SkrivPuff 2010:2 - Om att vara utvald

    Vi drar oss bort mot dörren som är infälld i den bortre väggen. Visste man inte att den fanns där så skulle man inte se den, så väl är den dold, hon öppnar den och jag leds motståndslöst genom det ena rummet efter det andra. Till slut stannar hon, släpper greppet om min hand.

    - Det här är det inre rummet, säger hon. Det är ett mycket vackert rum. Du kommer snart att få vara med om något du aldrig har varit med om förut, så det är bäst att du är pigg och alert, för de här damerna vet vad de vill.

    Jag ser mig omkring. Till skillnad mot de andra rummen är detta ett ljust rum med vackra ljusa möbler. I mitten av rummet står en säng, en jättelik säng.

    - Vad är det här för rum? frågar jag den unga kvinnan.

    - Vad vill du ha att dricka? är den motfråga jag får till svar. Vi har allt här och jag fick order om att hålla dig sällskap. Lägg dig där, säger hon och klappar på täcket, så ska du få en drink av mig. Det blir en överraskning, men en positiv en, det kan jag lova.

    Nu är det något som börjar säga stopp i mig, det här börjar gå för långt, men jag tar glaset med drinken när hon kommer med den till mig.

    - Vad är jag någonstans? frågar jag henne. Du måste berätta vad det här handlar om.

    Hon tittar på mig och ler.

    - Skål, säger hon och höjer glaset.

    När någon säger skål till mig, dricker jag, det är så jag är lärd och det är så jag beter mig. Jag tog en sipp och världen försvinner under mina fötter samtidigt som det svartnar för mina ögon.

    När jag vaknar upp ligger jag bunden i sängen. Inslagen som ett paket utan vare sig avsändare eller mottagare. Runt mig stod de fem damerna och den unga kvinnan.

    - Välkommen, säger den äldsta. Välkommen till det inre rummet. Det är här inne det mesta sker, både positiva och negativa händelser och vi hoppas att den erfarenhet du ska vara med om nu hamnar i kategorin positiva.

    Jag begriper inte ett dyft. ”Var är vi? Jag förstår inte. Varför är jag bunden?” På dessa enkla frågor får jag naturligtvis inget svar, utan damerna börjar istället att humma där de sitter runt mig. De dricker samtidigt något ur ett glas och börjar efter ett tag att se riktigt höga ut, helt borta liksom. Det är inte kul att se dessa kvinnor berusa sig, ännu mindre ligga här bunden.

    Plötsligt tystnar de och ser alla med svarta ögon på mig.

    - Du har bara ett val, säger den äldsta. Jag hoppas du förstår det.

    Nu begriper jag ännu mindre.

    - Jag vet ju inte vad valet är? säger jag frågande. Jag kan ju inte välja utan att ha ett val, eller hur?

    De konfererar sinsemellan en stund, den unga kvinnan, hon som jag bjöd på öl, börjar smeka mig, ser på mig med sina ögon rakt in i mina. En av de äldre ser detta och väser ”Håll händerna borta.” samtidigt som hon ger henne en smäll på fingrarna.

    - Han är min när det här är över. Det är inte var dag vi får in någon som han, så håll du dina smeksamma tassar borta.

    Hon som bestämmer tar nu till orda.

    - Kan vi inte hålla sams, väser hon fram så kan allt det här gå åt skogen. Vi måste hålla sams.

    Hon tittar runt och visar fingret åt alla de som står runt mig. Den unga kvinnan lutar sig över mig.

    - Blunda och njut, säger hon. Det dröjer inte länge nu.

    Jag kan känna hennes händer smeka mig på de mest känsliga ställen, jag vill det inte, tänker på Maria.

    - Lägg av med det där, säger jag högt.

    Det uppstår en viss turbulens efter mitt utbrott. Den unga kvinnan får direkt en smäll över kinden så det uppstår rivmärken. Just som kvinnans hand försvinner kan jag se klorna som dras in i hennes fingrar. Hon vänder sig mot mig och väser ljudligt.

    Jag börjar bli rädd på allvar nu, detta är inte några snälla varelser jag har hamnat hos. Jag undrar var de kommer ifrån, vad de har här att göra. Den äldsta damen säger till mig med en len och ungdomlig röst.

    - Vi är här för att ge människorna vad människorna förtjänar. Varken mer eller mindre. Vi har valt dig för att du kan höra barnet. Det är en unik gåva som inte många har och därför behöver vi dig. Anslut dig till oss och vi kommer att ge dig allt och vi kommer att uppfylla dina innersta önskningar. Du kommer att leva som en kung bland kungar.

    Jag ser bilderna framför mig, hur jag vältrar mig i lyx, bilar, båtar, brudar. De tre B:na, BBB, varje mans dröm. Jag ser kvinnor som alltid finns till hands när man behöver dem, hus, resor, vad jag vill ha är mitt. Var jag än kommer ser jag människor som ler mot mig, folksamlingar med människor runt mig som vill ta på mig, vara i min närhet, insupa mig, äga mig. Jag verkar lycklig där jag står i människomassan, bland kvinnorna, i alla mina hus, på mina resor, men ändå är det något som fattas, något jag inte ser och det gör mig panikslagen. Jag känner inte igen mig själv och främst jag kan inte se Maria.

    Jag ser även andra bilder, otäcka bilder, vanliga bilder, normala bilder i vardagen. De bilder som fladdrar förbi i mitt huvud är på inget sätt annorlunda än de bilder jag dagligen ser i tidningarna, på TV, i media rent allmänt. Bilder om allt för tidig död och onödig oändlig sorg och människor som gör andra människor illa. Jag inser nu att det är jag som styr verkligheten och är ansvarig för att det låter sig avbildas på detta groteska och vidriga sätt. Jag ser även hur människorna som står runt mig, avgudar mig, också ser samma bilder som jag gör, ser allt det som finns runt mig på samma sätt. Det vi alla blundar för, ondgör oss över, men inte lägger oss i, är rädda för. ”Det är inte min sak”, säger de som står runtomkring mig i kör. ”Det är någon annan som ska ställa till rätta.”

    Det är då jag ser henne, min älskade Maria, hon som jag letat efter sen de här synerna kom till mig. Hon står en bit bort, vill inte beblanda sig med folkhopen, vill inte vara med mig längre. Jag känner smärtan som kommer i min kropp när jag inser att hon inte är min längre, att hon inte kan vara min, inte vara en del av mitt nya och framgångsrika jag. Jag ser hur hon sorgset skakar på huvudet, tittar ner i marken, vänder sig om och sakta går därifrån, försvinner som en skugga som aldrig existerat, alla människor vänder sig om och ser på henne, ser hur hon försvinner och går bort från en grav där hennes namn står på stenen. Inget mer, bara hennes namn, tomt och naket.

    När jag vaknar upp ur drömmen ser jag kvinnorna som står förväntansfullt står runt mig, runt min säng, min herdebädd. Fem av de sex kvinnorna hoppar upp till mig i sängen och börjar smeka mig, slicka på mig. Den äldsta sträcker fram ett glas mot mig.

    - Ta en klunk av denna brygd för att bekräfta vårat livskontrakt, säger hon.

    När jag skall ta glaset i min hand, ser jag plötsligt det lilla barnet framför mig. Hur det springer fram och tillbaka där i sandlådan, leker, skrattar kluckande, ser dess klara och oskuldsfulla blick. Jag ser den unga brunögda vackra kvinnan med de klarröda läpparna sittande bredvid och kärleksfullt titta på honom, gläds med och åt honom. Jag ser den gamla, gamla kvinnan i skogen komma rusande mot mig med andan i halsen. Jag kan höra hennes ord eka i huvudet ”Du skall följa din egen väg. Lita inte på någon. Du är du och kan inte vara någon annan. Du är en god människa.” Orden ekar i mitt huvud, vill inte försvinna. Jag ser Maria som gråtande går bakom henne, mumlar något för sig själv jag inte kan höra. Det är då jag gör mitt val.

    Jag tappar glaset och vätskan rinner ut i sängen, blöter ner täcket och kvinnorna. Det händer något med dem när vätskan träffar deras kroppar och de börjar tjuta av smärta, åldras i ansiktet, bli fula och hemska.

    - Du gav honom en för svag dos, den äldsta kvinnan vrålar till den unga kvinnan. Han är på väg bort. Vi förlorar honom.

    Jag hör den äldsta som i en dimma, långt bort på något sätt, ihåligt, ser Maria framför mig, min älskade Maria, henne jag varken kan eller vill vara utan. Begriper nu att om jag går med på dessa kvinnors krav kommer jag att förlora min själv och det som är mitt allt, min älskade Maria, som betyder mer än mig själv.