SkrivPuff 2010:10 - Om nya friska tag

    Ibland slår det bara stopp i maskineriet. Så var det den dagen förra veckan. Han såg så förbannat trött och sliten ut, så jag förstod att något hade hänt. Jag visste att han i grund och botten vantrivdes på det företag han arbetade på idag, men att det var så här illa trodde jag inte att det var.

    - Va fan har hänt, frågade jag.

    Han tittade trött på mig.

    - Jag orkar inte mer, svarade han. Allt detta jävla ifrågasättande. De är som barn. Ju högre upp i hackordningen du kommer, desto mer ifrågasätter man. Kan fan inte göra mitt jobb ju.

    - Bara ta nya tag, sa jag lite väl hurtfriskt kanske, för han tittade synnerligen snett på mig.

    - Glöm det, blev svaret. Enough is enough och någon gång måste även jag få sätta ner foten. Jag skiter i det nu.

    Jag hade hört honom klaga förr och han var inte nöjd.

    - Det enda jag vill är att sköta mitt arbete, sa han, och för det behöver jag vissa resurser, men jag får det inte. Det är alltid någon annan jävel som tar dem och sen får jag skiten för att det går åt helvete.

    Jag försökte stötta honom så gott det nu gick. Flosklerna haglade oftast under våra samtal "Förlorar du en, står det dig tusen åter.", "Det är bara att ta nya tag.", "Friskt vågat, hälften vunnet." osv ... Ingenting hjälpte, han var fortfarande lika förbannad när vartenda projekt gick åt skogen på grund av bristande resurser i slutändan. Då försökte jag med den coachande stilen, "Vad vill du uppnå?", "Vad gör du åt det då?", "Det finns ett oändligt antal vägar mellan två punkter.", "Ha alltid en alternativt plan, om den första går åt helvete." Det enda jag fick höra var.

    - Nu är det tvärstopp igen. Högste chefen drog in mina pengar för genomförandefasen. Tvärstopp. Som vanligt. Han tog dem för att täcka andra hål i sin budget.
    - Har du pratat med honom? försökte jag. För att få honom att förstå din situation.

    - Han pratar bara med min chef, blev svaret. Resten verkar han skita i.

    En gång redogjorde min vän vad den högste chefen under ett möte hade stått upp och förklarat.

    - Vi måste finna nya vägar att kommunicera. Nu är det telefon- och videokonferenser som gäller. Vi ska bli LEAN, så nu är det jag som beslutar om alla utgifter. Ska ni ha något får ni slåss om det som erbjuds. Intern konkurrens stärker och skiljer agnarna från vetet. Ni har ansvaret.

    Det hade blivit ett jävla liv, milt sagt, förklarade han, men ingenting hjälpte. Chefen sa nej i alla lägen och kom man inte tillbaka och slogs var det kört. Ingen fick ja på första försöket. Problemet var bara att chefen satt i ett annat land och de som hade tillgång till att få prata med honom alltid kom ut med resurserna, medan de andra konstant fick nobben.

    - Vi är inte tillräckligt kreativa, sa han. Vi är för ärliga. Jag ljuger inte, jag begär inte för mycket och inte för lite. Jag är realistisk. Det är nog det jag åker dit på. SATAN.

    Efter det hörde jag inte av honom på ett bra tag, men jag antar att han sitter och kör sina projekt till en viss gräns då resurserna plötsligt dras in. Och sen får han skiten för att ingenting händer.

    Själv mår jag bra och har nyss bytt arbete där jag ansvarar för en verksamhet med en budget på ca 10 MSEK och femton personer. Min chef sa åt mig idag att han tyckte det skulle bli trevligt att arbeta ihop med mig och sen gav han mig en förmaning.

    - Du måste finna nya vägar att kommunicera. Nu är det nästan uteslutande telefon- och videokonferenser som gäller. Firman ska bli LEAN, men än så länge får du besluta om utgifter upp till femtusen SEK. Det nya som gäller är att ska någon ha något får de slåss om det som erbjuds. Nej första gången, om de sen kommer tillbaka tar du en diskussion. Intern konkurrens stärker och skiljer agnarna från vetet. Du har ansvaret och rapporterar till mig. Lycka till.