SkrivPuff 2010:7 - Om att orsaka

    "Kabrak, swisch, kabonk" Ljudkullissen låg tät framför mig när jag stack in mitt fagra nylle i den mellanstoras rum, mellanörat bågnade och det började dunka i min skalle.

    - Dämpa!

    Ingen reaktion från matvraket som satt framför datorn, munnen tuggade frenetiskt, händerna for som lärkvingar över tangentbordet samtidigt som han kontinuerligt stoppade in något ätbart i munnen.

    - För helvete! Dämpa!

    Nu började jag att bli irriterad på riktigt. Adrenalinet sköt till och därmed minskade min förmåga att tänka rationellt. Jag gick fram till den mellanstora, vände på hans snurrstol och såg in i ett oförstående ansikte.

    - Öhhh! Va ere om?

    Ett gutturalt läte kunde urskiljas i det ohyggliga ljudet som spred sig som en mask i lägenheten.

    - Dra ner för fan! Väggarna ryster ju.

    Hans ansikte sprack upp i ett leende.

    - Är´e inte bra?

    Den mellanstora snurrade runt och drog upp volymen ett par snäpp till, log med hela ansiktet så där som många gör när de bara njuter av det de är mitt i.

    - Dunk, dunk, dunk ...

    Nu började det smälla i taket. Dunkarna i taket överröstades nästan av den höga ljudnivån, så man var tvungen att vara synnerligen recptiv till dessa små "knack-knack" ljud.

    - Stäng av!

    Nu skrek jag och slog samtidigt ut med armarna i en gest som på det internationella teckenspråket förbannade människor emellan just betyder "Stäng av!". Den mellanstora hörde mig nog inte, men han hade blivit så pass vuxen att han numera kunde läsa på läpparna och han förstod definitivt gesten. Vrålet och skrålet tystnade omedelbart. Förändringen var så omedelbar att man nästan ramlade baklänges.

    - Öhhh! Va ere om?

    Adrenalinnivån verkade inte ha sjunkit för hans bräkande gjorde mig mer irriterad än vad jag borde bli.

    - Vi försöker faktiskt se på TV. Mamma och jag. Visa hänsyn! Hänsyn! Vad är det för skit dunka-dunka du spelar för resten?

    Det var där jag gjorde bort mig, men det skulle jag aldrig erkänna inför någon. Att erkänna att man inte begriper sin sons musik är en sak, men att kalla den för skit är någon annan. Till min förvåning såg han inte förbannad ut utan satte fingret för munnen. Den gesten kunde även jag, så jag höll tyst.

    - Lyssna, sa han. Vad är det för dunkande?

    Dunkandet i taket hade inte lagt av bara för att den mellanstora hade dragit av musiken utan istället hade den, tycktes det mig, ökat i styrka.

    - Ska vi kila upp och ringa på, frågade jag. Pettersonskan kanske vill något? Det kanske har hänt något allvarligt?

    Sagt och gjort, vi kilade upp och ringde på hennes dörr. Det tog en stund och mycket ringande innan vi hörde någon på andra sidan. Vad jag visste var gumman lomhörd, på gränsen till döv, så man fick väl vara glad att hon hörde oss överhuvudtaget.

    - Undrar om tanten är förbannad?

    Den mellanstora såg allt lite nervös ut när hon öppnade sin dörr. "Kan han gott ha", tänkte jag, "så lär han sig för framtiden."

    - Nej men är det inte mina grannar, kraxade gumman. Kom in, vet ja. Kom in, så ska han få sig en åthutning.

    Inte verkade det vara något fel på gumman inte, men grabben såg mer och mer rädd ut ju längre vi kom in i hennes lägenhet som var förvånansvärt prydlig och modern.

    - Sitt, sitt, sa hon och pekade på soffan. Den ligger man bra i, ska jag säga. Alldeles ny är den.

    Vi satte oss i den mörkbruna divansoffan och visste egentligen inte när och var och hur vi skulle bete oss när hon slog på den tipp-topp moderna 52" TVn. Hon satte även igång surroundsystemet så att det dånade och tittade sen på den mellanstora med ett leende.

    - Nu unga man ska du få lära mig något som varken din far eller jag kan. Vilken kanal är det som kör den där musiken du lyssnar på därnere? Den som får hela huset att gunga så skönt!