Jag hoppas du förstår det.

    Nu begriper jag ännu mindre.

    - Jag vet ju inte vad valet är? säger jag frågande. Jag kan ju inte välja utan att ha ett val, eller hur?

    De konfererar sinsemellan en stund, den unga kvinnan, hon som jag bjöd på öl, börjar smeka mig, ser på mig med sina ögon rakt in i mina. En av de äldre ser detta och väser ”Håll händerna borta.” samtidigt som hon ger henne en smäll på fingrarna.

    - Han är min när det här är över. Det är inte var dag vi får in någon som han, så håll du dina smeksamma tassar borta.

    Hon som bestämmer tar nu till orda.

    - Kan vi inte hålla sams, väser hon fram så kan allt det här gå åt skogen. Vi måste hålla sams.

    Hon tittar runt och visar fingret åt alla de som står runt mig. Den unga kvinnan lutar sig över mig.

    - Blunda och njut, säger hon. Det dröjer inte länge nu.

    Jag kan känna hennes händer smeka mig på de mest känsliga ställen, jag vill det inte, tänker på Maria.

    - Lägg av med det där, säger jag högt.

    Det uppstår en viss turbulens efter mitt utbrott. Den unga kvinnan får direkt en smäll över kinden så det uppstår rivmärken. Just som kvinnans hand försvinner kan jag se klorna som dras in i hennes fingrar. Hon vänder sig mot mig och väser ljudligt.

    Jag börjar bli rädd på allvar nu, detta är inte några snälla varelser jag har hamnat hos. Jag undrar var de kommer ifrån, vad de har här att göra. Den äldsta damen säger till mig med en len och ungdomlig röst.

    - Vi är här för att ge människorna vad människorna förtjänar. Varken mer eller mindre. Vi har valt dig för att du kan höra barnet. Det är en unik gåva som inte många har och därför behöver vi dig. Anslut dig till oss och vi kommer att ge dig allt och vi kommer att uppfylla dina innersta önskningar. Du kommer att leva som en kung bland kungar.

    Jag ser bilderna framför mig, hur jag vältrar mig i lyx, bilar, båtar, brudar. De tre B:na, BBB, varje mans dröm. Jag ser kvinnor som alltid finns till hands när man behöver dem, hus, resor, vad jag vill ha är mitt. Var jag än kommer ser jag människor som ler mot mig, folksamlingar med människor runt mig som vill ta på mig, vara i min närhet, insupa mig, äga mig. Jag verkar lycklig där jag står i människomassan, bland kvinnorna, i alla mina hus, på mina resor, men ändå är det något som fattas, något jag inte ser och det gör mig panikslagen. Jag känner inte igen mig själv och främst jag kan inte se Maria.

    Jag ser även andra bilder, otäcka bilder, vanliga bilder, normala bilder i vardagen. De bilder som fladdrar förbi i mitt huvud är på inget sätt annorlunda än de bilder jag dagligen ser i tidningarna, på TV, i media rent allmänt. Bilder om allt för tidig död och onödig oändlig sorg och människor som gör andra människor illa. Jag inser nu att det är jag som styr verkligheten och är ansvarig för att det låter sig avbildas på detta groteska och vidriga sätt. Jag ser även hur människorna som står runt mig, avgudar mig, också ser samma bilder som jag gör, ser allt det som finns runt mig på samma sätt. Det vi alla blundar för, ondgör oss över, men inte lägger oss i, är rädda för. ”Det är inte min sak”, säger de som står runtomkring mig i kör. ”Det är någon annan som ska ställa till rätta.”

    Det är då jag ser henne, min älskade Maria, hon som jag letat efter sen de här synerna kom till mig. Hon står en bit bort, vill inte beblanda sig med folkhopen, vill inte vara med mig längre. Jag känner smärtan som kommer i min kropp när jag inser att hon inte är min längre, att hon inte kan vara min, inte vara en del av mitt nya och framgångsrika jag. Jag ser hur hon sorgset skakar på huvudet, tittar ner i marken, vänder sig om och sakta går därifrån, försvinner som en skugga som aldrig existerat, alla människor vänder sig om och ser på henne, ser hur hon försvinner och går bort från en grav där hennes namn står på stenen. Inget mer, bara hennes namn, tomt och naket.

    När jag vaknar upp ur drömmen ser jag kvinnorna som står förväntansfullt står runt mig, runt min säng, min herdebädd. Fem av de sex kvinnorna hoppar upp till mig i sängen och börjar smeka mig, slicka på mig. Den äldsta sträcker fram ett glas mot mig.

    - Ta en klunk av denna brygd för att bekräfta vårat livskontrakt, säger hon.

    När jag skall ta glaset i min hand, ser jag plötsligt det lilla barnet framför mig. Hur det springer fram och tillbaka där i sandlådan, leker, skrattar kluckande, ser dess klara och oskuldsfulla blick. Jag ser den unga brunögda vackra kvinnan med de klarröda läpparna sittande bredvid och kärleksfullt titta på honom, gläds med och åt honom. Jag ser den gamla, gamla kvinnan i skogen komma rusande mot mig med andan i halsen. Jag kan höra hennes ord eka i huvudet ”Du skall följa din egen väg. Lita inte på någon. Du är du och kan inte vara någon annan. Du är en god människa.” Orden ekar i mitt huvud, vill inte försvinna. Jag ser Maria som gråtande går bakom henne, mumlar något för sig själv jag inte kan höra. Det är då jag gör mitt val.

    Jag tappar glaset och vätskan rinner ut i sängen, blöter ner täcket och kvinnorna. Det händer något med dem när vätskan träffar deras kroppar och de börjar tjuta av smärta, åldras i ansiktet, bli fula och hemska.

    - Du gav honom en för svag dos, den äldsta kvinnan vrålar till den unga kvinnan. Han är på väg bort. Vi förlorar honom.

    Jag hör den äldsta som i en dimma, långt bort på något sätt, ihåligt, ser Maria framför mig, min älskade Maria, henne jag varken kan eller vill vara utan. Begriper nu att om jag går med på dessa kvinnors krav kommer jag att förlora min själv och det som är mitt allt, min älskade Maria, som betyder mer än mig själv.